Jag är nu sedan dagar tillbaka i Zagreb, så det kan kanske vara dags att också i tanken lämna Trieste och till det behövs det några avskedsbilder. Jag väljer två från Canal Grande.
Piazza Ponterosso med ett litet hörn av Ponte Rosso, där ju James Joyce för alltid går, fast vi inte ser honom i just den här bilden:
Och en spegling i vattnet av den serbisk-ortodoxa kyrkan, tempio di San Spiridione:
Minns ni den lilla flickan som viskade ”Aßling” för sig själv mot tågfönstret? Hon steg, som jag sa, av just i Aßling och sedan fortsatte tåget till Rosenheim. Efter Rosenheim blev det sedan allt tommare i vagnen där Londi och jag satt. Och när vi närmade oss den stora sjön Chiemsee, som förresten hör till min barndoms sjöar, var det bara vi, en irakisk (ja, jag bestämde mig för att de var från Irak, kanske var de någon annanstans ifrån, men de var helt säkert turister) familj på tre personer – mor, far och dotter – och konduktören kvar. Alla – utom Londi – spanade ut mot det gröna, vackert böljande föralpina landskapet och mot den stora sjön, konduktören också. Irakierna fotograferade nästan oavbrutet och visade varandra förtjust sina bilder. Jag tittade på dem och funderade över vad de såg, ja, de såg förstås samma saker som jag, men vad jämförde de med? Vad tyckte de bäst om? Själv letade jag mest efter en blick ut över Chiemsee, men det var svårt. Gång på gång skymde träden eller husen. Konduktören tittade på mig och så började vi prata och han sa att han skulle visa mig en bra utsikt över sjön och så räknade han upp de platser och vyer som skulle dyka upp innan dess. Jag höll mig beredd och se, det blev det här:
Inget särskilt, tycker ni, men det är för att ni inte vet hur svårt detta var. Den irakiska flickan kom nerför trappan – den lilla familjen satt uppe i förstaklassavdelningen – för att titta på kartan jag hade alldeles intill mig.
Hon frågade mig lite försiktigt på engelska om jag kunde peka ut var vi var. Det kunde jag och jag pekade på en punkt i närheten av Prien am Chiemsee. Hon vinkade åt sin far och han kom då också ner och för att titta kartan. Han frågade mig om vilken sträcka vi hade framför oss tills vi kom till Salzburg. Jag pekade på de små orterna utmed sjön och sedan på Traunstein och på Freilassing, den sista tyska staden före gränsen mot Österrike. Han tittade noga och försökte upprepa namnen, ja, jag hade sagt dem högt medan jag visade. Efter en blick ut genom fönstret tackade han artigt och far och dotter försvann uppför trappan igen. Då kom konduktören, som hade varit runt ett varv och kontrollerat blijetter, tillbaka igen. Han såg att jag fortfarande jagade motiv och han ställde sig bredvid mig och tittade han också och jag sa något om att det var vackert och att jag kände till det här landskapet sedan barndomen. Vi vände blickarna åt andra hållet, bort från sjön mot bergen, och han räknade upp topparnas namn, några kände jag igen. Så saktade vi in mot en station och han vände sig åt ”sjösidan”. ”Schnell! Det här måste ni ta!” ropade han till, ”det är inte så ofta man ser det längre”. ”Mit Gamsbart und allem!” Jag tryckte av utan att hinna titta riktigt:
Ja, ni ser vilken kombination det blev. Jag visade honom bilden och han tyckte inte den var så illa.
Vi reser lite igen, eller vad säger ni? Ni minns Uelzen med sin Hunderwasserbahnhof, eller hur? Där steg vi efter lång väntan på ett tåg mot Halle I Sachsen-Anhalt. Så fort vi var uppe i tåget märkte vi det viktigaste, vi var utanför trängselzonen. Plötsligt fanns det hur mycket plats som helst. Var ska vi slå oss ner? Die Qual der Wahl. Nå, snart satt jag och Londi intog liggande ställning. Jag såg på landskapet utanför fönstret, inget spektakulärt och kanske inte särskilt vackert heller, lite enahanda. Strax före Salzwedel började jag leta efter den gamla gränsen. Det är inte helt lätt att upptäcka den numera. Jag hittade den inte, men fick veta att Salzwedel ”redan” är Sachsen-Anhalt. På stationen efter Salzwedel steg ett äldre par med lite slitet utseende och två kassar med frukt i händerna på tåget och satte sig mitt emot Londi och mig. Tåget rullade iväg igen och snart var vi ute i ett platt landskap, som då och då visade upp en liten by eller en träddunge. De två småpratade närmast ohörbart och plockade lite med frukten. Kanske hade de fått den av någon släkting på landet eller så hade de varit på kolonilotten, tänkte jag. Plötsligt dök det upp en jättelik byggnad utanför fönstret ja, den fyllde fönstret och blev till hela utsikten. Jag ryckte upp mobilen och trängde mig fram mot rutan intill paret och så tryckte jag av:
De tittade på mig, jag log lite urskuldande och mannen sa ”jojo, det där är en stor byggnad”. ”Förr i tiden…” Och jag förstod att det måste vara DDR-tiden han talade om. ”Förr i tiden användes den här byggnaden till att förvara…” Nej, nu sviker minnet. Vad var det man förvarade där förr? Kalk? Fjädrar? Något ljust, vet jag att det var, och något som består av små delar eller fina partiklar. Tyvärr, det är nästan blankt i mitt huvud på det stället där detta skulle bevarats. Sa han kanske gips? En sådan jättebyggnad fylld gips? Mannen suckade och fortsatte: ”Nu används den inte mer, den bara står där och förfaller…” Kvinnan teg men såg ut att instämma.
