För några år sedan talade jag en gång med en ung vitrysk journalist. Hon berättade om hur svårt det var att arbeta i Vitryssland i hennes yrke, hon berättade om indragna tidningar, fängslade vänner, om hot. Jag tror det var då som jag började fundera på Vitryssland, vad det är för ett land, hur människor lever där. Jag märkte att jag nästan inte visste någonting. Vet jag mer nu? Ja, något väl – de senaste åren har jag besökt den vitryska montern på bokmässan i Göteborg och i år har jag – efter att ha hört honom läsa högt – börjat läsa Ales Razanaus dikter. Och jag har läst Wolfgang Büschers bok ”Berlin-Moskau. Eine Reise zu Fuß”, där en stor del av fotvandringen går genom Vitryssland med anhalterna Grodno, Nowogrudok, Minsk, Orscha och Vitebsk.
Fast några små utgångspunkter för associationer hade jag redan förut. När jag tittar på kartan här så fastnar min blick på Vitebsk och jag tänker på Chagall. Och när jag ser flodnamnet Pripjat för det tankarna till Pripjatträsken i Joseph Roths roman ”Radetzkymarsch” (en av de bästa romaner jag läst).
Men vad händer i Vitryssland i dessa tider? Igår läste jag en kort TT-notis i SvD under rubriken ”Lukasjenko stärker greppet”:
Vitryska parlamentet har antagit lagändringar som ska förhindra resningar liknande Ukrainas ”Orangerevolution” förra året. Oppositionella riskerar flera års fängelse för demonstationer.
Alla som sprider information som anses vara skadlig för Vitrysslands intressen, organiserar demonstrationer eller är medlemmar i olagliga organisationer kommer nu att kunna dömas till hårda fängelsestraff.
Presidenten Aleksander Lukasjenko kallas ofta Europas siste diktator och har styrt Vitryssland med järnhand sedan 1994. Han har genomfört författningsändringar som gör att han kan ställa upp i nästa års presidentval.
Jag glor liksom till varje gång jag får en sådan här notis under ögonen, men sedan blir inget mer. Vitryssland försvinner ur synfältet igen. Hur ska jag göra för att hålla det kvar? Måste jag lära känna någon som bor och lever där för att jag ska kunna minnas hela tiden att det finns ett Vitryssland?
Det som gör att detta är allvarligt är att – det är jag rätt säker på – nästan hela ”Västeuropa” beter sig så här som jag.
Kanske är länderna som ingick i fd Sovjet mer anonyma än andra för oss eftersom de ”inte funnits så länge”? Ja, förutom de baltiska länderna, som förekommer rätt mycket i svenska medier.
Apropå ditt inlägg kom jag på att jag har en bekants bekant som undervisar i svenska på universitetet i Minsk, via Svenska Institutet (liksom du gjorde i Greifswald) – men jag har ingen direktkontakt med honom så jag vet inte så mycket om hur det är, särskilt inte det politiska läget.
En anledning till att jag satte in kartan över Vitryssland här är att jag liksom behöver vänja mig vid kartbilden för egen del. Jag behöver läsa stadsnamnen och se på vilka länder som ligger omkring. Det är ett litet steg mot någon form av minimalvetande. Och citatet av tidningsnotisen är också delvis ett sätt att titta lite noggrannare på Vitryssland och vad som sker där. Skriver jag in det här, så tvingar jag mig till större uppmärksamhet.
Jag blir naturligtvis nyfiken på vad din bekants bekant kan tänkas uppleva som utlandslektor i Minsk.
Förresten, varifrån hämtar du dina kartor (du hade ju nyligen en på Ukraina också)? De är verkligen bra.
Ja, det är inte någon egen fotografering (som jag i och för sig börjar gå över till allt mer, för ingen ska kunna tycka att jag är tjuvaktig): Den här över Vitryssland tog jag från en sida från utrikespolitiska institutet, men jag såg också exakt samma karta någon annanstans. Vad gäller Ukrainakartan, så minns jag tyvärr inte.
En mycket intressant beskrivning av levnadsvillkoren för den oberoende vitryska pressen:
http://www.kniivila.net/vitryssland2005/
Kalle Kniivilä är journalist på Sydsvenskan.
Tack Kristian,
jag har nu bara ögnat igenom länken, men jag ska ta mig mer tid lite senare idag. Längre fram gör jag nog ett nytt Vitryssland-inlägg och då kanske jag kan använda den här länken.