Den andra dagen på fem man hund var lite mindre solig än den första men vacker nog. På morgonen bestämde Marit och jag rutten som blev ett slags kombination mellan våra önskningar, fast egentligen visade sig just kombinationen vara det allra bästa. Marit ville vandra i skogen ovanför eller längs Limski zaljev. På svenska kallas den Limbukten och namnet kommer från latinets ”limes” för detta var en gång gränsen mellan två romerska provinser. Den här bukten är ett exempel på ett spännande naturfenomen som jag låter svenska wiki förklara i korthet, eftersom jag vet för lite för att göra det själv:
”I folkmun och litteraturen kallas bukten ibland oriktigt för Limfjorden (Limski fjord) eller Limkanalen (Limski kanal).[1] Men Limbukten är varken en fjord eller kanal.[1] Limbukten var ursprungligen floden Pazinčicas ria som mynnade i Adriatiska havet. Sedan floden bytt kurs mynnar den i Pazingrottan. I den tidigare flodbädden trängde havsvatten in och Limbukten kom till.”
Nå, vi gav oss av och efter ett tag nådde vi byn Kloštar och strax där utanför parkerade Marit bilen och vi gick till en orienteringstavla som visade olika stigar. Vi valde lite lätt planlöst en kombination av två, i alla fall tänkte vi oss det så och så började vi gå längs en liten grusväg som ibland blev stig. Nova och Miki fick gå fria, men Skajla är så farligt snabb och det finns vilt i skogen som hon fick finna sig i att gå i koppel.
Då och då såg vi en glimt av vattnet mellan träden och buskarna, men på några ställen belönades vi med full utsikt, fast vi vågade oss inte på att klänga ända ner till vattnet.
Efter några timmar var vi nöjda med vandrandet och dessutom lite hungriga så vi tog en kortare väg tillbaka till utgångspunkten. Var skulle vi äta? Det visste vi inte. Vi började åka mot Rovinj/Rovigno som var min speciella önskning, men efter ett tag fick vi en ingivelse att stanna i en by med en restaurang vid gatan – där åt vi de underbaraste fuži med vilt. Från vårt bord hade vi utsikt över den lilla uråldriga stenstaden (ett av Casanovas favorittillhåll) Bale/Valle. Dit ville vi, så efter måltiden körde Marit dit upp längs krokiga vägar.
Vi gick en god stund längs de smala stenlagda gatorna och över de små torgen och förbi hus som såg på oss med sina stenansikten. Här och där satt en katt i ett fönster eller på trappen, men vi stötte också på människor – och hundar. Så med ens tänkte vi att nu är det dags för Rovinj, dagarna har blivit kortare och vi ville se staden i dagsljus. Och vi hann.
Vi tittade först lite på husen längst framme vid vattnet och funderade på om dess invånare kanske tog sig till grannen med båt för att låna ägg eller dricka kaffe. Sedan gick vi in i de vindlande gränderna. Det var mer folk i rörelse än på andra platser där vi varit, så man kan tänka sig hur det är på sommaren. Detta var kanske den bästa tiden. Vi tittade in i en liten butik med kläder och konsthantverk och till min förvåning köpte jag en ganska elegant klänning som hängde på väggen. Jag provade den i badrummet och ja, den passade. Sedan pratade jag en stund med ägarinnan, först om klänningen och när min kroatiska hakade upp sig när det gällde tvättråd bytte jag på prov till italienska och det gick bra. Damen visade sig tillhöra stadens italienska minoritet, så det var rätt språk. Hon berättade allt möjligt för mig som jag nu tiger om för att detta inte ska bli för långt.
Någonstans köpte vi lite olivolja för att ha som presenter. Miki drog i kopplet för överallt låg det katter som vilade eller spanade från sina utkiksposter.
