Kategori: Resor

Mitt i kaoset som följde på datorhaveriet lyste ljuset från Trieste ändå blitt och välkomnande. Jag visste att jag skulle dit och jag gav mig friheten att helt bortse från det där eländet under dagarna då jag vistades i staden vid havet. För första gången reste jag dit i sällskap med någon. Vi åkte över det vilda Gorski kotar, där snön yrde och bilarna gång på gång rutschade av spåret. Vår busschaufför såg sorglös ut, fumlade runt med mobilen, hade bara en hand på ratten och körde fortare än de flesta av bilarna. Han litade visst på bussens tyngd eller på Gud. Och snön vräkte ner och och vi mindes att vi inte sett snö sedan början av januari.

När vi kom ner mot Rijeka försvann vintern och vi anade en försiktig vår som svällde något när vi sedan fortsatte och solen tittade fram i Opatija. Så bar det av uppåt igen, men det inre av Istrien visade sig betydligt mindre vintrigt än Gorski kotar och snart anade vi ett nytt hav från höjden. Och så for vi förbi Basovizza/Bazovica som är en slovensk by i Italien. Ja, nästan alla byarna ovanför Trieste talar slovenska. Och så rullade bussen in i de välbekanta kurvorna ner mot staden vid havet: Trieste. Min hemliga hemstad. Nej, kanske inte så hemlig, jag vet, men hem. Och så gick vi från busstationen in mot staden och mötte den på den plats där man ska möta den: Vid havet just där Canal Grande mynnar ut.

Detta med Trieste som hemstad är naturligtvis inte riktat mot Zagreb, det vet flera av er, utan det handlar dels om min insikt om att min kroatiska aldrig kommer att bli riktigt vuxen, dels om att Trieste är porten till Balkan och så nära Zagreb – trots bergen emellan – att jag alltid kommer ha denna stad inom räckhåll. Ja, och så har ju Trieste denna sin speciella magi, sprungen ur havet, en viss råhet och alla poeternas röster som susar i gränderna i Cavana.

Det går alltid att drömma om Ilica, eller ja, att drömma vid Ilicas stränder eller trottoarer. Jag vet ingen gata som ringlar så skönt och milt betvingande som denna. Spårvagnsspåren blänker framåt och kröker lätt och känner du gatan, vet du att den snart kröker tillbaka och att denna böljande rörelse fortsätter ända ut till Črnomerec. Den bästa farkosten här är en spårvagn, men gå kan du också förstås och du känner den gamla undankrupna flodens andning i Ilicas buktningar.

Och ljuset är helt eget här. Allt är miniatyr, men ändå stort nog för oss alla och rörelsen pulserar och ger liv och längtan. Våra steg fjädrar lätt och vi ska någonstans. Gatan bär oss.

Fast Ilica är inte en gata, Ilica är en resa och du känner färdriktningen så snart du tagit in dess lopp med blicken.

Jag är bra på att resa eller kanske det är mer träffande att säga att jag är bra på att tycka om att resa? Ja, i alla fall gjorde jag en dagstur till Rijeka med buss igår, en tur som fyllde dagen från morgon till kväll. Halv tio var det meningen att jag skulle lämna Autobusni kolodvor, men vid tjugo i hade ingen buss till Rijeka visat sig vid perrongplats 203.

En bit ifrån mig stod en ung kvinna som såg ut att vänta på samma buss, så jag frågade henne om hon visste om den var försenad eller om den inte alls fanns. Hon ringde någon informationscentral och fick ett vagt svar om att den var ”par minuta” försenad. Vi himlade båda med ögonen för nu var det nästan en kvart som gått. En annan buss dök upp ett par platser ifrån oss och den unga kvinnan småsprang dit för att fråga vart den skulle. Till Rijeka med avgång klockan tio, om vi ville kunde vi försöka byta ut våra biljetter för det här var ett annat bussbolag. Tillsammans gick vi då tvärs över hela bussplanen till en liten hytt jag aldrig sett förr. Efter lite krångel och en ansats till diskussion fick vi byta biljetterna och jag fick till och med 13 kuna tillbaka, så nu kostade Zagreb-Rijeka-Zagreb bara 86 kuna.

Färden började i regn, men så snart vi var ute ur Zagreb började solens strålar tränga igenom molnen. Först tittade jag bara sporadiskt genom fönstret, men när vi for förbi Karlovac fick jag syn på stora vattenytor på fälten, över småvägarna och invid husväggarna. Det är ju sedan en tid stora översvämningar på flera ställen i Kroatien och jag visste ju att Karlovac med sina fyra floder hör till de särsklit drabbade. Jag hade sett det på tv, men i verkligheten blev det något annat.

Men vi stannade inte i Karlovac utan resan gick vidare och vattnen försvann. Snart var vi i Gorski kotars vilda skogiga berg. Det är så vackert där! En gång måste jag dit på riktigt. Nu satt jag med ansiktet mot rutan hela tiden och slukade med blicken skogarna och bergen. Himlen var nu klarblå och stora ulliga vita moln liksom studsade omkring på det blåa. Vi stannade till i Delnice, ”huvudstaden”, och en steg av och några steg på.

Och så for vi igen och nu tog busschauffören inte motorvägen, utan vi åkte på slingrande vägar genom skogarna. Då och då erbjöds vi vida utblickar över bergen.

Jag har vänner som brukar vandra i de här bergen. Någon gång vill jag också vandra i Gorski kotar. Någonstans längtar jag alltid till skogen, till bergen och de vida vyerna. Och till havet och städerna och till vägarna, kunde jag fortsätta. Och inte så sällan uppfylls min längtan. Jag vet att jag är rikligen beskänkt av livet.

Alldeles nära kusten är bergen ganska höga och från bilvägen ser man långt ut över havet och ut till öarna Cres och Krk.

Ja, och så började nervägen mot staden. Plötsligt var vägen väldigt bred och lite brutal. Man skickas liksom ner snabbare än när man kommer från slovenska gränsen till Trieste, för där viker vägen hit och dit utmed berget.

Vid Trg Žabica, Grodtorget, stannade bussen och alla steg av och jag styrde mina steg mot Korzo, den stora gågatan med sina vackra husfasader och Stadstornet.

(Imorgon vill jag ta er med in i staden och sedan upp till Trsat. Vidimo se!)

Jag har hittat ett lösblad till från min bosniska resa – det här bladet rör hemvägen. Kanske dubbelexponerar detta något av det jag berättat tidigare. Kanske hjälper det mig att se bättre vad som hände eller vad jag såg, kanske blir det förskjutningar:

Röda äpplen i träden längs järnvägen, kanske šipak (granatäpple) också. Rajlovac (där Sarajevo slutar). Zigenarläger, mycket färger och tyger. Ortox kyrkogård. Äggförsäljning – svježa jaja står det på en skranglig skylt. 11.17 Podlugovi – jag minns det Jasmin sa på ditvägen om sången om stationen i Podlugovi. Rök, brandrök. Oputsade hus.

11.28 Visoko. En medelålders dam kommer in i kupén och sätter sig till min förvåning direkt bredvid mig, fastän resten av kupén är tom. Vi utväxlar några artigheter. Tunnel. Röda äpplen. Getter, en ko. Ruiner. Brandgula stora pumpor. Minaret. Kålhuvuden på rad.Träminaret. Halvfärdiga hus, fallfärdiga hus. Grönt – buskar, träd. Industrier i förfall. Minaret. Spruckna rör, rostiga cisterner. 11.45 Kakanj. Varmt. Floden kröker. Sopor eldas – stank. Jag får syn på infarten till ”den nya biltunneln” som Jasmin pratade om på nervägen. Gröna berg, floden, inslag av röda löv. Jag känner igen bron över floden Lašva, nära platsen där vi stod så länge på vägen söderut. 12.05. Gröna berg, små vattenfall. Drivuša – vi far förbi. Röda äpplen. Minaret. Sopeldning. Majsfält. Vi korsar floden (Bosna?). Spektakulär flodkrök. Höghus, fula höghus: Zenica. 12.20. En dam stiger in i kupén. Slobodno? Da. Höga rostiga skorstenar och där bakom höga berg. Jelina. 12.30. Floden bred. Luften lite tung – smutsig. Och så passerar vi genom en djup dal. Fiskare i floden. Längre tunnel – helt mörkt. Nemila. 12.37. Tunnel. Flodkrök. Minaret. Förfallna hus. Brun jordfotbollsplan, dammig. Vi korsar floden. Majsfält. Damen röker i korridoren. Žepče. 12.55. Vackra kullar och berg. Majsfält, vitkalkade hus. Moské. Stopp 13.10, men var? Ganska stor ort. Missade väl skylten. Ute på landet igen: oputsat hus – plaststolar och parasoll på balkong utan räcke. Floden är bred och fiskare står i vattnet. En kvinna på byvägen vinkar till tåget. Grönt, så grönt. Ortodox kyrka. Majsfält. Trasig kroatisk flagga. Det står HDZ på ett ruckel. Hövålmar. Sågverk, stora högar av sågspån. Minaret. Tunnlar. Maglaj.13.32. Serbisk by sedan? Här är mina anteckningar oläsliga.) Ortodox kyrka. Cementfabrik. Ortodox kyrka. Minaret. 13.55. Doboj. Mest kyrilliska och vi har lämnat Federationen och är i Republika Srpska, det vet jag nu. Långt stopp, varmt. Šta čekamo? (Vad väntar vi på?) säger någon. Avfärd 14.13. Sakta iväg. Nytt stopp. Sakta vidare. Ortodox kyrka. Enbart kyrilliska bokstäver på station där vi inte stannar. Jag noterar en avtagsväg mot Grebovica. Längre tunnel. Leende majsklädda kullar. Stanari. 14.40. Getter. Stopp 14.45, bara kyrilliska. En lång kvinna stiger på och sätter sig i min kupé. Hon fäller några anmärkningar om vädret och jag håller med och lägger till. Sedan säger hon något för mig obegripligt och jag säger ursäktande att jag bara talar lite bosniska. Hennes ansikte stelnar till och jag förstår. Skulle ha sagt att jag bara talar lite serbiska. Sopbacke, spår av brand. Ukrina. 15.00. Peganij?(Eller vad har jag skrivit här?)15.25. Ortodox kyrka. Vacker flodkrök med fiskare. Minaret. Station, bara kyrilliska bokstäver. Ortodox kyrka. 15.35. Svettigt.15.40 Banja Luka. Står stilla, svettigt. Rader av sönderrostade järnvägsvagnar, jag har aldrig förr sett så många sönderrostade vagnar. En fyrkantig liten kvinna stiger på och jag bestämmer mig för att hon är serbiska och längre fram ska det visa sig att jag har rätt.15.47, vi åker. Ortodox kyrka. Katolsk? kyrka. Minaret. Skylt mot Simići. Piskavica. 16.17, fast inget stopp egentligen. Lövskogar. 16.25, stopp, bara kyrilliska bokstäver. Minaret. 16.55. Svodba. Ortodox kyrka. Svettigt. Moské. Muslimsk begravningsplats. 17.08. Novi Grad, jag minns att Jasmin sa att han tyckte om Novi Grad. Minaret. Enbart kyrillska – Ravnice?, inget stopp. Katolsk? kyrka. Dobrljin 17.23 gräns. Och jag tar den där bilden på den vackre gränsvakten. Bosnienserb? Svettigt. Passen samlas in precis som på nervägen. Lijepa tradicija? tänker jag ironiskt. 17.38 klart och vi far över floden och sedan in i Kroatien vid Volinja 17.45. Passkontroll igen men mindre utstuderad. Under tiden har den lilla fyrkantiga serbiska damen och jag hunnit prata en stund – men den historien har jag redan berättat – och vid den halvt försvunna byn Hrastovac hoppar hon, som ni vet, sedan av. Och jag fortsätter förbi Sisak och hemåt.

Och när jag någon timme senare på kvällen sitter i Bar Royal med Lana, Mario och Londi mittemot Hvarska 10, så upplever vi ett jordskalv. Bom! Marken höjer sig och faller sedan tillbaka, gatlyktorna slocknar. 3.5 på Richterskalan skriver en vän i ett sms. Och någon timme senare inträffar en jordbävning i Chile.

