Under hemresan från Trieste steg plötsligt det förflutna in genom bussrutan. Ja, bussen tar som ni vet numera en annan väg än tidigare och det bjöd redan på ditvägen på överraskningar. Det är cirklandet inne i Ljubljana och uppehållet där som är det nya. På vägen till Trieste överraskades jag av utsikten över floden Ljubljanica från bron, men det är ju ändå en typisk Ljubljana-vy som egentligen inte kan överraska någon annan än en halvsovande. Det jag såg nu var något mycket mer speciellt och här på bilden ser det ut som om andra också tyckte det. Varför anar jag inte. För lite drygt två år sedan spelade mina svenskstudenter Strindberg på den berömda dockteatern Lutkovno gledališče i Ljubljana innan de spelade på ZKM i Zagreb. Och genom fönstret här såg jag framsidan och en av entrédörrarna till teatern och jag såg också reastaurangen där vi lånade den rekvisita vi saknade. Tiden hoppade till men kom ner på alla fyra igen. Sådant här kan inte hända när man åker tåg, tänkte jag glatt förstrött. Fast egentligen tycker jag bättre om tåg, fortsatte tanken i huvudet.
Så här skrev jag någon dag efter den för mig så speciella händelsen i maj 2012:
Ljubljanaföreställningen ligger i det förflutna nu och vi har inga bilder, ingenting, men vi vet att det gick bättre än någon av oss vågat hoppas. Timmen före var ännu allting oro på gränsen till kaos: Skulle musiken höras, skulle ljuset lysa där vi hoppades (och visste vi vad vi hoppades?), skulle vi få ihop den sista rekvisitan (på restaurangen mitt emot hämtade vi vinflaskan och besticken), skulle scenbytena fungera, skulle alla minnas sina repliker, komma in på scenen på rätt sätt i rätt ögonblick, skulle replikerna höras till sista åskådarraden…?
Lutkovno gledališče är egentligen en dockteater men det betyder kanske främst att den känns lite extra intim och att scenen är lätt att fylla, det finns inga stora golvytor att stega omkring över, en komprimerad scen. Dessutom är akustiken utmärkt.
Efter euforin kom tröttheten och ett slags mental vilsenhet °.° ≈ °i° ≈ ’!’
Och här är alla Strindbergsfragmenten om igen: