Minns ni resan till Sarajevo, den med minareterna, de ortodoxa kyrkorna, getterna, majsfälten, den kyrilliska och latinska skriften, floden och bergen? Det fanns en återresa också. Då visste jag mycket mer, hade upplevt ”staden och hundarna”, hade varit i och flytt från Srebrenica-museet, hade lärt mig något om hur stort Republika Srpska är, hur fattigt det är i ”Federationen”… När jag reste norrut återsåg jag allt det jag sett på nerresan, i ett annat ljus ja, men jag återsåg och gladde mig åt att känna igen och att veta något. Någonstans efter Doboj började en medresenär prata med mig om ditt och datt, om vädret, om platserna vi passerade. Först klarade jag samtalet hyfsat bra, men så kom det en för mig obegriplig mening och jag sa: Jag talar inte så bra bosniska. Kvinnans ansikte stelnade till och jag förstod raskt att jag borde ha sagt att jag inte talar så bra serbiska. Doboj är ju redan Republika Srpska, så det är inte något konstigt om någon som stiger på i Doboj är serb. Samtalet tunnades ut. Kvinnan steg sedan av, jag minns inte var. Långt senare i Banja Luka kom en liten satt kvinna in i min kupé och satte sig bredvid mig. Efter en stund sa hon något till mig om värmen – vruće je – och sedan började vi prata om annat också. Och så kom ögonblicket när jag hakade upp mig. Vis av skadan och lite hemligt arg sa jag: Jag talar inte så bra serbiska, bosniska, kroatiska. (Välj själv, skrek det i undertexten.) Kvinnan log lite och formulerade om frågan. Efter ett tag visste jag att hon var serbiska, att hon rest från Belgrad till Banja Luka och att hon var på väg till en by på andra sidan den kroatiska gränsen. Jag hade mitt anteckningsblock framme och kladdade då och då ner ett och annat. ”Ni skriver”, sa hon intresserat. ”Ja”, sa jag, ”jag skriver upp det jag ser”. Då berättade hon att hon håller på och skriver en självbiografi, fast det är någon annan som formulerar texten, ”för jag kan inte skriva så bra, inte om sådana saker”, sa hon. Vi nådde Dobrljin, den bosniska gränssationen (i Republika Srpska) och jag fotograferade gränsvakten för att han var så vacker. Passrutiner och longörer och så korsade vi floden och efter ett tag – verkligen inte genast – nådde vi Volinja i Kroatien och vi visade pass igen. Min medresenär bjöd mig på en halstablett. Jag tog fumligt och oavsiktiligt två och sa ”glupa sam” – jag är dum (för jag är dum med förpackningar, akta er för att bjuda mig på en halstablett!). Hon förnekade detta och lutade sig lite närmare mig och berättade snabbt och andlöst att hon varit tvungen att ta sig mer än en sup inför denna resa – för första gången på tjugofem år skulle hon besöka en by nära Sunja, vänner skulle möta henne, men hon visste ingenting om hur det skulle bli. Lite skakad och förvirrad tänkte jag att Sunja också är en by. Vad var detta för en historia? Skulle hon ”hem” efter tjugofem år? Tillhörde hon en serbisk minoritet som fördrivits från detta lilla hörn av Kroatien eller vad rörde det sig om? Så bromsade tåget in någonstans i ingenstans, Hrastovac stod det på en byggnad eller ett skal av en byggnad som en gång varit en stationsbyggnad, runt omkring snår, ruiner, fallfärdiga hus, en lerväg. Hon tog farväl med tapper uppsyn men redan något avlägset i blicken, tog sitt bagage, några omöjliga kassar. Jag höll stumt upp två tummar till lyckönskan och önskan om mod, visste inget jag kunde säga. Och så hoppade hon ner från tåget på en sprucken betongplatta strax intill stationsruinen och började gå. Jag följde henne med blicken. Jag såg ingenting mer än hennes lilla satta silhuett och snåren.