Resan till Split – del ett

Ikväll smäller det våldsammare än vanligt under denna smällartid, så Miki och jag håller oss i möjligaste mån hemma efter en solskensdag med vänner på olika kaféer i vårt kvarter. Under detta innesittande vill jag passa på att återuppleva Rudolfs, Mikis och min resa till Split runt mitten av december. Det finns bara ETT tåg från Zagreb till Split vid den här tiden på året så vi tog det. Tåget lämnade Zagreb på eftermiddagen så efter någon timme började dagen krypa undan och jag såg bara sådant jag sett på mina resor till Rijeka. Efter ”vägskälet” var det mörkt, men vi satt rätt bra, Rudolf läste, Miki sov och jag försökte ändå se något. Ja, med en dåres envishet. Och jag skrev upp namnen på stationerna vi stannade på. Sådant ingår i mitt sätt att vara: Karlovac, Oštarije, Plaški, Vrhovine, Ličko-Lešće, Gospić, Lovinac, Gračac, Knin, Drniš, Perković, Kaštel Stari, Split Predgrađe, Split. Jag tänkte på att jag rastat i Gospić mer än en gång på buss- eller bilresor och jag tänkte också på det där speciella med den staden, men det behåller jag för mig själv. Jag anade borgen i eller ovanför Kanin och jag tänkte på vad Enzo Bettiza skriver om Drniš i sin bok ”Esilio”. Lika och Dalmatinska zagora utövar en hemlig lockelse på mig, en lockelse jag oftast förtiger. Nå, i kvällningen eller snarare vid tio nådde vi Split och förundrades över stadens och havets skönhet. Resan hade tagit ungefär sju timmar.

Vi gick längs Riva och längs Diocletianuspalatsets ena sida och vi tyckte det verkade ganska lätt att hitta till vårt boställe. Till en början i alla fall och egentligen mer än så. Vi gick förbi ett avlångt torg med en skridskobana, öronbedövande musik och ett myller av människor. Platsen har förstås ett namn, men jag minns inte nu. Strax därefter var vi i vår stadsdel Varoš: smala krokiga gränder som på ett lekfullt sätt verkar byta namn med varandra vid nästan varje gathörn. Ganska snart hittade vi vår gränd, Arapova ulica och kände oss så där som man gör när man hittat något man letat efter.

Men nu kom den här grändleken. Vi följde gatnumren som först verkade rätt logiskt ordnade, men sedan försvann logiken. Jag ropade en fråga uppåt till en gumma som hängde i ett fönster. Hon pratade en massa som jag bara förstod till hälften och så pekade hon på ett komplicerat sätt runt sig själv. Vi gick tillbaka igen och hittade en ny stump av Arapova och plötsligt stod vi framför en dörr med en sjua ovanför sig. Jag knackade, inget hände. Vi hittade en ringklocka och ringde på och efter en stund såg vi någon röra sig i dunklet. Så tändes ljuset och en dammsugare sattes på eller blev i alla fall hörbar. En kvinna öppnade försiktigt och tittade misstänksamt på oss. Jag frågade om det var nummer sju. Ja, det var det, men hon hyrde inte ut något. Då hörde vi en mansröst i mörkret bakom oss. Det var vår värd. Han förde oss runt en ”trädgård” och så var vi vid 7a. (Detta är en starkt förkortad version av vår vandring i Arapovas labyrinter.)

Vi kom in i lägenheten som var perfekt med något undantag. Dessutom väldigt billig och stor. Miki tog belåtet plats i en soffa och vi människor packade upp lite grand – vi hade nästan ingen packning. Ja, och så gick vi väl ut en vända men det minns jag inget av.

Nästa morgon steg vi upp rätt tidigt och åt vad vi hade kvar av provianten till frukost medan vi tittade ut över den vackra staden. Från det ena fönstret kunde man se havet också.

Ja, och så gick vi nerför Varoš’ krokiga backar och vidare mot Diocletianus’ palats som vi ägnade första dagen åt att genomsöka. Det var lite mulet men luften var ljum.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *