Kategori: Resor

Ikväll smäller det våldsammare än vanligt under denna smällartid, så Miki och jag håller oss i möjligaste mån hemma efter en solskensdag med vänner på olika kaféer i vårt kvarter. Under detta innesittande vill jag passa på att återuppleva Rudolfs, Mikis och min resa till Split runt mitten av december. Det finns bara ETT tåg från Zagreb till Split vid den här tiden på året så vi tog det. Tåget lämnade Zagreb på eftermiddagen så efter någon timme började dagen krypa undan och jag såg bara sådant jag sett på mina resor till Rijeka. Efter ”vägskälet” var det mörkt, men vi satt rätt bra, Rudolf läste, Miki sov och jag försökte ändå se något. Ja, med en dåres envishet. Och jag skrev upp namnen på stationerna vi stannade på. Sådant ingår i mitt sätt att vara: Karlovac, Oštarije, Plaški, Vrhovine, Ličko-Lešće, Gospić, Lovinac, Gračac, Knin, Drniš, Perković, Kaštel Stari, Split Predgrađe, Split. Jag tänkte på att jag rastat i Gospić mer än en gång på buss- eller bilresor och jag tänkte också på det där speciella med den staden, men det behåller jag för mig själv. Jag anade borgen i eller ovanför Kanin och jag tänkte på vad Enzo Bettiza skriver om Drniš i sin bok ”Esilio”. Lika och Dalmatinska zagora utövar en hemlig lockelse på mig, en lockelse jag oftast förtiger. Nå, i kvällningen eller snarare vid tio nådde vi Split och förundrades över stadens och havets skönhet. Resan hade tagit ungefär sju timmar.

Vi gick längs Riva och längs Diocletianuspalatsets ena sida och vi tyckte det verkade ganska lätt att hitta till vårt boställe. Till en början i alla fall och egentligen mer än så. Vi gick förbi ett avlångt torg med en skridskobana, öronbedövande musik och ett myller av människor. Platsen har förstås ett namn, men jag minns inte nu. Strax därefter var vi i vår stadsdel Varoš: smala krokiga gränder som på ett lekfullt sätt verkar byta namn med varandra vid nästan varje gathörn. Ganska snart hittade vi vår gränd, Arapova ulica och kände oss så där som man gör när man hittat något man letat efter.

Men nu kom den här grändleken. Vi följde gatnumren som först verkade rätt logiskt ordnade, men sedan försvann logiken. Jag ropade en fråga uppåt till en gumma som hängde i ett fönster. Hon pratade en massa som jag bara förstod till hälften och så pekade hon på ett komplicerat sätt runt sig själv. Vi gick tillbaka igen och hittade en ny stump av Arapova och plötsligt stod vi framför en dörr med en sjua ovanför sig. Jag knackade, inget hände. Vi hittade en ringklocka och ringde på och efter en stund såg vi någon röra sig i dunklet. Så tändes ljuset och en dammsugare sattes på eller blev i alla fall hörbar. En kvinna öppnade försiktigt och tittade misstänksamt på oss. Jag frågade om det var nummer sju. Ja, det var det, men hon hyrde inte ut något. Då hörde vi en mansröst i mörkret bakom oss. Det var vår värd. Han förde oss runt en ”trädgård” och så var vi vid 7a. (Detta är en starkt förkortad version av vår vandring i Arapovas labyrinter.)

Vi kom in i lägenheten som var perfekt med något undantag. Dessutom väldigt billig och stor. Miki tog belåtet plats i en soffa och vi människor packade upp lite grand – vi hade nästan ingen packning. Ja, och så gick vi väl ut en vända men det minns jag inget av.

Nästa morgon steg vi upp rätt tidigt och åt vad vi hade kvar av provianten till frukost medan vi tittade ut över den vackra staden. Från det ena fönstret kunde man se havet också.

Ja, och så gick vi nerför Varoš’ krokiga backar och vidare mot Diocletianus’ palats som vi ägnade första dagen åt att genomsöka. Det var lite mulet men luften var ljum.

Så kom måndagen och det blev dags att bryta upp från vårt viste i Vabriga. Vi gick en hundrunda innan vi stoppade in våra saker i bilen. Vädret var lite gråare än de föregående dagarna men luften var fortfarande ljum. Vi plockade med oss några paprikor och ett stort granatäpple från trädgården och lite druvor hittade jag längs promenadvägen. Och så bar det av in bland kullarna i Istriens inland. Marit hade ett mål – Hum, ”världens minsta stad”, jag hade egentligen inget utan ville bara se vad som dök upp längs vägen. Då vi med ens fick syn på Motovun/Montona på toppen av en kulle visste vi att dit ville vi.

Marit körde uppför en slingrig väg och snart var vi där och så började vår rundvandring bland de vackra husen med rötter i medeltiden. Kanske drack vi kaffe någonstans, men jag är inte säker.

Vi tittade också ner från staden på det omgivande landskapet och byarna runt omkring. Efter en stund började vi bli hungriga men det blev inget ätande där för våra värdar i Vabriga hade givit oss ett tips om var vi absolut måste äta, så vi gav oss av i riktning mot Buzet som vi sparade till en annan gång och stannade nedanför staden vid Konoba Kolinasi. Där höll man just på att öppna så vi klev in och blev förda till själva matrummet där en eld brann i den öppna spisen. Just då började det regna och även om det inte var kallt så kändes det lockande att sitta vid elden. Vid ett reserverat bord satt en hund och höll uppsikt.

Vi insåg snart att vi befann oss i Istriens ”tryffelhjärta” och Marit beställde tryffel till sina fuži medan jag tog svamp till mina. Detta blev resans bästa måltid, det var vi eniga om. Efter maten var det dags för Hum/Colmo, som kallas ”världens minsta stad” för att den trots sin litenhet en gång varit administrativt centrum för bygden.

Också här gick vi runt och tittade – det var ju därför vi var där. Det var ganska folktomt, men inte helt. Vi såg några andra turister och kanske ett par av stadens tjugo invånare.

Medan skymningen sedan föll lämnade vi Istrien för att ta oss genom Gorski Kotar och hem.

Den andra dagen på fem man hund var lite mindre solig än den första men vacker nog. På morgonen bestämde Marit och jag rutten som blev ett slags kombination mellan våra önskningar, fast egentligen visade sig just kombinationen vara det allra bästa. Marit ville vandra i skogen ovanför eller längs Limski zaljev. På svenska kallas den Limbukten och namnet kommer från latinets ”limes” för detta var en gång gränsen mellan två romerska provinser. Den här bukten är ett exempel på ett spännande naturfenomen som jag låter svenska wiki förklara i korthet, eftersom jag vet för lite för att göra det själv:

”I folkmun och litteraturen kallas bukten ibland oriktigt för Limfjorden (Limski fjord) eller Limkanalen (Limski kanal).[1] Men Limbukten är varken en fjord eller kanal.[1] Limbukten var ursprungligen floden Pazinčicas ria som mynnade i Adriatiska havet. Sedan floden bytt kurs mynnar den i Pazingrottan. I den tidigare flodbädden trängde havsvatten in och Limbukten kom till.”

Nå, vi gav oss av och efter ett tag nådde vi byn Kloštar och strax där utanför parkerade Marit bilen och vi gick till en orienteringstavla som visade olika stigar. Vi valde lite lätt planlöst en kombination av två, i alla fall tänkte vi oss det så och så började vi gå längs en liten grusväg som ibland blev stig. Nova och Miki fick gå fria, men Skajla är så farligt snabb och det finns vilt i skogen som hon fick finna sig i att gå i koppel.

Då och då såg vi en glimt av vattnet mellan träden och buskarna, men på några ställen belönades vi med full utsikt, fast vi vågade oss inte på att klänga ända ner till vattnet.

Efter några timmar var vi nöjda med vandrandet och dessutom lite hungriga så vi tog en kortare väg tillbaka till utgångspunkten. Var skulle vi äta? Det visste vi inte. Vi började åka mot Rovinj/Rovigno som var min speciella önskning, men efter ett tag fick vi en ingivelse att stanna i en by med en restaurang vid gatan – där åt vi de underbaraste fuži med vilt. Från vårt bord hade vi utsikt över den lilla uråldriga stenstaden (ett av Casanovas favorittillhåll) Bale/Valle. Dit ville vi, så efter måltiden körde Marit dit upp längs krokiga vägar.

