Strindbergfeber

Här närmar vi oss sanningens ögonblick, som i det här fallet är tre. Imorgon kväll spelar svenskstudenterna Strindberg på Lutkovno gledališče i Ljubljana. Och nästa vecka blir det här i Zagreb. Korridorerna och salarna på universitetet här susar av det nya språket strindbergska, som består av små splitter ur de dramafragment som ska uppföras snart. ”Hon är galen”, säger någon och alla vet varifrån orden kommer. Eller så uttalas den här frasen i någon sal: ”Jag vet hur det är, men jag kan inte säga det”. Man hör ”Asch, Klara! Ni är alltid…” och vet fortsättningen. Och talet två har blivit magiskt, för vad är två gånger två? ”Det är två två.” Och alla vet vilken blick som hör till: ”om inte flickan vill…”. Och man sms:ar till varandra med frågor som: ”Å Jakob är du där? Kurrrre!”

Nej, ni har rätt. Detta gäller förstås inte hela universitetet eller hela fakulteten eller ens hela svenskinstitutionen, men det ligger i luften. Strindbergfeber.

Tillägg: en bild från eftermiddagens repetition i dräkter. Ni ser Ryttmästarn och en skymt av Pastorn i Fadren och ni ser också lite av textningen på kroatiska:

Och i Ljubljana har svenskstudenterna översatt novellen eller sagan Fotografi och Filosofi till slovenska. Någon gång för länge sedan har jag läst den, det vet jag, men jag blev ändå både förvånad och omskakad när jag läste den igen härom dagen.

Så här börjar den:

Det var en gång en fotograf. Han fotograferade väldigt; profiler och facer, knästycken och helfigurer; och han kunde utveckla och fixera, tona guldbad och kopiera. Det var en huggare! Men han blev aldrig nöjd, för han var en filosof, en stor filosof och en uppfinnare. Han hade nämligen filosoferat att världen var bakvänd. Det kunde man ju se på plåten, när den låg i utvecklaren. Det som var höger på människan blev här till vänster; det som var mörkt blev ljust, skuggorna blevo dagrar, blått blev vitt och silverknappar blevo dunkla som järn. Bakvänt var det.

Här kan ni läsa hela.

≈≈≈

PS Det blir stilla här några dagar.

8 tankar om “Strindbergfeber

  1. Precis, Bodil. Och jag måste tillstå att inte ens jag kände till den och därför blev lite chockerad över m-ordet. 😉

  2. Häromdagen i någon kanal ville man – som alltid numera – komma fram till att Strindberg odlade sin image. Det gjorde han säkert. Men samma marknadskompetenta analys la man också in i hans intresse för fotografi: Han fotograferade sig själv mycket. Jaha ja. Egot. Men för mig har det alltid framstått ungefär som ovan; hans fascination för fotografi var dess magi; från porträtt och negativens bakofram, till de silvriga bilder som skulle kunna vara gud-vet-vad-för-hemligheter. Plåtar som låg ute i naturen och inväntade avtryck från atmosfäriska fenomen.

    Roligt att ni är så igång! Ja, verkligen, sketakul!

  3. Marlena,
    in bocca al lupo kunde jag kanske lägga till – och önska oss det.

    Gabrielle,
    jag tycker som sagt mycket om den där fotonovellen men om det där med att Strindberg odlade sin image kan jag inte bry mig så mycket om (som du förstår).

    Tack, ja, sketakul men ganska oroligt, fast det hör väl till. Kanske är det till och med en förutsättning för sketakul.

Kommentera