Bamberg – Villach

Jag tänker ta er tillbaka till Londis och min ”Europaresa” igen. Inför vår avfärd från Bamberg skaffade jag en Bayern-Ticket åt oss båda (man får vara två personer om en sådan biljett) och vi steg på tåget mot Nürnberg. Där gjorde vi ett kort uppehåll och klev sedan på tåget mot München. I Regensburg steg ett ungt förälskat par med sin ledarhund, en ung svart labrador, på tåget. Ja, de två var blinda och de satte sig mittemot Londi och mig. Jag berättade för dem att Londi var där och de tog till sig detta med ett leende, men sedan glömde de oss för de var så uppfyllda av varandra. En trappa ner i vagnen satt två unga män som också var blinda. De hade stigit på redan i Nürnberg. En charmerande mörkhårig yngling utklädd till en blandning av bayrare och indisk prins gick med lätta steg fram och tillbaka i vagnarna och sålde öl och läsk. Han pratade lite extra med de blinda och tryckte alltid deras händer samtidigt som han pratade med dem. De två unga männen köpte varsin coca-cola. En gång gick en av dem förbi det unga paret och mig till toaletten och jag såg att de tre blinda inte upptäckte varandra. Jag visste inte om jag borde säga något, så jag teg. I Freising steg både det unga paret med blindhunden och de två unga männen av och genom fönstret såg jag en kvinna som kommit för att möta dem alla. Hon tryckte deras händer och så började de prata allesammans. Jag kände mig upplivad och på något vis lättad.

På sträckan München-Salzburg hände allt möjligt, men jag minns särskilt en liten flicka som satt bredvid mig och Londi. Vi åkte genom vackra böljande föralper och hon var på väg till sitt sommarparadis. Hon tittade ivrigt ut genom fönstret och synade noga de små orterna vi stannade vid. Så ropade konduktören ut ”Aßlng”. Flickan stannade upp mitt i en rörelse, tryckte pannan mot fönstret och viskade högtidligt och andlöst för sig själv: ”Aßling”. Ja, och i Aßling steg hon av tillsammans med sina föräldrar, fast mannen var kanske inte hennes pappa, fick jag för mig.

Londi och jag lämnade tåget i Salzburg, köpte blijetter till Villach (Beljak på slovenska), gick ut från stationen för att svalka oss och få lite luft. Vi slog oss ner i en liten vanskött park mitt emot stationsbyggnaden och där råkade vi efter en kort stund ut för ett polisintermezzo som jag redan berättat om. Någon timme senare satt vi på tåget mot Villach och vi for genom min Omas sommartrakter från hennes äldre dagar och jag tittade särskilt noga på Badgastein, där hon brukat tillbringa ett par veckor varje år under något årtionde som jag nu inte riktigt kan placera. Och så var vi i Villach, där vi inte långt från stationen hade turen att hitta Hotel Mosser, som blev vårt natthärbärge. Innan vi gick och la oss knatade vi över bron och slog en lov runt ett hörn av stan. Vi var trötta.

Morgonen därpå fick vi under vår promenad en lite klarare bild av var vi var:

2 tankar om “Bamberg – Villach

  1. Fin berättelse Bodil. Observant, levande och stämningsfull. Som en dokumentärfilm som visar närbilder även på det som inte är iakttagbar.

Kommentera