Kort stopp i Pardubice och lite utvikningar om polisingripanden

När vi lämnade Wien morgonen efter vår ankomst till staden, hade jag ett enda klart mål för vår färd: Brno, som jag hade i ett ljust minne från sommaren 2011. Jag hade köpt biljetter dit åt Londi och mig, men någonstans vid Břeclav, alltså vid den österrikisk-tjeckiska gränsen fick jag veta att Brnos centralstation var under ombyggnad och att man måste ta sig dit med buss. Då släppte jag Brno, för buss är ingenting för Londi, i alla fall inte bussar av det här slaget, för trångt, för brant och hett var det ju ändå.


en av de bilder som susade förbi utanför fönstret under tiden

Jag bad mina medpassagerare om råd för ett annat avstigningsmål och efter att ha lyssnat och funderat lite bestämde jag mig för Pardubice: vacker innerstad, lätt att stiga av, inte för stort. Och så köpte jag tilläggsbiljetter av konduktören, som också tyckte att det var en passande plats för en rast med hund.

Vi klev av och gick med ganska lätta steg ut från den stora tunga stationsbyggnaden. När vi kom ut i solen insåg jag att det inte skulle bli någon promenad till den vackra innerstaden, det var för varmt, så vi slog oss ner i baren på stationens baksida och jag beställde en öl till mig och vatten till Londi. Där vi satt blev vi sedan vittnen till ett segslitet och omständigt polisingripande mot en tunn gammal alkis.


tyvärr går det inte att förstora bilden, ”något hände”

En storvuxen och på ett brutalt sätt stilig polis ledde det hela, de andra poliserna var hans betjänter och det var förresten också personalen i baren. Den lille alkisen fick tömma ut sina fickors solkiga innehåll på polisbilens motorhuv och han fick händerna låsta i handbojor på ryggen. När han för ett ögonblick gjorde lite motstånd fick han en snabb tryckning uppåt av de låsta armarna – jag tror ni kan föreställa er hur. Den store beordrade någon att föra anteckningar, han förhörde den förtjusta barflickan, som stod mycket nära honom under förhöret. De skrattade lite tillsammans. Ett tag försvann han in i barens inre och jag mer anade än såg att han drog i sig en stor öl därinne i ljusdunklet. När han kom ut igen lät han kalla på en annan polisbil och efter en stund dök den upp och poliserna i den fick i uppgift att föra bort den lille fängslade. Den store drog en runda till i barområdet. Hans långa starka ben gick med långsamt energiska steg, en stor kraft på sparlåga, medan pistolen guppade lätt mot höften, under armarna hade polisskjortan mörka halvcirklar av svett.

PS På vägen tillbaka söderut kom Londi och jag att tilldelas den lille alkisens roll, fast under mindre brutala former. Det var i en liten ful park utanför stationen i Salzburg. Vi satt på gräset och pustade ut mellan två tåg. Då kom två poliser och ville ha mitt pass och mitt namn och några andra fakta. Jag räckte fram båda våra pass men de låtsades inte se Londis. Efter passtittandet lästes dessa fakta upp med hög röst två gånger och sändes ut i polisradion. Nej, vi hade inte gjort något brottsligt, men det finns mycket kriminalitet vid stationer fick vi veta.

5 tankar om “Kort stopp i Pardubice och lite utvikningar om polisingripanden

  1. Fina iakttagelser av ett skeende, som du slumpvis kom att observera i sommarhettan. Kan föreställa mig obehaget i återresans Salzburg. Gladde mig att du är tillbaka i bloggen -har saknat dina bildberättelser under det långa sommaruppehållet.

  2. Tack Thomas, för att du tittar in här. Sommarens två stora Europa-resor blev rätt svåra, eftersom Londi egentligen är för gammal för sådant här nu. Och bloggpausen blev så lång att jag först kände mig lite vilsen, när jag skulle börja göra mina anteckningar här igen.

    Jag har sett att du däremot inte gör några pauser.

  3. Ja du Bodil, jag har förstått av det lilla du hunnit skriva dessa dagar att det varit två tuffa resor för er. Inför resandet kan jag tänka om mig själv, det du säger om Londi: för gammal, för trött – för sådant här nu.

    Mina pauser är obefintliga, därför att jag ser de små eller stora bloggtexterna som mitt sätt att komma igång med dagens skrivande. Bara därför.

    Önskar dig en god vecka!

  4. Vi hade lite otur några gånger – med övernattning, med trängsel, med avstigningar (Londi har svårt att stiga nerför branta tågtrappor och jag måste bära henne och det går inte alltid så bra – och det blev lite för mycket för Londi. Hon klarade det, men det kändes som om jag utsatt henne för alltför stora påfrestningar.

    Just nu skriver jag mest för att ordna mina minnen lite. Senare blir det kanske av andra orsaker.

    Jag önskar dig också en bra vecka.

Kommentera