Kategori: Politik

Så här fruktansvärt kan livet vara, så här gränslös kan människans hjärtlöshet vara:

Igår läste jag för andra gången om det som hände Andrej Sytjev. För ungefär en månad sedan läste jag en artikel i SvD om det som hade hänt honom på nyårsafton. Jag blev chockad och visste inte hur jag skulle hantera det jag fick veta och jag gjorde allt för att förtränga det och glömma. Det är ingen idé, det är ingen idé, allt är för sent, tänkte jag. Och så la jag det ena efter det andra ovanpå och tryckte bort bilden ur huvudet. Men igår stod det om den fruktansvärda misshandeln igen.

Jag minns en scen ur ett TV:program för länge sedan, kanske är det tjugo år tillbaka, kanske mer. Jag såg två ryska/sovjetiska mödrar ta farväl av sina söner inför militärtjänsten. Jag såg deras ögon, jag såg smärta, jag såg bottenlös FÖRTVIVLAN. Långt senare läste jag Sigitas Parulskis’ ”Tre sekunder himmel”.

Nej, jag ska nog inte ta några omvägar. Här är bilden på Andrej Sytjev:

Och så här börjar artikeltexten:

Tillståndet för 19-årige värnpliktige Andrej Sytjev är fortfarande allvarligt, men han har återfått medvetandet och kan tala. Han är ett av få kända offer för en utbredd pennalism inom ryska armén och det upprörande fallet har fått några positiva effekter.

Fast vad betyder det här ”fortfarande allvarligt”, det kommer ju aldrig någonsin att bli annat än allvarligt och oändligt hemskt. Och ”några positiva effekter” får mig också att tappa andan, fast jag menar inte att jag vet bättre hur man skriver om något som det här. Jag läser vidare längre fram i texten. Här:

Missförhållandena inom ryska armén är välkända för alla ryssar och ett tidigt problem för ryska familjer med söner. Pennalismen – som omfattar allt från stölder av matpaket och pengar till misshandel, tortyr, våldtäkt och mord – är så utbredd att många föräldrar är beredda att satsa sina sista rubler på att muta sina söner fria.

Det står om tiotusentals fall årligen, det står om föreningen Soldatmödrars hårda och oftast fruktlösa kamp, om regeringens nonchalans och cynism. Sedan står det här fruktansvärda:

Andrej Sytjev och åtta kamrater råkade på nyårsafton ut för vad som i Ryssland kallas ”dedovsjtjina” (ung. farfar styr) och det var Sytjev som drabbades värst, han bands på en stol i minst fyra timmar och misshandlades av sina berusade överordnade mycket svårt över ben och könsorgan, sannolikt våldtogs han också.

Trots att ansvariga befäl på pansarregementet i Tjeljabinsk insåg att Andrej Sytjev var i akut behov av läkarvård försökte de dölja misshandeln. Först efter flera dagar fördes en medvetslös Sytjev till ett civilt sjukhus och läkarna fick stränga order att inte yppa något om fallet.

Det här är några av slutraderna:

För Andrej Sytjev är framtiden svart. Läkarna tvingades amputera båda benen och könsorganen och hans familj har en lång och oviss kamp framför sig för att Andrej ska få en pension som räcker till mat och hyra.

Hur ska han orka leva? Vet någon som läser det här vart man kan skicka pengar – jag vet att det är ingenting och att allt egentligen är för sent – så att åtminstone det där med maten och hyran blir möjligt?

Jag tänker på hur han kan ha sett ut som baby, på vad hans mamma sa till honom en dag när han var sju eller åtta år, på vad han som liten sa att han ville bli när han blev stor, på vem som var hans första kärlek…

När det rör sig om tortyr och misshandel kan det inte finnas några statliga ”inre angelägenheter” – allt sådant är bara hyckleri. Svenskar har inga rättigheter över andra svenskar i kraft av sin gemensamma svenskhet, tyskar har inte rätt att sätta sig över andra tyskar för att de också är tyskar, ryssar har ingen rätt att plåga livet ur ryssar för att de också är ryssar. Alla brott mot mänskligheten är allas angelägenhet. Och det här brottet skriar mot himlen.

Jag tror att tiden är mogen för en teckning av Josef Lada igen. Det bästa med makt är väl ändå att ingen kan inneha den för evigt.

Här kommer en anteckning ur min Greifswalddagbok igen. Det står inte mycket i den – i och för sig står det mer än jag publicerar här, men ändå – och det av flera skäl. Dels tappade jag ibland helt eller delvis skrivlusten, dels skrev jag aldrig något mer direkt om någon östtysk eller annan östeuropé om de inte hörde till förtryckarna. Dessutom bar jag alltid anteckningarna med mig – så att den inte skulle komma i orätta händer – och då fick jag hålla mig inom ett häfte för att inte få för mycket att släpa på. Vid sidan om förde jag lite kodade notiser i marginaler i böcker, men de är så tillkrånglade och suddiga att jag inte längre kan få ut något av dem.

26.1 1982

Idag har det visat sig att en del av studenterna inte har ”något riktigt klassmedvetande” och därför har de fått sig en tillrättavisning. (En del verkar rätt tilltufsade.) De studenter som gör sitt sista (femte) studieår har nämligen blivit informerade om sina framtida arbetsplatser idag och några har inte visat sig helt nöjda med dessa. (Bakgrunden till detta är att man för att få studera vid den här institutionen bland annat måste skriva på ett kontrakt där man förbinder sig att arbeta där man händelsevis blir placerad under de tre första åren efter studietiden.)

Så är det dags för en av mina gamla anteckningar från tiden i Greifswald igen. En kort notis, men den säger nog ändå en del om hur det var:

19.1 1982

Jag har äntligen träffat en ny västeuropé här. Han heter Kalle och är från Finland och han studerar medicin i Greifswald. Egentligen förstår jag inte varför han gör det här. Han måste till exempel delta i fyra timmars undervisning i marxism-leninism i veckan (som alla andra studenter). Många av hans medstudenter i det ämnet är palestinier och han har berättat för mig att man under dessa föreläsningar bland annat har talat om att alla judar är rasister.

Igår läste jag en artikel om den ryska människorättskämpen Sergej Kovaljov i SvD. Den fick mig att än en gång fundera över vad vi här i Sverige eller kanske i ”Västeuropa” har för föreställningar om Ryssland: Vad kan man hoppas? Vad kan man tro?

Så här börjar själva artikeltexten:

– Under de här senaste 15 åren efter Sovjetunionens upplösning har jag aldrig riktigt trott på en utveckling mot demokratiska värderingar. Men i dag är villkoren sämre än någonsin, säger Sergej Kovaljov, som vigt sitt liv för rättvisa och för mänskliga rättigheter i sitt hemland.

Vad har vi trott här i Sverige? Försöker vi kanske att inte tänka så mycket på det?

Artikeln fortsätter med tillbakablickar på Kovaljovs fängelsetid, på Gorbatjoveran och Putins makttillträde. Kovaljov funderar på den västeuropeiska synen på olika europeiska länder och skillnaderna när gäller måttstockar och engagement:

– Jag tyckte att det var märkligt att väst reagerade så starkt på Österrikes extrempolitiker Jörg Haider. Jag menar, Österrike är inte ett så stort land. Men det fanns ingen rädsla eller kritik när en officer från KGB tog över ett av världens största länder med en stor kärnvapenarsenal till sitt förfogande. Vad skulle omvärlden ha sagt om en före detta officer i Gestapo blivit kansler i Tyskland, säger Sergej Kovaljov.

Är det så att svenskar eller västeuropéer egentligen varken har förhoppningar eller någon tilltro till att Ryssland någonsin kan bli demokratiskt? Österrikarna är som vi, så dem är det meningsfullt att kritisera. Ryssland däremot är ”något annat” som man ska akta sig för, som vi aldrig kommer att förstå – ”det är en annan kultur” och dessutom är Ryssland så stort att det är säkrast att inte ta några risker – ”ryssarna får lösa sina problem själva”. Ryssar som längtar efter demokrati och ett rättssamhälle ska inte förvänta sig något från Västeuropa.

Kovaljov berättar om ett möte med Sveriges utrikesminister Laila Freivalds:

– Jag frågade varför Sverige och väst accepterade olagligheterna som pågår i Ryssland, inte minst övergreppen i Tjetjenien. Er utrikesminister svarade att "vi måste ha en bra relation med Ryssland".

Det där sista påminner mig om något Svenska Institutet sade till mig under min tid som utlandslektor i Greifswald (1981-82) i dåvarande DDR. Jag fick inte öppet kritisera förhållandena på universitet eller i DDR över huvud taget i mina brev till SI, eftersom man ville ha ”goda relationer med DDR”.

I slutet av artikeln säger Kovaljov att han ändå tror på en positiv utveckling i Ryssland på sikt, om så där en 15-20 år. Inte minst tror han att den moderna tekniken kan vara ett starkt vapen mot förtryck:

– Förr stod vi bokstavligen talat på knä. Nu finns ju den där, säger Sergej Kovaljov med ett bullrande skratt och pekar på datorn intill ena väggen.
– Internet gör att vi aldrig kan återvända till sovjettiden.

Läs hela artikeln här.