Salone degli Incanti, ex Pescheria

Det finns i Trieste, alldeles intill vattnet, en underbar byggnad. Adressen är Riva Nazario Sauro 1 och namnet är Salone degli Incanti (Trollkraftens salong) ex Pescheria (fd Fiskmarknaden). Ingen annan stad har något sådant, det är jag säker på. Där pågår just nu en utställning som bär namnet La grande Trieste 1891-1914. Ritratto di una città., porträtt av en stad, alltså. Ja, vad kan ett sådant rymma? Allt, vill jag svara med andan i halsen, allt. Och så vill jag tillägga att ingen annan plats på samma perfekta sätt som Salone degli Incanti hade kunnat erbjuda ramen till detta. Det handlar alltså om 25 år, en kort tid i en stads historia, kan man tycka. En tid av ekonomisk frammarsch, social oro, kulturell rikedom, fattigdom och lutande över avgrunden.

bild1-6

Det här är utsidan. Vi går in. Kanske anar ni fiskmarknadens pragmatiska själ i den här bilden – ljus, plats, ordning – men ni ser också hur byggnadens rymd är som gjord för att hålla de stora bilderna av stadens ansikten, byggnader och skeenden och texterna av författare som Italo Svevo, James Joyce, Carolus L. Cergoly, Scipio Slataper, Umberto Saba, Leo Perutz och andra som vi är lite fumligare med namnen på. Starkast intryck på mig gjorde nog raderna av den unge Srečko Kosovel, för att han lyckas spänna en så hög båge av sitt korta liv. Han dog när han var tjugotvå och han tänker här tillbaka på hur han upplevde Trieste när han var tio.

Texterna på utställningsväggarna är på italienska, triestinska, tyska, slovenska och engelska. (I mitt häfte här är alla på italienska.)

bild2-6

Vi går därinne, tittar och läser och låter våra steg gå i takt med andra tiders. Solen blänker och lägger breder ränder över väggar och golv och vi känner att vi är två steg från havet.

bild3-6

Eller hur? Titta själva! Där ser ni hamnen och det gamla fyrtornet (som Ale och jag en gång hemligen besteg), båtarna och vattnet.

bild4-6

Det här var bara vägen in till utställningen. Välkomna. Nästa gång och kanske nästnästa plockar jag nog ut någon detalj som vi kan titta på och kanske prata om. (Utställningen pågår till och med den tredje maj, ifall någon av er skulle vara i närheten fram till dess…)

Kezele – selski turizam

Igår var jag ute på landet ett par timmar i stort italienskt sällskap. Vi for först några mil i sydöstlig riktning till Ivanić grad och sedan ytterligare ungefär en mil rakt österut tills vi nådde Kezele – selski turizam (”selski turizam” är detsamma som ”agriturismo” på italienska).

bild1

Vid entrén i solskenet stod ett bastant bord med flaskor med egentillverkad rakija och rader av glas. Vi stannade upp där och de flesta av oss tog sig ett glas och sedan gick vi en runda ner mot hästhagen.

bild2

Efter denna ”promenad” började vi känna oss redo för maten, alltsammans gårdens egen produktion. Undan för undan droppade vi in i en av de härliga salar. Eftersom vi var många hade vi ett rejält långbord. Vi var åtta italienare, två kroater och så jag som varken var det ena eller andra.

bild3

När pumpsoppan var aväten gick vi och hämtade av huvudrätten eller huvudrätterna. Tung och massiv mat, vällagad och okonstlad, inga korslagda morötter på i övrigt tom tallrik här inte!

bild4

Vi åt och pratade om mat och platser och språk eller snarare nordöstitalienska dialekter och vi drack av gårdens eget rödvin. Proppmätta rullade vi sedan ut på en ny runda kring gården.

bild5

Ja, och till sist köpte några av oss vin eller äpplen eller potatis.

bild3

Bilder från Sisak

Låt oss fortsätta genom Sisak så ska jag visa er några vackra vyer i kvällsljus. Vi har just rest oss upp från vårt lilla bord i en av barerna vid promenaden utmed Kupa.

Vi följer floden mot Stari Most och efter en stund är vi inne i ett grönt lummigt område. Byggnaden som här ler milt emot känner jag tyvärr inte namnet på, men vacker är den i sin gröna ram.

Ganska hastigt stryker vi förbi några murrester från romartiden (finns på en annan bild) och stannar upp framför katedralen som får mig att tänka på ett konditori eller snarare på vad man kan finna i konditoriernas vitriner. Ser inte kyrkan ut som den allra härligaste kremšnita?

Och så letar vi oss fram till en punkt där vi har en vid och skön vy över bron Stari Most, som inte alls är särskilt ”star”, bara knappt hundra år, men den kan säkert bli riktigt gammal. Det här är kanske framtidens Gamla Bro.

Fästningen i Sisak

Sisaks fästning Stari Grad (så heter nästan alla fästningar här) som började byggas under 1200-talet, men fick sin triangulära form först på 1500-talet, befinner sig där Kupa mynnar ut i Sava. Runt om finns en lite lätt förvildad park och efter vårens översvämning är fortfarande mycket av marken lerig, så man blir lätt tung om fötterna om man strövar omkring där. Steph, Toma och jag försökte hålla oss till gångvägarna, men Londi gjorde ibland, driven av sin hundnyfikenhet, en avvikelse ut i det geggiga.


”fönster” mot Kupa


Steph går först


försök till helbild av fästningen

Sisak – döende industrier

Så kom vi till Sisak och vi valde att börja med området med de nu till stora delar havererade tunga industrierna, mest stål och kemi har det varit. Något lever ännu men undan för undan läggs industrierna ner och just nu är det ett oljeraffinderi som verkar stå på tur. Arbetslösheten är hög och i stigande men luften blir väl så småningom bättre. Området vi åkte igenom består av stora sönderfallande och söndervittrande industribyggnader av olika slag och de bostadsområden som under jugoslavisk tid byggdes för industriarbetarna alldeles intill fabrikerna. Dessa hyreshus är ännu helt bebodda, men efter vad vi kunde se rör det sig idag om en åldrande befolkning. Mellan husen finns enkla barer och en och annan restaurang och lite affärer för det dagliga. Solen sken starkt denna dag och det var behagligt varmt i luften så allt kom i en försonande dager. Och klockan som för alltid stannat på halv tre verkade visa på att inget kunde vara bråttom längre.

Sisaks utseende präglas av de tre floder som flyter igenom staden: Sava, Kupa och Odra. Också utmed industriområdet flyter en av dem, kanske är det Kupa.

Bilden här är tagen en bit ifrån industriområdet, men floden där såg ut ungefär så här. Ännu är flodbankarna leriga efter vårens stora översvämningar.