Att ta sig till Trieste är inte helt lätt härifrån Zagreb, inte om man inte har bil eller körkort. Det bästa alternativet är bussen som fortfarande kör enligt den gamla jugoslaviska inköpsresetidtabellen, det vill säga klockan halv sex på morgonen från Zagreb och sedan klockan fem på eftermiddagen tillbaka från Trieste. Eller förresten, det finns en nyhet: Bussen går numera också på söndagar och måndagar och därmed har man äntligen slutat följa de gamla italienska stängningstiderna för affärer. Om det nu är sant att den går också de dagarna…
Denna morgon, alltså morgonen den sextonde september var bussen så där lagom full vid avfärden, de flesta kroater på väg till Trieste i ett eller annat ärende, antagligen mest shopping, men det fanns också några utländska turister, bland annat ett ungt australiensiskt par som satt alldeles framför mig och hostade ur sig en reseförkylning, men i övrigt såg de väldigt friska ut.
Busschauffören var av den gamla stammen, det såg jag direkt. Han räknade faderligt eller herdeaktigt sina får vid starten och tittade noga på oss alla. Vi bröt upp punktligt och efter en halvtimme var vi vid den slovenska gränsen strax norr om Bregana. Eftersom Kroatien ännu inte är med i Schengen var alla passagerare tvungna att stiga av där och gå igenom passkontrollen. Det gick rätt smidigt och efter det travade vi vidare till en parkeringsplats där bussen skulle hämta upp oss. Bussen kom och vi strömmade in och kort därefter kom busschauffören och räknade oss. Dvadesetšest (26) skulle vi vara, men tydligen var vi inte det. Chauffören räknade igen, steg av, klev på igen, räknade oss, men nej, han måste ut igen. Efter kanske tio minuter kom han tillbaka igen, räknade oss på nytt, nu med lätt rynkad panna.Vi såg att han inte fick det att stämma. Plötsligt frågade han ut i bussen: ”Var är den lilla damen som satt här?” Och så pekade han på ett tomt säte några snäpp framför mig. Ingen svarade och jag kunde inte påminna mig att jag sett någon liten dam där. Chauffören suckade tyst och såg tålmodigt på oss även om det nu började strömma ett visst missnöje från de sittande människorna. Någon hade säkert bråttom och någon annan kanske ett otåligt sinne, så luften i bussen spändes en aning. Men chauffören höll fast vid sin plikt och steg av igen. Den här gången blev han borta längre. Efter kanske en kvart kom plötsligt en mycket liten äldre dam med tätt tätt grått hår i en sky runt huvudet med snabba steg och låg blick uppför trappstegen. Snabbt och skyggt slank hon in på sin plats, den plats som chauffören pekat på och för mig försvann hon bakom ryggstödet. Kort därefter kom chauffören med ett nästan omärkligt leende på läpparna. Han sa ingenting, satte sig på sin plats och startade bussen. Och jag tänkte ”ja, just så”.
Några minuter efter att vi kommit in i Slovenien störtade regnet ner över oss. Jag vet inte hur det är möjligt, men jag tror att regnet varit parkerat över Slovenien eller i alla fall över en viss del av Inlandsslovenien så gott som hela denna sommar och detta efter en vinter med isstormar som förstört stora avsnitt av skogarna. Ack!
Vi for genom regnet och jag sov ibland – det är lätt till när man stigit upp strax efter fyra – fast då och då väcktes jag av en harkrank som inte fattade att jag var farlig. Jag viftade bort den mot de hostande australiensarna och de viftade tillbaks den. Och så var vi framme vid Ljubljana och till min förvåning blev bussen denna gång inte kvar ute på förbivägen utan styrde in mot staden. Detta var något nytt! Jag ryckte upp mobilen och tog en bild med harkrank och allt just när vi passerade över bron över Ljubljanica.
Kort därefter stannade bussen utanför järnvägsstationen och australiensarna och några till steg av. Strax efter hoppade ett ungt japanskt eller kinesiskt? par på. Se där, tänkte jag, man har kommit på att det kan finnas människor som vill stiga av eller på i Ljubljana! Efter en kvart bröt vi upp igen. Jag somnade om och vaknade inte förrän strax före Opicina och den italienska gränsen – en gräns vi för övrigt bara smet förbi som om den inte funnits, för så är det ju med Schengen. Jag tror det var solen som väckte mig. Och så gled bussen ner från höjden mot Trieste i milda serpentiner och havet glittrade emot oss. Färden slutade i den där underliga mörka garagehallen där det bara verkar talas kroatiska och Trieste ännu verkar avlägset trots att garaget befinner sig i Trieste. Som genom ett trollslag är jag sedan ute på gatan i solen och jag går som vanligt ganska snabbt förbi den långa räckan av magasin och billigvaruaffär tills jag når den punkt där jag ser havet.
Jag drar ett djupt andetag och tänker det där om havet och horisonten, om färgerna på vatten och himmel, som för mig till de hebreiska orden för vatten och himmel. Jag stannar lite och iakttar små krusningar i vattenytan. En kort stund senare, få steg bort – ni vet inte hur nära det är – befinner jag mig vid Canal Grande. Och jag går över bron och tittar på Palazzo Gopcevich från andra sidan och tänker ”nu är jag här”.
