När man stiger på tåget som går mot Sarajevo kommer man in i en annan värld. Lukten är annorlunda och ”gammaldags”: svett och cigarettrök. Människorna har ett annat slags bagage, är klädda på ett annat sätt. Eftersom det bara finns ett tåg om dagen att välja på, blir det förhållandevis fullt, även om resan tar minst nio timmar – en tidslängd som förvånar om man tittar på kartan.
Plötsligt far vi in i ett område av dimma – magla. Min medresenär i kupén säger att han ska av strax före gränsen. ”Velika granica” kallar han den för. Kolmörkt i tunnlarna. Söder om Sunja stannar vi i Graboštani, en omarkerad station, och en kille hoppar av med sin resväska och börjar gå längs en väg som ser ut att leda ut i ingenstans. Därpå strax Majur. Och så Hrvatska Kostajnica – min medresenär säger ”bok” och stiger av. Sedan följer järnvägen en underbart glittrande floddal fram till gränsstationen. Floden är gräns. Stopp, Volinja – gräns. Många stiger av. Jag ser människor mötas, skaka hand eller kindpussas på ett gammaldags rejält sätt. Jag sitter i en solstrimma, det verkar bli en varm dag. Gränspoliser och tullmän svingar sig upp, går genom vagnarna och tittar på det de brukar titta på. En halvtimme eller mer hänger vi där och mycket lite händer, egentligen ingenting. Konduktören kommer in – bosnisk? – mumlar med mörk röst att han vill se min biljett. När jag räcker fram den spänner han ögonen i mig på ett polisiärt eller kanske taxerande sätt. Så korsar vi floden som är mäktig. Är det Bosna? I fjärran ser man berg. Så ser jag skylten med texten Dobrljin med både latinska och kyrilliska bokstäver. Vi stannar. En bosnisk flagga och en annan flagga röd-blå-vit (serbisk?). Gränskontroll – jag blir fråntagen passet. Det hamnar i en hög av pass och identitetskort som väl ska inspekteras noggrant. Funderar lite vagt på om det är i Republika Srpska jag befinner mig. Tiden blir en annan och mindre framåtsträvande. Den liksom ligger. En man i uniform kommer ut från stationsbyggnaden med en mapp proppfull med ”viktiga papper” på ett sätt som påminner mig om Italien för länge sedan. En annan man går makalöst långsamt fram och tillbaka längs en förtorkad rabatt. Efter en obestämd tid får jag tillbaka mitt pass – med stämpel. Tåget vinkas av och har med ens hög fart. Vi passerar byar och majsfält. Vi färdas längs floden, nu på andra sidan. Mycket få bokstäver i landskapet, få skyltar, nästan ingen reklam. Små skraltiga lastbilar på vägen och så en taxi. Husen är av tegel, ofta utan puts. Kanske blir det aldrig någon puts. Novi Grad – med båda alfabetena. Från små båtar fiskar man i floden. Vi stannar i Novi Grad, folk stiger på. Första minareten. Många hus till salu – och mark. Enorma brandgula pumpor. Fler minareter. Vi stannar inte i Blagaj. Vi åker tätt förbi muslimska begravningsplatser. Getter. Jag älskar att resa genom landsbygd. Svodna – ortodox kyrka. Tjärlukt. Brandlukt. Byar, majsfält. Vackra kullar, bikupor på slänten. Grönska: lövträd, buskar. Floden på nytt alldeles invid spåren. Station med enbart kyrilliskt namn – hinner inte registrera. det luktar något intressant, en lukt som hastigt för mig till Andalusien för 40 år sedan.
Prijedor – enbart med kyrilliska bokstäver – men eftersom jag känner namnet väl kan jag ändå läsa. Översättningskursen har lärt mig att man tillverkar kex och rån i Prijedor. Tåget stannar. Röd-blå-vit flagga, Republika Srpskas. En stor, konstigt lång insekt studsar gång på gång mot mitt ansikte. Jag försöker jaga bort den, men nej, det går inte. Till slut dödar jag den med en broschyr från Jehovas vittnen. Ruiner i grönskan, bara kyrillisk text på de små stationerna. Majsfält. Plötsligt hisnande hög fart, i alla fall skenbart. Ortodoxa kyrkor, märkligt lika varandra. Berg i synfältets utkanter, men ganska platt just här. Tåget stannar. Var? Omarska – ett obehag glider över mig utan att jag riktigt förstår. Ett ungt par eller bror och syster stiger in i kupén. Slobodno? Da. De är långa och slanka och vackra på ett intressant sätt, bleka med mycket mörka ögon och svart hår. Inget bagage. Piskavica – också med latinska bokstäver. Också på själva stationsbyggnaden. Nittonåriga kungabarn. Landskapet blir mer kuperat också där järnvägen är dragen. Väg mot Sinica och något jag genast glömde. Överallt oavslutade men bebodda hus. Tvätt på streck. Jag slumrar till och så är vi med ens i Banja Luka. De unga stiger av. Tåget lämnar staden, vi korsar en flod. Jag sänder en tanke till Amra. Vi passerar en förstad till Banja Luka – det ser varmt ut på gatan. Landskapet blir allt vackrare – gröna kullar och berg, en ringlande flod korsad av broar. Jag äter den italienska delen av min matsätt. Tänker på Duilio när jag äter pestobullarna och på Maria när jag äter melanzane.
Nytt stopp, men var? Majsfält, långsvansade får. Jag tror vi är på högre höjd än förut. Tallskog. Hus på sluttningar. Tvätt. Lövskog igen. Jorden verkar sandig. Tunnlar. Bonde med häst och vagn, magra hästar. Vi korsar bäckar. Det går fort så det skriker. Hela tiden är vi inne i något grönt. Ett stenbrott. Vi stannar – Ukrina, tvåalfabetig skylt. Getter. Vi följer en smal flod. Solen ligger på landet. Hövålmar. Bergigt. Blickfältet delas upp genom bergsryggar, åsar och skogar. Man ser ett stycke i taget. Ortodox kyrka, inga moskéer på länge. Sopbacke mitt i det gröna. Vi stannar i X (kan inte läsa) och folk släpar väskorna över spåren och den torra jorden däremellan. Majsfält. Grustag? Sandtag? Vi stannar i Stanari. Högar med kol. Konduktören pratar för sig själv ganska högt. Det kommer en lukt från gamla tider. Kålhuvuden, jättestora. Kor betar på en sluttning. Kullar med majsfält. Tåget rusar in i en tunnel. Därinne också en lukt från förr. Ser ett motel och undrar vem som tar in där. Vi verkar ha en rätt stor försening, fast nu går det undan igen. Varmt trots öppet fönster. Häst och vagn igen, kålhuvuden, ortodox kyrka. Vi korsar floden – vilken? Moské på berget. Ortodox kyrka på berget mittemot. Doboj 15.30 – lokföraren körde visst in en del i den där rusningen. Bara en dryg kvart sena plötsligt. Brutal bebyggelse. Flugor i kupén. Och här blir vi hängande.
Inget av det högljudda, upphetsade visslandet gäller visst det här tåget. Men så lossnar det. Sakta kränger sig tåget ut från Doboj. Cementfabrik? Båda flaggorna. Vilda klippformationer. Tåget klibbar fast. Halvfärdiga hus i förfall. Tunnel. Ute igen – vi åker längs floden. Leende landskap. ”Lav” – lejon – ett ölmärke? Vitkalkade hus bland majsfälten. Paklenica. Långsamt igen, någon ropar ”normalno” och jag tar det för en beskrivning av läget eller bristen på snabbhet. Tik med valpar på vift i det gröna. Minaret. Tallskog som inte ser helt frisk ut. Tunnel. Hövålmar – av den där vanliga jättestora sorten. Nybyggda tegelhus, som ser lite slitna ut. Tvätt. Vi korsar floden. Stor moské. Liten moské. Stopp, men var? Hittar ingen skylt alls. Tunnlar. Nu stinker det från någon fabrik. Sulfat? Vacker flodkrök, blågrönt vatten. Minaret. Tvätt. Muskulösa män hugger ved. Vi följer floden. Bradići. Ortodox kyrka. Floden, de gröna bergen – urlandskapet. Tåget stannar upp i ett majsfält. Några halvnakna män tittar ut från ett garage. Vi följer floden som kröker sig i stora vindlingar. Gamla bilar. Minaret i skogen. Brutal industriort vid floden, skorstenar, smuts, stank. Minaret. Stopp – Zavidovići? En stor grupp människor på perrongen. Nej, de ska inte på, de ska möta mormor. Vackra gröna berg. Minaret i det gröna. Majsfält i sol, berg. Jag tror bergen blir allt högre. Vi korsar floden. En kyrka av ett nytt slag – katolsk? Vi korsar floden. Sliten kroatisk flagga. En avvikande kyrka till, två moskéer eller tre. Stopp – Žepče. Mycket folk. En man kliver på rökande, men går förbi min kupé. Långt stopp i Žepče, det ropas mycket. Möte med starkt försenat tåg i motsatt riktning (16.50). När kommer det till Zagreb? Majsfält, gröna berg. Vi korsar floden. Konduktören tittar på min biljett och himlar med ögonen över min långa resa. En ung mor och hennes lille son går hand i hand längs en byväg utmed järnvägen. Tvätt. Nu har vi floden till höger. Minaret i liten by, själva moskén närmast en bondstuga. Vi korsar floden. Hövålmar, majsfält. Husen vid floden har en rå charm. Tunnel. En man säljer färska ägg vid bilvägen nedanför. Minaret. Nemila, här står det latinska först. Floden ringlar fram mellan branta gröna berg. Tunnel. Dalen blir trängre. Solen når inte längre ner till floden. Jelina (bara latinsk skrift). Vi korsar floden. Minaret. Vi är ute i solskenet igen. Tung industri, höga rostiga skorstenar, rök. Zenica – en halvtimme för sent. Minaret. Vi korsar floden. Moderna, rätt fula höghus. Landskapet omkring är så vackert! Vi stannar i Zenica – jag ser kvinnor med huvuddukar, en hund på egen hand. Vi korsar floden.
Plötsligt har jag sällskap i kupén: En pratsam geograf, ja, han presenterar sig så. Vi lämnar Zenica bakom oss. Geografen visar mig en bild på en vacker bro i Konjići(?) och jag får veta att floden heter Bosna (kanske är det Bosna vi följt hela tiden) och att han heter Jasmin. Moské vid järnvägen, moské på berget. ”Har ni familj?” Ja. ”Ni har vackra ögon.” ”Hur gammal är ni?” ”Nej, så kan ni inte fråga.” Dessutom ser jag att han är minst tjugo år yngre än jag…Tåget bromsar in och står sedan stilla. Ingen station. Konduktören – som är Jasmins favoritkonduktör – säger att vi kommer att stå i 25 minuter. Alla röker. Pojkar fiskar i floden nedanför. Små skraltiga bilar brusar förbi på byvägen. Jag tycker jag hör någon tala turkiska. Snart är de 25 minuterna förbi och vi väntar inte längre på något mötande tåg utan vi väntar på ”napon” – ström? Men så har vi ”napon” igen och tåget gungar igång. Vi följer floden och solen sjunker. Jasmin berättar och vi märker att vi har vänner från samma familj i Srebrenica. Och så är vi i Kakanj – fabriker med underbart vackra berg runt. Ett livligt gammalt lantligt par kommer in i kupén. De sätter sig och när konduktören kommer försöker mannen att pruta på biljettpriset, eftersom tåget Zagreb-Sarajevo efter Zenica är ett lokaltåg. Han lyckas inte och tar några djupa klunkar ur en ölflaska han har i en plastpåse. Han försöker övertyga mig och Jasmin om att han har rätt. Jasmin ignorerar honom och berättar för mig att hans mamma är från Volgograd och ortodox och hans far bosniak. De träffades när han var i Volgograd på ett jobb. Stopp – Dobrinje. Det eldas utanför och det luktar starkt av rök. Och det mörknar. Jasmin är som sin far muslim, men han går bara i moskén två gånger om året. Till Bajram och så. Tunnel. Jasmin tycker inte om Sarajevo för att så många av människorna där kommer någon annanstans ifrån. Stopp i Visoko, staden med pyramiderna – solpyramiden och två andra. Stopp – Podlugovi. Det är mörkt så det går inte att se någon skylt, men mannen med ölkassen tar reda på det. Och han pekar ut i mörkret och talar om två gruvorter Breza och Vareš. Jasmin säger då att det finns en sång om stationen i Podlugovi. Favoritkonduktören – mager och senig – passerar med ett leende på läpparna. Mörkt ute, knappast någon belysning. Och så är vi plötsligt framme – efter elva timmars resa – och jag stiger av i Sarajevo/Capajebo och tar avsked av Jasmin som ju ska vidare till den där platsen med den vackra bron…
Bodil, den här texten var det första jag läste på morgonen och den fyllde mig med djup tillfredsställelse. Inte nödvändigtvis för innehållet som fick mig att återuppleva gamla tiders resor i Centraleuropa och genom järnridån: tröstlösheten, röken, lukterna,oförklarliga stopp, de meningslösa och alltid litet skrämmande formaliteterna vid gränsövergångarna. Men kanske inte några pratsamma medresenärer mera en grå förskrämd och nervös tystnad. (Försökte alltså ”jasmin” ragga upp dig? Kul…) Nej, tillfredsställelsen kom sig framför allt av att påminnas om att jag har vänner som kan skriva sådana mästerstycken. Tack skall du ha.
Tack Bengt! Det här var en av de längsta och märkligaste resor jag har gjort. Jag är glad över att du vill(e) vara med så här i backspegeln. Jag satt och plitade med pyttesmå bokstäver på det enda papper jag hade med mig och när jag steg av på stationen i Sarajevo var det nästan helt fullklottrat: ”Getter. Minaret. Majsfält…” stod det på pappret.
Vad Jasmin egentligen ville vet jag inte, men han lät mig tydligt veta att han var både man och mycket kunnig i landets geografi. Ja, och att han har en favoritkonduktör… Vem har det?