Vi gick en god stund längs de smala stenlagda gatorna och över de små torgen och förbi hus som såg på oss med sina stenansikten. Här och där satt en katt i ett fönster eller på trappen, men vi stötte också på människor – och hundar. Så med ens tänkte vi att nu är det dags för Rovinj, dagarna har blivit kortare och vi ville se staden i dagsljus. Och vi hann.

Vi tittade först lite på husen längst framme vid vattnet och funderade på om dess invånare kanske tog sig till grannen med båt för att låna ägg eller dricka kaffe. Sedan gick vi in i de vindlande gränderna. Det var mer folk i rörelse än på andra platser där vi varit, så man kan tänka sig hur det är på sommaren. Detta var kanske den bästa tiden. Vi tittade in i en liten butik med kläder och konsthantverk och till min förvåning köpte jag en ganska elegant klänning som hängde på väggen. Jag provade den i badrummet och ja, den passade. Sedan pratade jag en stund med ägarinnan, först om klänningen och när min kroatiska hakade upp sig när det gällde tvättråd bytte jag på prov till italienska och det gick bra. Damen visade sig tillhöra stadens italienska minoritet, så det var rätt språk. Hon berättade allt möjligt för mig som jag nu tiger om för att detta inte ska bli för långt.

Någonstans köpte vi lite olivolja för att ha som presenter. Miki drog i kopplet för överallt låg det katter som vilade eller spanade från sina utkiksposter.

Innan jag har glömt för mycket av detaljerna från förra helgens istriska resa, vill jag – främst för mig själv – berätta lite om den: Istrien är ett land eller en subkontinent som Indien ungefär, om inte allt finns här så har det i alla fall funnits. Istriens jordar har fyra färger och fyra sätt att vara, alla bra, och vi var mest i den röda jordens områden.

Marit hade frågat mig om jag ville följa med till Istrien och jag hade genast sagt ja, för det är kanske det vackraste landet i världen och eftersom jag inte kan komma dit med tåg kan jag oftast inte alls komma dit (fast kanske har jag nu hittat en järnväg som går dit via Slovenien), men Marit har bil, så i fredags eftermiddag gav vi oss av med våra tre hundar: Nova, Skajla och Miki. Vi for genom Gorski Kotar och förbi Rijeka och när mörkret började falla var vi i Istrien och vi korsade landet utan att se det, men när vi stannade för att rasta kände vi att luften var en annan: ljummen, balsamisk, aromatisk. Vid niotiden var vi framme i byn Vabriga (Abrega på italienska) och efter en stund blev vi insläppta i vår lägenhet av våra vänliga värdar. Till vår glädje hade vi också en trädgård som var ordentligt inhägnad så att inte ens Miki kunde smita ut. Vi tittade på olivträdet och smakade på frukterna – bittra, men intressanta. Bredvid det stod ett ett granatäppelträd fullt med frukter och här och där fanns små mandarinbuskar. Till de övriga dofterna kom nu också den från havet nedanför.

Efter frukosten nästa morgon packade vi ryggsäckarna och gav oss av ned mot havet. Under några timmar vandrade vi längs stigar och småvägar utmed havet eller genom de doftande pinje- och tallskogarna.

Vår matsäck åt vi vid ett bord utanför en säsongsstängd bar eller restaurang vid havet i Santa Marina. Efteråt sökte vi upp en plats för solning och bad. Hundarna fick sin trädskugga. Vi var inte ensamma, men det var glest med folk.

På kvällen tog vi bilen till Novigrad/Cittanova där vi besåg staden och solnedgången över havet och lyssnade till fåglarnas högljudda godnattceremoni innan vi gick på restaurang.

Jag minns inte längre var jag fick den här kartan – ja, vi fick varsin, Gabi och jag – kanske var det i Vinkovci eller i Ilok, fast här sviker minnet mig och blir till ludd. I alla fall är det en underbart levande karta över Slavonien (inklusive Baranja och Srijem) och jag visar här den centrala och östra delen, den vi vistades i, men man kan också se Našice, Mikis första hemstad, på den och Slavonski Brod, där Miki och jag varit några gånger i olika sällskap. Men här vill jag egentligen visa hur platserna vi besökte och upplevde under just denna resa ligger i förhållande till varandra och hur de är utplacerade i landskapet och var floderna har sina vägar. Jag har strukit ett tunt blått streck under namnen på de viktigaste platserna och den som följt med på vår resa känner ju ändå till namnen och en del av händelserna så om strecken är otydliga gör det kanske inte så mycket.