Minns ni resan till Sarajevo, den med minareterna, de ortodoxa kyrkorna, getterna, majsfälten, den kyrilliska och latinska skriften, floden och bergen? Det fanns en återresa också. Då visste jag mycket mer, hade upplevt ”staden och hundarna”, hade varit i och flytt från Srebrenica-museet, hade lärt mig något om hur stort Republika Srpska är, hur fattigt det är i ”Federationen”… När jag reste norrut återsåg jag allt det jag sett på nerresan, i ett annat ljus ja, men jag återsåg och gladde mig åt att känna igen och att veta något. Någonstans efter Doboj började en medresenär prata med mig om ditt och datt, om vädret, om platserna vi passerade. Först klarade jag samtalet hyfsat bra, men så kom det en för mig obegriplig mening och jag sa: Jag talar inte så bra bosniska. Kvinnans ansikte stelnade till och jag förstod raskt att jag borde ha sagt att jag inte talar så bra serbiska. Doboj är ju redan Republika Srpska, så det är inte något konstigt om någon som stiger på i Doboj är serb. Samtalet tunnades ut. Kvinnan steg sedan av, jag minns inte var. Långt senare i Banja Luka kom en liten satt kvinna in i min kupé och satte sig bredvid mig. Efter en stund sa hon något till mig om värmen – vruće je – och sedan började vi prata om annat också. Och så kom ögonblicket när jag hakade upp mig. Vis av skadan och lite hemligt arg sa jag: Jag talar inte så bra serbiska, bosniska, kroatiska. (Välj själv, skrek det i undertexten.) Kvinnan log lite och formulerade om frågan. Efter ett tag visste jag att hon var serbiska, att hon rest från Belgrad till Banja Luka och att hon var på väg till en by på andra sidan den kroatiska gränsen. Jag hade mitt anteckningsblock framme och kladdade då och då ner ett och annat. ”Ni skriver”, sa hon intresserat. ”Ja”, sa jag, ”jag skriver upp det jag ser”. Då berättade hon att hon håller på och skriver en självbiografi, fast det är någon annan som formulerar texten, ”för jag kan inte skriva så bra, inte om sådana saker”, sa hon. Vi nådde Dobrljin, den bosniska gränssationen (i Republika Srpska) och jag fotograferade gränsvakten för att han var så vacker. Passrutiner och longörer och så korsade vi floden och efter ett tag – verkligen inte genast – nådde vi Volinja i Kroatien och vi visade pass igen. Min medresenär bjöd mig på en halstablett. Jag tog fumligt och oavsiktiligt två och sa ”glupa sam” – jag är dum (för jag är dum med förpackningar, akta er för att bjuda mig på en halstablett!). Hon förnekade detta och lutade sig lite närmare mig och berättade snabbt och andlöst att hon varit tvungen att ta sig mer än en sup inför denna resa – för första gången på tjugofem år skulle hon besöka en by nära Sunja, vänner skulle möta henne, men hon visste ingenting om hur det skulle bli. Lite skakad och förvirrad tänkte jag att Sunja också är en by. Vad var detta för en historia? Skulle hon ”hem” efter tjugofem år? Tillhörde hon en serbisk minoritet som fördrivits från detta lilla hörn av Kroatien eller vad rörde det sig om? Så bromsade tåget in någonstans i ingenstans, Hrastovac stod det på en byggnad eller ett skal av en byggnad som en gång varit en stationsbyggnad, runt omkring snår, ruiner, fallfärdiga hus, en lerväg. Hon tog farväl med tapper uppsyn men redan något avlägset i blicken, tog sitt bagage, några omöjliga kassar. Jag höll stumt upp två tummar till lyckönskan och önskan om mod, visste inget jag kunde säga. Och så hoppade hon ner från tåget på en sprucken betongplatta strax intill stationsruinen och började gå. Jag följde henne med blicken. Jag såg ingenting mer än hennes lilla satta silhuett och snåren.