Kategori: Resor

När man stiger på tåget som går mot Sarajevo kommer man in i en annan värld. Lukten är annorlunda och ”gammaldags”: svett och cigarettrök. Människorna har ett annat slags bagage, är klädda på ett annat sätt. Eftersom det bara finns ett tåg om dagen att välja på, blir det förhållandevis fullt, även om resan tar minst nio timmar – en tidslängd som förvånar om man tittar på kartan.

Plötsligt far vi in i ett område av dimma – magla. Min medresenär i kupén säger att han ska av strax före gränsen. ”Velika granica” kallar han den för. Kolmörkt i tunnlarna. Söder om Sunja stannar vi i Graboštani, en omarkerad station, och en kille hoppar av med sin resväska och börjar gå längs en väg som ser ut att leda ut i ingenstans. Därpå strax Majur. Och så Hrvatska Kostajnica – min medresenär säger ”bok” och stiger av. Sedan följer järnvägen en underbart glittrande floddal fram till gränsstationen. Floden är gräns. Stopp, Volinja – gräns. Många stiger av. Jag ser människor mötas, skaka hand eller kindpussas på ett gammaldags rejält sätt. Jag sitter i en solstrimma, det verkar bli en varm dag. Gränspoliser och tullmän svingar sig upp, går genom vagnarna och tittar på det de brukar titta på. En halvtimme eller mer hänger vi där och mycket lite händer, egentligen ingenting. Konduktören kommer in – bosnisk? – mumlar med mörk röst att han vill se min biljett. När jag räcker fram den spänner han ögonen i mig på ett polisiärt eller kanske taxerande sätt. Så korsar vi floden som är mäktig. Är det Bosna? I fjärran ser man berg. Så ser jag skylten med texten Dobrljin med både latinska och kyrilliska bokstäver. Vi stannar. En bosnisk flagga och en annan flagga röd-blå-vit (serbisk?). Gränskontroll – jag blir fråntagen passet. Det hamnar i en hög av pass och identitetskort som väl ska inspekteras noggrant. Funderar lite vagt på om det är i Republika Srpska jag befinner mig. Tiden blir en annan och mindre framåtsträvande. Den liksom ligger. En man i uniform kommer ut från stationsbyggnaden med en mapp proppfull med ”viktiga papper” på ett sätt som påminner mig om Italien för länge sedan. En annan man går makalöst långsamt fram och tillbaka längs en förtorkad rabatt. Efter en obestämd tid får jag tillbaka mitt pass – med stämpel. Tåget vinkas av och har med ens hög fart. Vi passerar byar och majsfält. Vi färdas längs floden, nu på andra sidan. Mycket få bokstäver i landskapet, få skyltar, nästan ingen reklam. Små skraltiga lastbilar på vägen och så en taxi. Husen är av tegel, ofta utan puts. Kanske blir det aldrig någon puts. Novi Grad – med båda alfabetena. Från små båtar fiskar man i floden. Vi stannar i Novi Grad, folk stiger på. Första minareten. Många hus till salu – och mark. Enorma brandgula pumpor. Fler minareter. Vi stannar inte i Blagaj. Vi åker tätt förbi muslimska begravningsplatser. Getter. Jag älskar att resa genom landsbygd. Svodna – ortodox kyrka. Tjärlukt. Brandlukt. Byar, majsfält. Vackra kullar, bikupor på slänten. Grönska: lövträd, buskar. Floden på nytt alldeles invid spåren. Station med enbart kyrilliskt namn – hinner inte registrera. det luktar något intressant, en lukt som hastigt för mig till Andalusien för 40 år sedan.

Prijedor – enbart med kyrilliska bokstäver – men eftersom jag känner namnet väl kan jag ändå läsa. Översättningskursen har lärt mig att man tillverkar kex och rån i Prijedor. Tåget stannar. Röd-blå-vit flagga, Republika Srpskas. En stor, konstigt lång insekt studsar gång på gång mot mitt ansikte. Jag försöker jaga bort den, men nej, det går inte. Till slut dödar jag den med en broschyr från Jehovas vittnen. Ruiner i grönskan, bara kyrillisk text på de små stationerna. Majsfält. Plötsligt hisnande hög fart, i alla fall skenbart. Ortodoxa kyrkor, märkligt lika varandra. Berg i synfältets utkanter, men ganska platt just här. Tåget stannar. Var? Omarska – ett obehag glider över mig utan att jag riktigt förstår. Ett ungt par eller bror och syster stiger in i kupén. Slobodno? Da. De är långa och slanka och vackra på ett intressant sätt, bleka med mycket mörka ögon och svart hår. Inget bagage. Piskavica – också med latinska bokstäver. Också på själva stationsbyggnaden. Nittonåriga kungabarn. Landskapet blir mer kuperat också där järnvägen är dragen. Väg mot Sinica och något jag genast glömde. Överallt oavslutade men bebodda hus. Tvätt på streck. Jag slumrar till och så är vi med ens i Banja Luka. De unga stiger av. Tåget lämnar staden, vi korsar en flod. Jag sänder en tanke till Amra. Vi passerar en förstad till Banja Luka – det ser varmt ut på gatan. Landskapet blir allt vackrare – gröna kullar och berg, en ringlande flod korsad av broar. Jag äter den italienska delen av min matsätt. Tänker på Duilio när jag äter pestobullarna och på Maria när jag äter melanzane.

Nytt stopp, men var? Majsfält, långsvansade får. Jag tror vi är på högre höjd än förut. Tallskog. Hus på sluttningar. Tvätt. Lövskog igen. Jorden verkar sandig. Tunnlar. Bonde med häst och vagn, magra hästar. Vi korsar bäckar. Det går fort så det skriker. Hela tiden är vi inne i något grönt. Ett stenbrott. Vi stannar – Ukrina, tvåalfabetig skylt. Getter. Vi följer en smal flod. Solen ligger på landet. Hövålmar. Bergigt. Blickfältet delas upp genom bergsryggar, åsar och skogar. Man ser ett stycke i taget. Ortodox kyrka, inga moskéer på länge. Sopbacke mitt i det gröna. Vi stannar i X (kan inte läsa) och folk släpar väskorna över spåren och den torra jorden däremellan. Majsfält. Grustag? Sandtag? Vi stannar i Stanari. Högar med kol. Konduktören pratar för sig själv ganska högt. Det kommer en lukt från gamla tider. Kålhuvuden, jättestora. Kor betar på en sluttning. Kullar med majsfält. Tåget rusar in i en tunnel. Därinne också en lukt från förr. Ser ett motel och undrar vem som tar in där. Vi verkar ha en rätt stor försening, fast nu går det undan igen. Varmt trots öppet fönster. Häst och vagn igen, kålhuvuden, ortodox kyrka. Vi korsar floden – vilken? Moské på berget. Ortodox kyrka på berget mittemot. Doboj 15.30 – lokföraren körde visst in en del i den där rusningen. Bara en dryg kvart sena plötsligt. Brutal bebyggelse. Flugor i kupén. Och här blir vi hängande.

Inget av det högljudda, upphetsade visslandet gäller visst det här tåget. Men så lossnar det. Sakta kränger sig tåget ut från Doboj. Cementfabrik? Båda flaggorna. Vilda klippformationer. Tåget klibbar fast. Halvfärdiga hus i förfall. Tunnel. Ute igen – vi åker längs floden. Leende landskap. ”Lav” – lejon – ett ölmärke? Vitkalkade hus bland majsfälten. Paklenica. Långsamt igen, någon ropar ”normalno” och jag tar det för en beskrivning av läget eller bristen på snabbhet. Tik med valpar på vift i det gröna. Minaret. Tallskog som inte ser helt frisk ut. Tunnel. Hövålmar – av den där vanliga jättestora sorten. Nybyggda tegelhus, som ser lite slitna ut. Tvätt. Vi korsar floden. Stor moské. Liten moské. Stopp, men var? Hittar ingen skylt alls. Tunnlar. Nu stinker det från någon fabrik. Sulfat? Vacker flodkrök, blågrönt vatten. Minaret. Tvätt. Muskulösa män hugger ved. Vi följer floden. Bradići. Ortodox kyrka. Floden, de gröna bergen – urlandskapet. Tåget stannar upp i ett majsfält. Några halvnakna män tittar ut från ett garage. Vi följer floden som kröker sig i stora vindlingar. Gamla bilar. Minaret i skogen. Brutal industriort vid floden, skorstenar, smuts, stank. Minaret. Stopp – Zavidovići? En stor grupp människor på perrongen. Nej, de ska inte på, de ska möta mormor. Vackra gröna berg. Minaret i det gröna. Majsfält i sol, berg. Jag tror bergen blir allt högre. Vi korsar floden. En kyrka av ett nytt slag – katolsk? Vi korsar floden. Sliten kroatisk flagga. En avvikande kyrka till, två moskéer eller tre. Stopp – Žepče. Mycket folk. En man kliver på rökande, men går förbi min kupé. Långt stopp i Žepče, det ropas mycket. Möte med starkt försenat tåg i motsatt riktning (16.50). När kommer det till Zagreb? Majsfält, gröna berg. Vi korsar floden. Konduktören tittar på min biljett och himlar med ögonen över min långa resa. En ung mor och hennes lille son går hand i hand längs en byväg utmed järnvägen. Tvätt. Nu har vi floden till höger. Minaret i liten by, själva moskén närmast en bondstuga. Vi korsar floden. Hövålmar, majsfält. Husen vid floden har en rå charm. Tunnel. En man säljer färska ägg vid bilvägen nedanför. Minaret. Nemila, här står det latinska först. Floden ringlar fram mellan branta gröna berg. Tunnel. Dalen blir trängre. Solen når inte längre ner till floden. Jelina (bara latinsk skrift). Vi korsar floden. Minaret. Vi är ute i solskenet igen. Tung industri, höga rostiga skorstenar, rök. Zenica – en halvtimme för sent. Minaret. Vi korsar floden. Moderna, rätt fula höghus. Landskapet omkring är så vackert! Vi stannar i Zenica – jag ser kvinnor med huvuddukar, en hund på egen hand. Vi korsar floden.

Plötsligt har jag sällskap i kupén: En pratsam geograf, ja, han presenterar sig så. Vi lämnar Zenica bakom oss. Geografen visar mig en bild på en vacker bro i Konjići(?) och jag får veta att floden heter Bosna (kanske är det Bosna vi följt hela tiden) och att han heter Jasmin. Moské vid järnvägen, moské på berget. ”Har ni familj?” Ja. ”Ni har vackra ögon.” ”Hur gammal är ni?” ”Nej, så kan ni inte fråga.” Dessutom ser jag att han är minst tjugo år yngre än jag…Tåget bromsar in och står sedan stilla. Ingen station. Konduktören – som är Jasmins favoritkonduktör – säger att vi kommer att stå i 25 minuter. Alla röker. Pojkar fiskar i floden nedanför. Små skraltiga bilar brusar förbi på byvägen. Jag tycker jag hör någon tala turkiska. Snart är de 25 minuterna förbi och vi väntar inte längre på något mötande tåg utan vi väntar på ”napon” – ström? Men så har vi ”napon” igen och tåget gungar igång. Vi följer floden och solen sjunker. Jasmin berättar och vi märker att vi har vänner från samma familj i Srebrenica. Och så är vi i Kakanj – fabriker med underbart vackra berg runt. Ett livligt gammalt lantligt par kommer in i kupén. De sätter sig och när konduktören kommer försöker mannen att pruta på biljettpriset, eftersom tåget Zagreb-Sarajevo efter Zenica är ett lokaltåg. Han lyckas inte och tar några djupa klunkar ur en ölflaska han har i en plastpåse. Han försöker övertyga mig och Jasmin om att han har rätt. Jasmin ignorerar honom och berättar för mig att hans mamma är från Volgograd och ortodox och hans far bosniak. De träffades när han var i Volgograd på ett jobb. Stopp – Dobrinje. Det eldas utanför och det luktar starkt av rök. Och det mörknar. Jasmin är som sin far muslim, men han går bara i moskén två gånger om året. Till Bajram och så. Tunnel. Jasmin tycker inte om Sarajevo för att så många av människorna där kommer någon annanstans ifrån. Stopp i Visoko, staden med pyramiderna – solpyramiden och två andra. Stopp – Podlugovi. Det är mörkt så det går inte att se någon skylt, men mannen med ölkassen tar reda på det. Och han pekar ut i mörkret och talar om två gruvorter Breza och Vareš. Jasmin säger då att det finns en sång om stationen i Podlugovi. Favoritkonduktören – mager och senig – passerar med ett leende på läpparna. Mörkt ute, knappast någon belysning. Och så är vi plötsligt framme – efter elva timmars resa – och jag stiger av i Sarajevo/Capajebo och tar avsked av Jasmin som ju ska vidare till den där platsen med den vackra bron…

Vi gav oss ut i gummibåt i lördags eftermiddag, Alessandra, Piero och jag. Färdens början – och slut – var i Villaggio del pescatore strax under Castello di Duino. Efter några timmar nådde vi Isonzos delta, det extrema lågvattnet tvingade oss till en lång omväg ut i havet.

Men så var vi där och vattnet bytte från salt till sött och hägrarna glidflög över oss eller vandrade inne i vassen. Världen blev till något väldigt vågrätt, lugna vatten ramade av vassdraperier, en hög blå himmel, fåtaliga men distinkta trädsilhuetter. Och ljuset sjönk och blev allt rödare. Det stilla vattnet blev till den mest perfekta spegel.

Så nådde vi ett strömmande vattenskäl. Mitt i vattnet stod två stolpar med skyltar som visade vägen till Trieste och Venezia. Vi läste andäktigt namnen och kände att vi var där världen börjar och slutar.

För några dagar sedan återvände jag från en vecka på ön Rab, en ö i Kvarner zaljev (Kvarnerbukten), som i reselitteraturen är beskriven som särskilt grön och skogrik, vilket inte hindrade att jag eller vi såg mest ”ökensidan” under det här besöket. Vi var tre: en väninna från Zagreb, Londi och jag.

Slumpen och en viss tidsnöd gjorde att vi ”valde” en av de hetaste veckorna, 36-38° om eftermiddagarna och vissa nätter gick det inte under 30° och vårt tvåstjärniga hotell från gammaljugoslavisk tid hade ingen luftkonditionering, inte i rummen i alla fall. Detta gjorde vårt företag farligt, farligt för Londi i alla fall. Hon är fjorton och ett halvt nu och klarar inte så värst mycket värme. Jag hade trott att närheten till havet skulle ge svala nätter, svalare än i Zagreb i alla fall, men just den här veckan stod luften stilla.

Dessa hårda yttre förutsättningar gjorde att jag så långt jag kunde lindade mitt liv runt Londis välbefinnande. Varje morgon ställde jag väckarklockan på fem, så att Londi skulle orka gå ner till havet innan den verkliga hettan slog till. Vi gick först uppför en liten backe och det gick oftast bra. Sedan började en längre slingrande nerförsbacke, först mellan feriehus och sista biten genom en tallskog. Oftast började Londi tveka redan när vi gick utmed husraden. Hon flåsade tungt, ja, det var ofta redan 30°, och försökte vända, men jag lockade henne med brödbitar och tvingade henne framåt steg för steg för jag visste eller trodde att simturen skulle göra henne gott. I tallskogen blev hon för det mesta lite piggare, nosade bland tuvorna och luften från havet gjorde andningen lite lättare. Sista delen gick nerför ett slags vagt utformad trappa av sten och lite betong. Där gällde det att ha en viss fart, så att trappan togs i ett rytmiskt drag. Och sedan var vi nere vid vattnet. Första morgonen letade jag oroligt efter en plats bland klipporna där det var möjligt för Londi att ta sig i – hon är lite stel, tänk er en nittio- eller hundraåring. Jag fann den och de följande morgnarna blev det alltid den. Kanske den enda möjliga platsen. Med hjälp av kopplet fick jag henne till den rätta punkten, där hon någorlunda bekvämt kunde stiga i. Hon tyckte inte om det men följde mig. Sedan lirkade jag i henne med armarna om hennes kropp samtidigt som jag själv gled i. Den första morgonen blev hennes simtur väldigt kort, men dag för dag blev proceduren lättare och hon simmade på riktigt. Labradorer är ju stora simmare, men jag tror att hennes rygg inte tål för mycket simmande längre, men kanske var det här ganska lagom. Efter simningen hjälpte jag henne upp och hon satte sig på en klippa och tittade på med jag tog min simtur.

Vid sextiden gick solen upp över berget på andra sidan viken och vi började vår vandring mot hotellet. Det gick lättare nu när hon var nysimmad och hon var rätt nöjd när hon la sig på handduken i rummet. Jag gick tillsammans med D. ner i matsalen och åt oftast en blandning av stekt eller kokt lök, paprika, tomat och zucchini. Till det drack jag caffellatte och ibland åt jag också yoghurt med honung. Efteråt korsvädrade jag rummet, pysslade om Londi lite och såg till att hon inte var för varm och sedan smet jag ner till klippstranden för några förmiddagstimmar. Med mig hade jag badsaker och min barnbok ”Mali junak i druge priče”. Mellan simturerna läste jag med stor envishet om någon berättelse jag läst tidigare, gång på gång. Solen bankade ner över allt och alla och gång på gång fick jag, trots att jag hade huvudet i skuggan av en sten, ge upp läsningen och kasta mig ut i vattnet. Jag simmade och tänkte underliga saker om jordelivet och människorna och om solens makt. Vid tolvtiden samlade jag ihop mina saker och gick med snabba svettiga steg upp genom tallskogen och tillbaka till Londi. Jag tog henne på en snabbrunda, femton steg upp bland träden och så tillbaka. Sedan mat till henne och en tomat till mig och lite salt och vatten och citron. Nu började den svåra delen av dagen, eftermiddagen som sträckte sig från ett till åtta och som det gällde att parera. Jag duschade Londi, placerade henne på en handduk, öppnade dörren mot korridoren på vid gavel, spände fast den vid en klädkrok med hjälp av hundkopplet, ställde två stolar i dörröppningen så att Londi skulle hålla sig inom rummet, drog för en jalusidörr mot balkongen, så att det skulle vara öppet för luft men inte för direkt solstrålning. Utan mer än någon obetydlig tråd på kroppen la jag mig sedan på sängen och slog upp ”Mali junak” och mitt kroatisk-tyska lexikon och pressade mig med svetten lackande både här och där igenom en helt ny berättelse. Mitt i ansträngningen dök då och då en euforisk känsla av att jag just lärt mig läsa upp. ”Jag förstår ju vad jag läser!” tänkte jag gång på gång. Det var nästan som när jag lärde mig läsa på riktigt för första gången eller när Rudolf lärde sig läsa så där plötsligt i ”Hodjas flygande matta”! Men under tiden steg värmen i rummet – trots min sinnrika vädringsteknik – och Londi började flåsa allt högre. Ögonblicket för en ny dusch var nått, så jag tog in henne i badrummet och duschade henne länge och noggrant, speciellt undersidan. Sedan ut på handduken igen och nu var jag tvungen att kallduscha mig själv också. Efter det stöp jag på sängen och sov ihop nattens missade timmar, i alla fall en eller två. Sedan väcktes jag av Londis flämtande och av att jag badade i svett. Jag justerade vädringen lite, fick Londi att lägga sig lite luftigare och så läste jag lite i min andra bok, Arvid Fredborgs ”Serber och kroater i historien”.

Framemot sex på kvällen bestämde jag mig för att temperaturen började sjunka, fastän detta mycket sällan var sant. Oftast låg temperaturen på ett otäckt sätt fastklistrad vid 37-38° ända till efter sju. Nå, det fick vara hur det ville med den saken, Londi och jag gick ut en sväng, kort förstås men ändå. Efteråt satt vi lite i receptionshallen, jugoslaviskt jättelik och ganska luftig och repade mod. Vi satt i någon sådan där stelt representativ soffgrupp, som fick mig att tänka på min tid i DDR. Ja,ja, i alla fall blev vi lite svalare, lite. Uppe i rummet igen gav jag Londi mat och drog samtidigt tillbaka jalusierna från balkongen igen, eftersom skuggan nått dit. Nej, tänk er ingen svalka, men något slags uthärdlighet, 33° kanske och lite svag kvällsvind. Vid halv nio gick jag ner till matsalen med D. och vi åt av diverse rätter, ganska stort urval – jag åt mycket grönsaker och fisk och jag drack alltid vitt vin och vatten. Sedan upp till Londi igen och ut igen för en ny kort svettig runda. Men visst höll temperaturen på att sjunka något. Vid halv tio satt Londi och jag på terrassen och lite senare kom D. ner. Vi tillbringade kvällen där med samtal, vin och öl och det kom in lite luft ifrån havet. Allra sist, vid midnatt kanske, gick Londi och jag en runda under tallar och lagrar och vissa kvällar kändes luften fri från hettans grymhet. Sedan upp till rummet och dörren fästes vid klädkroken igen, så att luften kunde strömma igenom rummet under natten. Nästan ingen i vår korridor stängde dörren för natten. Jag såg skor, sandaler, kuddar och stolar som höll dörrarna öppna för det tunna och svaga luftflödet. Och vi sov våra fyra timmar innan nästa morgon drev oss ner till havet och den kanske inte helt sanna svalkan.

Under denna vecka av hetta och skräck för att Londi skulle skadas av den gick jag in i ett meditativt cirkulärt tillstånd, som jag har försökt att beskriva en av ringarna i här. Vi klarade oss, men just innan vi skulle lämna Rab i förmiddagshettan hade jag ett ögonblick av inre panik. Solen stekte över backen ner mot färjeläget och bilarna rörde sig med myrsteg. Skulle Londi komma levande från denna ökenö?

Hon gjorde det och jag är gränslöst tacksam.

Sedan en liten tid är jag tillbaka i den balkanska hettan och utanför fönstret surrar cikadorna igen, men jag har varit långt borta uppe i den höga Nord. Solen sken ibland, rätt ofta kanske till och med, men kallt var det. Jag minns att någon förutspådde en öppen passage för vindar från Ishavet till Sverige denna sommar. Jag lyssnade med skräckblandad fascination till denna spådom och ja, den slog in, i alla fall till stor del. Men visst var det vackert däruppe. Och jag vill visa er något av denna skönhet. Först en bild från en ovanligt varm dag vid Eseredssjön i närheten av Ätran, där jag tillsammans med min syster Nilla bevistade en bluegrassfestival. Ja, hon hörde till sångarna på festivalen. Eferåt simmade vi i sjön nedanför festivalplatsen. Hela sjön är kantad av björkar och i en del av vikarna guppar näckrosor på vattenytan. Här ser ni Nilla mitt i sjön:

Och havet i Varberg besökte jag dagligen, kanska med något undantag, någon ruskdag skrämde väl bort mig. Och badade gjorde jag nästan alltid, i Djupa dräkt, Skarpe nord eller Käringhålan. Här ser ni Djupa dräkt en av de vackraste dagarna. Fast jag var på väg till Skarpe nord och tog bara bilden i förbifarten.

Och så levde jag livet i mina föräldrars hus på Höbacken. Det fanns vackra morgnar, när vi kunde äta frukost i trädgården också denna sommar. Inte så många, men de fanns.

Hemvägen från Ljubljana åkte jag tåg. Dit hade jag tagit bussen av rent praktiska skäl, men nu ville jag också se något. Även om jag rest den här vägen ”tusen” gånger, så har jag inte tröttnat på att se de vacka små byarna spegla sig i i Savas vatten.

stationen i Ljubljana

Först var vi bra två i kupén, en man från Zagreb i gissningsvis min ålder och jag. Vi inledde ett lite stapplande samtal på omväxlande engelska och kroatiska. Hans engelska var bättre än min kroatiska, men skillnaden var inte så värst stor. Vi hann ge varandra diverse lite parlöraktiga introduktioner av oss själva, innan kupén plötsligt någon minut före avfärden fylldes helt. In kom två lite lantliga slovenska par i sjuttioårsåldern och en av männen satte sig mellan mig och min zagrebske medresenär och de andra tre nya mittemot. Jag tittade på nykomlingarna och noterade, snabbt och utan att egentligen tänka på det – jag har mina fixeringer – att det ena paret bestod av en kvinna med bruna ögon och en man med blå och att det andra paret hade ögonfärgerna fördelade på motsatt sätt. Jag förstod att de kommit med buss från någon mindre ort norrut, har tyvärr tappat namnet. Efter att de satt sig fylldes kupén helt med slovenska och ett underbart livligt samtal utspann sig. Jag förstod bara samtalsämnet – resande – och enstaka ord här och där som till exempel ”avtocesta” (motorväg) och ”vlak” (tåg). Eftersom jag inte förstod riktigt vad de sa kunde jag koncentrera mig helt på samtalets hur. Jag har sällan upplevt ett så starkt bekräftande sätt att samtala, alla måste gång på gång ha känt sig som de sagt något fantastiskt. I alla mellanrum som uppstod sa alltid någon ”ja, ja” eller ”ja, ja, ja” (på slovenska säger man inte ”da”) med ett entusiastiskt tonfall eller ”aha”. Och detta ”aha” var mycket emfatiskt som om den lyssnande fått veta något helt nytt och alldeles oväntat. Ett annat vanligt ord var ”takó” (inte ”tako” som på kroatiska) och det betyder ”så” eller i det här sammanhanget snarare ”just så”. Allt som sas var ”just så”. Då och då grep någon tag i någons uppmärksamhet (helt i onödan, den fanns där ju redan klarögd och på språng) med ett ”vidiš” (ser du), men vanligast var ”ja, ja” och ”aha”. Och deras ansiktsuttryck motsvarade helt sättet att använda orden. När de steg av i Zidani Most (jag visste naturligtvis långt innan att det var där de skulle av, den upplysningen var invävd i samtalet som en återkommande tråd) tog de ett hjärtligt farväl av oss som var kvar och hängde på sig handväskor och ryggsäckar. Min medresenär pustade ut och sa att han tyckte det var skönt att bli av med dem. Jag sa att deras samtal för mig hade varit som en underbar teaterföreställning.