Kategori: Resor

En sen eftermiddag någon gång i slutet av juli steg Londi och jag på tåget i Wien Meidling. Det var trots den höga säsongen ganska tomt, så vi kunde bre ut oss på ett bekvämt sätt. Sedan var det bara att vänta på att tåget och timmarna skulle rulla oss tillbaka hem till Zagreb. I kvällningen passerade vi den österrikisk-slovenska gränsen vid Spielfeld-Straß. Fram till Maribor småpratade jag lite med en kvinna som stigit på vid en av de sista österrikiska stationerna. Vi pratade om hundar och även om hon talade perfekt tyska hade jag hela tiden en känsla av att hon var slovenska, men jag lät frågan stanna inne i mitt huvud. Strax efter Pragersko gick solen ned:

Och ytterligare lite senare blev världen så där slutet mörkblå, som den är under särskilt vackra nätter. Jag märkte att vi for förbi Zidani Most utan att stanna och undrade lite över det igen (det är ju en järnvägsknut!). Och så for vi utmed Sava och jag tog en bild på ”mina tvillingträd” vid flodstranden (den hundrade?):

Och så stannade vid den lilla staden Sevnica och när tåget satte sig i rörelse igen ställde jag mig i fönstret åt landsidan för att fånga borgen uppe på kullen.

°V°

Ikväll – om allt går väl – reser Londi och jag söderut…

Egentligen håller pausträdet sommarvila, men jag vill ändå smyga in några bilder bland bladen eller löven. Helt tillfälligt. Lite sommarvarberg från härom veckan:

fästningen en knallblå dag

Sälaklippan eller Själaklippan från strandpromenaden

kväll på Höbacken

klipporna och Subbe fyr

Och här går vi för första gången vid denna tid på året omkring i vå zagrebska utkant, Londi och jag. Det är egentligen så här års vi brukar vara i Sverige. Så vi ser och andas något nytt och av oss aldrig upplevt. Kanske gör vi en resa i sydlig riktning. Ingen vet. Havet hägrar.

På mer än ett sätt ligger Wien mitt i Europa och därför har staden också många namn (nästan lika många som Lviv som ju verkligen ligger i Europas mitt). På min biljett stod det Beč, på tavlorna på de slovenska stationerna jag for igenom stod det Dunaj och ja, i Wien hette staden Wien och där steg jag av för att ta ett annat tåg till Brno. På hemvägen därifrån gick min första etapp till Vídeň.

Jag kom fram till Wien Meidling i halvmörkret och när jag klev ut ur tunnelbanan vid Burggasse var det mörkt. Imeldas ljusa kläder lyste i dunklet. Efter att ha slängt av min minimala ryggsäck hemma hos henne gick vi en stadsrunda utmed en del av Ringen. Imelda föll snabbt in i ett suggestivt berättande som kastade mig bakåt i tiden och ut i det gamla imperiet. Hon pekade på byggnader och sa att i Zagreb, i Osijek, i Eger, i Lviv, i Brno, i Trieste finns de också, precis samma byggnader. De spökar runt i hela den gamla världen, Stefan Zweigs ”Welt von Gestern”. Och alla har samma två arkitekter till fäder – jag minns inte deras namn nu. Ja, och så kom hon in på raden av kejsare – ”sie waren alle zutiefst katholisch”, sa hon och kastade en kolmörk blick på mig. Och så pekade hon på ytterligare en byggnad och sa, att där, där begravdes deras hjärtan. Resten av kropparna fann sina gravar på en annan plats. I min tanke svävade Joseph Roths romantitel Die Kapuzinergruft omkring, men jag sa ingenting.

Natten hade sänkt sig över staden.

Burgtheater

Rathaus

Maria Theresia

i Imeldas kvarter

Ja, det var så här den lilla resan började och jag hade valt att åka tåg, i stället för att snabbt flyga förbi allt, just för att få genomkorsa det slovenska landskapet som är så… Ja, vad består detta speciella slovenska egentligen i? Det här landskapet – både som natur och kultur – är mer finfördelat än de flesta. Det finns aldrig för mycket av samma. Hela tiden växlar det på ett filigraniskt vis. Vi har kullen med den lilla kyrkan uppkrupen på den harmoniskt rundande toppen, byhusen bland träden som speglar sig i flodkröken, den vackert bebyggda lilla ön mitt i den blå sjön och guldkullar som rullar och rullar ner mot havet. Skönhet på skönhet men aldrig för mycket av samma.

Jag for sträckan Dobova – Krško – Sevnica – Zidani Most (där vi kanske inte stannade) – Laško – Celje – Pragersko – Maribor och sov på fel ställen så att jag inte fick upp kameran förrän efter de vackraste platserna och rutan var förstås smutsig, men ändå var det vackert och jag såg skymtar av slovenska symbolplatser:

Jag tror de här bilderna är tagna strax före Celje och vid infarten till Celje. Eller är det Laško?

Här är några länkar till mer emblematiska bilder från Slovenien.

Katarina nad Ljubjano, sommaren 2011 – detta är Slovenien

Nu är jag – så lördag det är – tillbaka i vardagen, min zagrebska vardag och Trieste ligger flera timmar bort igen. Och de blåa dagarna har lagts till de förflutna. Där ligger de bra.

Idag vill jag bara erbjuda er några vackra triestinska vyer av det klassiska slaget.

Canal Grande från Ponterosso med blicken ut mot havet:

Piazza dell’Unità i kvällsljus – också här är blicken vänd mot havet:

Molo Audace – den som vet ser också Castello di Miramare i fjärran: