Kategori: Politik

Här följer nu ytterligare en anteckning från min DDR-tid. Jag ser nu själv (jag tittar mycket sällan i de här anteckningarna) med obehag att jag håller på att tappa fotfästet så smått och börjar bli lite konstig här.

8.11 1981

För några veckor sedan lärde Jan känna en kille på tågresa. Han berättade bland annat för Jan att han hade börjat läsa teologi och att han sedan hade förlorat sin studieplats av politiska skäl. Och nu igår var Jan och jag och den här killen och hälsade på vänner till honom i en by långt ut i ingenstans. Vi var tvungna att hemlighålla vårt besök och vi valde en tid när så få människor som möjligt skulle kunna se oss. Vid femtiden på morgonen tog vi en buss och åkte en bit med den och resten gick vi till fots. Vi stannade hos de här människorna i ett dygn och nästan hela tiden använde vi till att prata politik. (Jan hade också tagit med sig förbjudna böcker från Väst.) Paret som vi bodde hos berättade om sina erfarenheter av DDR-systemet. De hade bland annat båda två suttit i tukthus på grund av ”statsfientlig verksamhet”. Vad de hade gjort rent konkret var att de hade deltagit i demonstrationer för en möjlighet till vapenfri tjänst i stället för den reguljära militärtjänsten. Hon (jag vet inte vad jag ska kalla henne här) hade under tukthustiden blivit misshandlad så att hennes graviditet hade slutat i missfall. Och det liv det här paret lever nu är ett liv i ett slags förvisning; de får alltså inte lämna byn utan att anmäla sig och västbesök är naturligtvis strängt förbjudna. Jag förstår att vårt besök måste ha inneburit en stor risk för dem, men de ville att vi skulle komma…

Ibland är jag rädd…

Idag är det dags för en ny dagboksanteckning från min Greifswaldtid. Jag ändrar eller ”förbättrar” alltså ingenting, utan jag publicerar anteckningarna precis så som de skrevs för 24 år sedan. Det enda ingrepp jag har gjort är själva urvalet:

2.11 1981

Undervisningen håller på att bli en plåga. Jag kan nästan inte säga någonting om Sverige utan att det blir till politik, och jag har ju egentligen aldrig varit intresserad av politik! Studenterna är rädda för varandra och några av dem kontrollerar de andra och spionerar på dem. Det finns säkert också fall då två studenter kontrollera varandra.

Jag har länge känt mig illa till mods av den spända och onaturliga stämningen, men hittills hade jag väl inte förstått sammanhangen riktigt. Idag gav emellertid en av studenterna mig några inblickar i dessa, som fick mig att se lite klarare. (I ett hemligt samtal naturligtvis.) Det finns Stasimedarbetare som deltar som studenter i de flesta undervisningsgrupperna och dessa har till uppgift att rapportera vidare om någon av medstudenterna skulle säga något politiskt ”olämpligt”.

Jag har precis satt ner fötterna på Vänersborgsmarken efter min lilla föredragsresa genom ett nästan sommaraktigt Nordtyskland. Snabbt kastar jag in en anteckning från min Greifswaldsdagbok:

28.10 1981

Sedan två dagar är jag tillbaka i Greifswald. Under tiden jag var borta har Jan råkat ut för svårigheter. Han har använt en artikel från en västtysk tidning i sin undervisning och nu kommer våra kolleger och inte minst den politiska ledningen vid institutionen med dolda hotelser: ”Sådant är straffbart.” ”Detta kan vi inte tillåta.” ”Vi hoppas att du inser det själv.” Det otäcka är ju att man egentligen aldrig vet vad som kan hända…

Igår hölls för övrigt en konferens för bland annat språklärare, där Jan och jag inte var välkomna.

Jag läser på kultursidorna i SvD att brittisk press jublar över att Nobelpriset gått till Harold Pinter. Man menar att ”utmärkelsen kom i rätt ögonblick för pjäsförfattaren”. Lite längre ner står det så här:

Lika positiva var pressens lovord över Pinter som frän fredsaktivist. Det påpekas att inte sedan JB Shaws dagar har en brittisk dramatiker blivit så uppmärksammad för sina politiska ställningstaganden och The Independent ägnar hela förstasidan åt sammandraget av ett tal i vilket Nobelpristagaren fördömer misären och tortyren, ”som världen har släppt lös i frihetens tecken”.

Efter det står det några rader om hur Pinter reagerade på tillkännagivandet och sedan finns två korta stycken om hur den amerikanska pressen behandlat händelsen.

Det känns egendomligt att läsa om de positiva omdömena beträffande Pinters politiska ställningstaganden utan att dessa alls kommenteras. Vid det här laget är väl Pinters inställning till Milosevic allmänt känd. Och vilken engelsk press förutom The Independent är det som tycker så här?

Med det här menar jag inte att jag tycker att att författare måste vara moraliskt ofelbara eller högstående för att deras verk ska ha något värde. Nej, jag tycker bara att det är stötande att Pinter hyllas för just sin politiska verksamhet.

 Jag läser både Brecht och D’Annunzio med stor behållning – för att bara nämna två exempel – även om jag inte hyllar deras politiska ståndpunkter eller handlingar. Intressant är kanske just när man jämför dessa båda – den ene lierad med DDR-diktaturen och den andra med fascismen – att det egentligen bara är D’Annunzio som straffats av historien. Under många år var hans verk i det närmaste bannlyst – det är först nu han börjar bli ”rumsren” igen.

I söndagens SvD läste jag en intervju med Adonis. I kanten av texten fanns/finns en sådan där irriterande halvlöjlig rad av fakta av typen ”Vilken är din älsklingsrätt?”, ”Senast lästa bok". Egentligen ville jag inte alls läsa den där raden av lösa ”fakta”, men hur det var så gick blicken dit. Jag ögnade lite löst, men plötsligt blev jag uppmärksam. Rubriken ”Om sin livsstil” föjdes av det här påståendet: ”En skribent bör leva borgerligt men tänka vänsterradikalt.” Jag kände ett obehag – vad ska det här betyda? Sedan tänkte jag: ”Det kanske är fel, han kanske inte alls sa så.” Sedan förträngde jag det och det gick bra tills nu, när jag bytte ut den fuktiga tidningen under gårdagens trattkantareller mot en fräsch och spred ut dem på just det där tidningsuppslaget. Jag såg texten igen och tänkte: ”Nej, jag kan nog inte skjuta det ifrån mig.”

Jag har inte läst mer än några få rader av Adonis poesi, så egentligen vet jag nästan ingenting alls om honom vad gäller själva huvudsaken. Men jag hör och läser numera nästan dagligen om honom och jag vet att han betraktas som en möjlig och värdig Nobelpriskandidat av många eller åtminstone ganska många.

Och nu detta uttalande: Jag hoppas att han inte sa så. Jag hoppas det för hans egen skull, för det är ett uttalande som väl inte kan bygga på något annat än hyckleri: ”En skribent bör leva borgerligt men tänka vänsterradikalt.” Vad innebär det att leva borgerligt? Och vad innebär det att tänka vänsterradikalt? Och vad betyder det att leva det ena och tänka det andra?