Resa i Istrien – del tre

Så kom måndagen och det blev dags att bryta upp från vårt viste i Vabriga. Vi gick en hundrunda innan vi stoppade in våra saker i bilen. Vädret var lite gråare än de föregående dagarna men luften var fortfarande ljum. Vi plockade med oss några paprikor och ett stort granatäpple från trädgården och lite druvor hittade jag längs promenadvägen. Och så bar det av in bland kullarna i Istriens inland. Marit hade ett mål – Hum, ”världens minsta stad”, jag hade egentligen inget utan ville bara se vad som dök upp längs vägen. Då vi med ens fick syn på Motovun/Montona på toppen av en kulle visste vi att dit ville vi.

Marit körde uppför en slingrig väg och snart var vi där och så började vår rundvandring bland de vackra husen med rötter i medeltiden. Kanske drack vi kaffe någonstans, men jag är inte säker.

Vi tittade också ner från staden på det omgivande landskapet och byarna runt omkring. Efter en stund började vi bli hungriga men det blev inget ätande där för våra värdar i Vabriga hade givit oss ett tips om var vi absolut måste äta, så vi gav oss av i riktning mot Buzet som vi sparade till en annan gång och stannade nedanför staden vid Konoba Kolinasi. Där höll man just på att öppna så vi klev in och blev förda till själva matrummet där en eld brann i den öppna spisen. Just då började det regna och även om det inte var kallt så kändes det lockande att sitta vid elden. Vid ett reserverat bord satt en hund och höll uppsikt.

Vi insåg snart att vi befann oss i Istriens ”tryffelhjärta” och Marit beställde tryffel till sina fuži medan jag tog svamp till mina. Detta blev resans bästa måltid, det var vi eniga om. Efter maten var det dags för Hum/Colmo, som kallas ”världens minsta stad” för att den trots sin litenhet en gång varit administrativt centrum för bygden.

Också här gick vi runt och tittade – det var ju därför vi var där. Det var ganska folktomt, men inte helt. Vi såg några andra turister och kanske ett par av stadens tjugo invånare.

Medan skymningen sedan föll lämnade vi Istrien för att ta oss genom Gorski Kotar och hem.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *