Genom Turopolje

Igår gjorde Londi och jag en utflykt till Sisak med två av våra vänner. Vägen till Sisak förde på härligt slingriga småvägar genom den bördiga jordbruksbygden Turopolje. Trakten är berömd för en rad saker som exempelvis diverse kraftiga maträtter, en speciell variant av den kajkaviska dialekten och en kraftfull fläckig svinras. Men kanske är de vackra mörkbruna trähusen det som man tänker på allra först när man talar om Turopolje. Och namnet ska enligt uppgift härstamma från ordet ”tur” som betyder uroxe. Överallt känner man att jorden är det viktiga här, jorden och det den bär.

Ett herremanshus och en kyrka i Buševec i norra Turopolje. Ortens namn lär flimra förbi någonstans i James Bond-filmen From Russia with Love:

Slovenien genom ett bussfönster

På kvällen den sjuttonde september tog jag den här bilden genom bussfönstret någonstans sydost om Ljubljana på vägen hem mot Zagreb.

Och när jag sedan tittade på fotot tänkte jag att ja, man kan se att detta är Slovenien. Det finns en kulle och på den står en liten kyrka, husen ser välskötta ut och landskapet runt omkring har den där harmoniska växlingen mellan skog och fält. Och ändå finns det säkert tusen platser i landet där de här grunddragen är ännu tydligare.

Ett minne tittar in genom bussfönstret

Under hemresan från Trieste steg plötsligt det förflutna in genom bussrutan. Ja, bussen tar som ni vet numera en annan väg än tidigare och det bjöd redan på ditvägen på överraskningar. Det är cirklandet inne i Ljubljana och uppehållet där som är det nya. På vägen till Trieste överraskades jag av utsikten över floden Ljubljanica från bron, men det är ju ändå en typisk Ljubljana-vy som egentligen inte kan överraska någon annan än en halvsovande. Det jag såg nu var något mycket mer speciellt och här på bilden ser det ut som om andra också tyckte det. Varför anar jag inte. För lite drygt två år sedan spelade mina svenskstudenter Strindberg på den berömda dockteatern Lutkovno gledališče i Ljubljana innan de spelade på ZKM i Zagreb. Och genom fönstret här såg jag framsidan och en av entrédörrarna till teatern och jag såg också reastaurangen där vi lånade den rekvisita vi saknade. Tiden hoppade till men kom ner på alla fyra igen. Sådant här kan inte hända när man åker tåg, tänkte jag glatt förstrött. Fast egentligen tycker jag bättre om tåg, fortsatte tanken i huvudet.

Så här skrev jag någon dag efter den för mig så speciella händelsen i maj 2012:

Ljubljanaföreställningen ligger i det förflutna nu och vi har inga bilder, ingenting, men vi vet att det gick bättre än någon av oss vågat hoppas. Timmen före var ännu allting oro på gränsen till kaos: Skulle musiken höras, skulle ljuset lysa där vi hoppades (och visste vi vad vi hoppades?), skulle vi få ihop den sista rekvisitan (på restaurangen mitt emot hämtade vi vinflaskan och besticken), skulle scenbytena fungera, skulle alla minnas sina repliker, komma in på scenen på rätt sätt i rätt ögonblick, skulle replikerna höras till sista åskådarraden…?

Lutkovno gledališče är egentligen en dockteater men det betyder kanske främst att den känns lite extra intim och att scenen är lätt att fylla, det finns inga stora golvytor att stega omkring över, en komprimerad scen. Dessutom är akustiken utmärkt.

Efter euforin kom tröttheten och ett slags mental vilsenhet °.° ≈ °i° ≈ ’!’

Och här är alla Strindbergsfragmenten om igen:

Fröken Julie

Fadren

Spöksonaten

Ett drömspel

Liten katekes för underklassen

Upp till Opicina

Och så åkte jag för första gången med spårvagnen upp till Opicina, ja, det var första gången för Alex också, men det är ju mindre förvånande, eftersom hon inte som jag trampar runt på Triestes gator flera gånger varje år. Under några år gick det inga vagnar upp på berget, men nu är spåren och vagnarna är nyrenoverade, så allt lever igen.

Två av våra medpassagerare på färden upp var två synnerligen livliga och alerta äldre damer som hade synpunkter på allt som for förbi fönstret. Ja, jag tror inte att småbarn eller bebisar hade kunnat titta ut mer nyfiket eller peka ivrigare än dessa två gråhåriga. Och helt klart var de också djupt känslomässigt engagerade.

Då och då stannade vagnen och släppte av och på passagerare. Här är vi nästan uppe vid målet och ni kan se staden och havet i solskenet långt under oss.

Vi drog ett varv genom den lilla staden, Alex och jag, och tittade och tog lite bilder.

Två gånger stötte vi på vårt fantastiska medpassagerarpar. Ena gången stod de stilla i ett gathörn och undersökte någon detalj i gatumiljön. Andra gången inventerade de med stor energi ett skyltfönster och de nickade mot varandra och visste tillsammans hur det brukat vara förr. Och att ett och annat faktiskt saknas numera…

Resan till Trieste – den här gången

Att ta sig till Trieste är inte helt lätt härifrån Zagreb, inte om man inte har bil eller körkort. Det bästa alternativet är bussen som fortfarande kör enligt den gamla jugoslaviska inköpsresetidtabellen, det vill säga klockan halv sex på morgonen från Zagreb och sedan klockan fem på eftermiddagen tillbaka från Trieste. Eller förresten, det finns en nyhet: Bussen går numera också på söndagar och måndagar och därmed har man äntligen slutat följa de gamla italienska stängningstiderna för affärer. Om det nu är sant att den går också de dagarna…

Denna morgon, alltså morgonen den sextonde september var bussen så där lagom full vid avfärden, de flesta kroater på väg till Trieste i ett eller annat ärende, antagligen mest shopping, men det fanns också några utländska turister, bland annat ett ungt australiensiskt par som satt alldeles framför mig och hostade ur sig en reseförkylning, men i övrigt såg de väldigt friska ut.

Busschauffören var av den gamla stammen, det såg jag direkt. Han räknade faderligt eller herdeaktigt sina får vid starten och tittade noga på oss alla. Vi bröt upp punktligt och efter en halvtimme var vi vid den slovenska gränsen strax norr om Bregana. Eftersom Kroatien ännu inte är med i Schengen var alla passagerare tvungna att stiga av där och gå igenom passkontrollen. Det gick rätt smidigt och efter det travade vi vidare till en parkeringsplats där bussen skulle hämta upp oss. Bussen kom och vi strömmade in och kort därefter kom busschauffören och räknade oss. Dvadesetšest (26) skulle vi vara, men tydligen var vi inte det. Chauffören räknade igen, steg av, klev på igen, räknade oss, men nej, han måste ut igen. Efter kanske tio minuter kom han tillbaka igen, räknade oss på nytt, nu med lätt rynkad panna.Vi såg att han inte fick det att stämma. Plötsligt frågade han ut i bussen: ”Var är den lilla damen som satt här?” Och så pekade han på ett tomt säte några snäpp framför mig. Ingen svarade och jag kunde inte påminna mig att jag sett någon liten dam där. Chauffören suckade tyst och såg tålmodigt på oss även om det nu började strömma ett visst missnöje från de sittande människorna. Någon hade säkert bråttom och någon annan kanske ett otåligt sinne, så luften i bussen spändes en aning. Men chauffören höll fast vid sin plikt och steg av igen. Den här gången blev han borta längre. Efter kanske en kvart kom plötsligt en mycket liten äldre dam med tätt tätt grått hår i en sky runt huvudet med snabba steg och låg blick uppför trappstegen. Snabbt och skyggt slank hon in på sin plats, den plats som chauffören pekat på och för mig försvann hon bakom ryggstödet. Kort därefter kom chauffören med ett nästan omärkligt leende på läpparna. Han sa ingenting, satte sig på sin plats och startade bussen. Och jag tänkte ”ja, just så”.

Några minuter efter att vi kommit in i Slovenien störtade regnet ner över oss. Jag vet inte hur det är möjligt, men jag tror att regnet varit parkerat över Slovenien eller i alla fall över en viss del av Inlandsslovenien så gott som hela denna sommar och detta efter en vinter med isstormar som förstört stora avsnitt av skogarna. Ack!

Vi for genom regnet och jag sov ibland – det är lätt till när man stigit upp strax efter fyra – fast då och då väcktes jag av en harkrank som inte fattade att jag var farlig. Jag viftade bort den mot de hostande australiensarna och de viftade tillbaks den. Och så var vi framme vid Ljubljana och till min förvåning blev bussen denna gång inte kvar ute på förbivägen utan styrde in mot staden. Detta var något nytt! Jag ryckte upp mobilen och tog en bild med harkrank och allt just när vi passerade över bron över Ljubljanica.

Kort därefter stannade bussen utanför järnvägsstationen och australiensarna och några till steg av. Strax efter hoppade ett ungt japanskt eller kinesiskt? par på. Se där, tänkte jag, man har kommit på att det kan finnas människor som vill stiga av eller på i Ljubljana! Efter en kvart bröt vi upp igen. Jag somnade om och vaknade inte förrän strax före Opicina och den italienska gränsen – en gräns vi för övrigt bara smet förbi som om den inte funnits, för så är det ju med Schengen. Jag tror det var solen som väckte mig. Och så gled bussen ner från höjden mot Trieste i milda serpentiner och havet glittrade emot oss. Färden slutade i den där underliga mörka garagehallen där det bara verkar talas kroatiska och Trieste ännu verkar avlägset trots att garaget befinner sig i Trieste. Som genom ett trollslag är jag sedan ute på gatan i solen och jag går som vanligt ganska snabbt förbi den långa räckan av magasin och billigvaruaffär tills jag når den punkt där jag ser havet.

Jag drar ett djupt andetag och tänker det där om havet och horisonten, om färgerna på vatten och himmel, som för mig till de hebreiska orden för vatten och himmel. Jag stannar lite och iakttar små krusningar i vattenytan. En kort stund senare, få steg bort – ni vet inte hur nära det är – befinner jag mig vid Canal Grande. Och jag går över bron och tittar på Palazzo Gopcevich från andra sidan och tänker ”nu är jag här”.