Kategori: Politik

Under rätt lång tid har jag tänkt uppskattande saker om Wikipedia eller kanske snarare om idén bakom Wikipedia (i alla fall så som jag föreställde mig den). Jag tänkte mig det som ett ädelt projekt där människor utan att ta betalt delar med sig av sina kunskaper till andra. Den som vet mycket inom ett område erbjuder artiklar kring detta och alla som är intresserade eller känner sig behöva denna information är välkomna att ta för sig. Dessutom finns det möjligheter till samarbete, upptäcker man fel eller torftigheter, så kan man göra korrigeringar eller tillägg i befintliga texter.

Wikipedia tedde sig för mig som ett slags kommunism, men utan våld och utan tvång. Ingen behöver vara med och man kan gå ut och in i denna värld som man vill. Men nu hör eller ser jag oftare och oftare att även denna fria ”kommunism” är ett fiasko. Inte för att den för till massmord eller förtryck utan för att den helt enkelt inte fungerar. Det finns i och för sig bra artiklar – det vet jag av erfarenhet – men tydligen är större (?) delen av artikelkorpusen på olika sätt undermålig.

Frågan är nu om Wikipedia ändå är utvecklingsbart eller om hela idén är förfelad i den meningen att människan inte klarar altruism på ett sådant här anonymt och allmänt plan.

För några år sedan talade jag en gång med en ung vitrysk journalist. Hon berättade om hur svårt det var att arbeta i Vitryssland i hennes yrke, hon berättade om indragna tidningar, fängslade vänner, om hot. Jag tror det var då som jag började fundera på Vitryssland, vad det är för ett land, hur människor lever där. Jag märkte att jag nästan inte visste någonting. Vet jag mer nu? Ja, något väl – de senaste åren har jag besökt den vitryska montern på bokmässan i Göteborg och i år har jag – efter att ha hört honom läsa högt – börjat läsa Ales Razanaus dikter. Och jag har läst Wolfgang Büschers bok ”Berlin-Moskau. Eine Reise zu Fuß”, där en stor del av fotvandringen går genom Vitryssland med anhalterna Grodno, Nowogrudok, Minsk, Orscha och Vitebsk.

Fast några små utgångspunkter för associationer hade jag redan förut. När jag tittar på kartan här så fastnar min blick på Vitebsk och jag tänker på Chagall. Och när jag ser flodnamnet Pripjat för det tankarna till Pripjatträsken i Joseph Roths roman ”Radetzkymarsch” (en av de bästa romaner jag läst).

Men vad händer i Vitryssland i dessa tider? Igår läste jag en kort TT-notis i SvD under rubriken ”Lukasjenko stärker greppet”:

Vitryska parlamentet har antagit lagändringar som ska förhindra resningar liknande Ukrainas ”Orangerevolution” förra året. Oppositionella riskerar flera års fängelse för demonstationer.

Alla som sprider information som anses vara skadlig för Vitrysslands intressen, organiserar demonstrationer eller är medlemmar i olagliga organisationer kommer nu att kunna dömas till hårda fängelsestraff.

Presidenten Aleksander Lukasjenko kallas ofta Europas siste diktator och har styrt Vitryssland med järnhand sedan 1994. Han har genomfört författningsändringar som gör att han kan ställa upp i nästa års presidentval.

Jag glor liksom till varje gång jag får en sådan här notis under ögonen, men sedan blir inget mer. Vitryssland försvinner ur synfältet igen. Hur ska jag göra för att hålla det kvar? Måste jag lära känna någon som bor och lever där för att jag ska kunna minnas hela tiden att det finns ett Vitryssland?

Det som gör att detta är allvarligt är att – det är jag rätt säker på – nästan hela ”Västeuropa” beter sig så här som jag.

Det är dags för ytterligare en liten anteckning från min tid som utlandslektor i Greifswald. Tiden från slutet av november fram till julledigheten 1981 minns jag fortfarande som en period av missmod och uppgivenhet. Isoleringen, alla misstankarna tillsammans med rädslan för att av misstag sätta någon i min omgivning i en obehaglig sits gjorde livet allt trögare och tyngre och dagboksanteckningarna blev alltmer innehållslösa eller så handlade de bara om missmod. Det kommer nu att dröja till en bit in i januari innan nästa anteckning publiceras här, för det finns ingenting vettigt att publicera innan dess:

23.11 1981

Här framför mig har jag ett brev och på det kan man tydligt se att det har varit öppnat och sedan klistrats till igen. Jag hämtade det idag på expeditionen på min institution; all min post går nämligen den vägen. Jag antar i och för sig att min post alltid kontrolleras, men för det mesta märker jag inget av det. Men den här gången hade man efter kontrollen av brevet använt så mycket klister när man klistrade igen kuvertet att brevet satt fast i kuvertet. Jag fick alltså rycka loss det. (Anka Scholz, som lämnade posten till mig idag som hon brukar göra, förstår naturligtvis inte varför jag är så upprörd.)

För så där ett år sedan hade vi nästan daglig rapportering från Ukraina i svenska media. ”Den orangea revolutionen” blev ett uttryck i var mans mun och medierna tävlade om att ge Jusjtjenko sitt stöd och att visa sin motvilja mot dennes motståndare Janukovitj. Sedan gick några månader med sporadiska nyheter från Ukraina och därefter tog tystnaden överhanden.

Nu har det börjat sippra ut en och annan Ukrainarelaterad notis igen. Dessa handlar mest om Janukovitjs besök i Sverige. Janukovitj är nämligen här för att, som det heter, studera svensk kommunal demokrati. Och Janukovitj håller tal på Utrikespolitiska institutet om det han kallar Jusjtjenkos misslyckade politik. Svenska institutet (!), UD och Kommunförbundet är också med och visar Janukovitj Sverige. I vår är det parlamentsval i Ukraina.

Vad har hänt? Är allt från förra året glömt? Lägger vi helt enkelt bara på en annan platta nu? Varför finns det ingen kontinuerlig rapportering från Ukraina här? Eller har jag missat någonting…

Här kommer ytterligare en anteckning från min Greifswaldtid. Det har varit ganska tätt mellan dem ett tag, men nu dröjer det lite längre innan det kommer någon mer.

När jag läser raderna här nedanför igen, så minns jag väldigt väl hur Jan, den norske lektorn och min enda bundsförvant – tills vi nötte ut varandra så till den grad att vi började undvika varandra – gång på gång sa till mig att jag var ”uhygglig naiv”.

12.11 1981

Idag försökte jag tala om Pippi Långstrump med studenterna. Jag ville helt enkelt slippa tala om politik. Det var förstås otroligt naivt av mig att tänka så, för Pippi Långstrump är naturligtvis också politik. Ja, och mycket riktigt det avspända samtalet som jag hade hoppats på blev inte till. Mina inledande ord möttes av en avvisande tystnad och osäkra blickar flackade hit och dit. Slutligen bröts tystnaden av en kvinnlig student som väl i egenskap av partimedlem och kanske av ytterligare skäl anger tonen i gruppen: ”Vi vill inte ha någon anarki här!” Denna fras upprepades sedan med smärre variationer av andra studenter och sedan var det slutpratat om Pippi Långstrump.