Sista etappen på Londis och min stora sommarresa gick genom Slovenien – med bil. Vi hann med ett uppehåll i Triglavski narodni park som sträcker sig över ett stort område av Sloveniens nordvästra hörn. Triglav är Sloveniens högsta berg och namnet betyder ”den trehövdade”, för berget har tre toppar. Jag har tidigare ordat om detta på det här stället. Och – detta har jag nog däremot inte sagt tidigare – här uppe bland Triglavs toppar har sagans gyllenhornade stenbock Zlatarog sina otillgängliga marker.
Se här några bilder från detta dramatiskt natursköna område:
För (oss) er som lockas av landskapets vertikaler:
Londi svalkar tassarna i Sava Dolinka:
Jag tänker ta er tillbaka till Londis och min ”Europaresa” igen. Inför vår avfärd från Bamberg skaffade jag en Bayern-Ticket åt oss båda (man får vara två personer om en sådan biljett) och vi steg på tåget mot Nürnberg. Där gjorde vi ett kort uppehåll och klev sedan på tåget mot München. I Regensburg steg ett ungt förälskat par med sin ledarhund, en ung svart labrador, på tåget. Ja, de två var blinda och de satte sig mittemot Londi och mig. Jag berättade för dem att Londi var där och de tog till sig detta med ett leende, men sedan glömde de oss för de var så uppfyllda av varandra. En trappa ner i vagnen satt två unga män som också var blinda. De hade stigit på redan i Nürnberg. En charmerande mörkhårig yngling utklädd till en blandning av bayrare och indisk prins gick med lätta steg fram och tillbaka i vagnarna och sålde öl och läsk. Han pratade lite extra med de blinda och tryckte alltid deras händer samtidigt som han pratade med dem. De två unga männen köpte varsin coca-cola. En gång gick en av dem förbi det unga paret och mig till toaletten och jag såg att de tre blinda inte upptäckte varandra. Jag visste inte om jag borde säga något, så jag teg. I Freising steg både det unga paret med blindhunden och de två unga männen av och genom fönstret såg jag en kvinna som kommit för att möta dem alla. Hon tryckte deras händer och så började de prata allesammans. Jag kände mig upplivad och på något vis lättad.
På sträckan München-Salzburg hände allt möjligt, men jag minns särskilt en liten flicka som satt bredvid mig och Londi. Vi åkte genom vackra böljande föralper och hon var på väg till sitt sommarparadis. Hon tittade ivrigt ut genom fönstret och synade noga de små orterna vi stannade vid. Så ropade konduktören ut ”Aßlng”. Flickan stannade upp mitt i en rörelse, tryckte pannan mot fönstret och viskade högtidligt och andlöst för sig själv: ”Aßling”. Ja, och i Aßling steg hon av tillsammans med sina föräldrar, fast mannen var kanske inte hennes pappa, fick jag för mig.
Londi och jag lämnade tåget i Salzburg, köpte blijetter till Villach (Beljak på slovenska), gick ut från stationen för att svalka oss och få lite luft. Vi slog oss ner i en liten vanskött park mitt emot stationsbyggnaden och där råkade vi efter en kort stund ut för ett polisintermezzo som jag redan berättat om. Någon timme senare satt vi på tåget mot Villach och vi for genom min Omas sommartrakter från hennes äldre dagar och jag tittade särskilt noga på Badgastein, där hon brukat tillbringa ett par veckor varje år under något årtionde som jag nu inte riktigt kan placera. Och så var vi i Villach, där vi inte långt från stationen hade turen att hitta Hotel Mosser, som blev vårt natthärbärge. Innan vi gick och la oss knatade vi över bron och slog en lov runt ett hörn av stan. Vi var trötta.
Morgonen därpå fick vi under vår promenad en lite klarare bild av var vi var:
