Greifswald, DDR 4.4 1982

![Greifswald](/wp-content/PICT1/PICT1452_1_02.jpg @alignright)Den här dagboksanteckningen handlar om min ”flykt” ut ur DDR, fast det står mycket lite om själva flykten och det beror på att den här upplevelsen blev till en chock som tvingade mig att förtiga det mesta av förloppet. Jag trodde länge efteråt, också efter att jag slutat arbeta i Greifswald, att någon var efter mig, någon som skulle kunna skicka tillbaka mig för att straffas för min illegala utresa.

4.4 1982

Efter en orolig natt gick jag imorse till institutionen. Det första jag fick höra var att mul-och klövsjukeområdet förklarats som ”spärrområde”. ”Spärrområde” betyder i det här fallet att ingen får lämna området (utom de som har ett specialtillstånd, som tex lektor Broby-Ilg en av mina kolleger. Var har de fått tag i ett sådant tillstånd? Det har ju precis blivit bestämt det här med ”spärrområdet”!).

I panik kastade jag mig iväg till något som heter ”Direktorat für Kader” för att där fråga om inte jag också skulle kunna få ett sådant där tillstånd. ”Nej, du stannar här.” ”Det kan ta månader; vi vet ingenting.”

Fast besluten att på något sätt ta mig ut (Jan är dessutom redan i Norge.) sprang jag vidare, nu mot stationen. Kanske fanns det ännu en möjlighet. På stationen fick jag veta att man fortfarande kunde åka till Stralsund, men däremot inte längre. Jag köpte en biljett till Stralsund och lämnade sedan Greifswald med första tåget (och tyvärr fel bagage…).

I Stralsund talar man om för mig att ”spärrområdet” nu håller på att delas in i mindre delar och att det inte går att åka tillbaka till Greifswald, och till Sverige är det naturligtvis helt omöjligt att komma.

(…)

Jag kan knappast tro att det är sant, men här är jag nu i Trelleborg. Jag klarade det!

Greifswald, DDR 3.4 1982

![Greifswald](/wp-content/PICT1/PICT1452_1_01.jpg @alignright)När fågelinfluensan nådde Rügen någon gång under den här vintern, kunde jag inte låta bli att associera till något annat, nämligen mul- och klövsjukeutbrottet under våren 1982. Med associationen följde också de gamla malpåslagda tankarna om att ”det här är egentligen något annat”. Under mul- och klövsjuketiden jag upplevde i DDR fick jag nämligen en känsla av att det inte alls eller i alla fall inte i första hand handlade om en sjukdom utan om ett sätt att kontrollera befolkningen och gränserna, också gränserna mellan olika områden inom DDR.

3.4 1982

I en månads tid ungefär har det på grund av mul- och klövsjuka varit förbjudet med inresor till det område som innefattar Greifswald, Stralsund, Rügen och Ribnitz-Damgarten. Stämningen här i staden är underlig.

I övermorgon börjar påsklovet och jag tänker åka till Sverige då, men jag är orolig för att det av en eller annan anledning inte kommer att gå. För säkerhets skull gick jag därför till stationen nu i kväll, för att höra efter om man kan åka till Sverige under den närmaste tiden. ”Självklart”, blev svaret.

Greifswald, DDR 25.3 1982

Medan kampen mot diktaturen fortgår i Vitryssland, tittar jag i mina anteckningar från livet under en annan diktatur, en som inte längre finns. Lukasjenko verkar fortfarande ha ett järngrepp om landet, men för hur länge? I Ukraina ser det redan, trots alla problem som ännu kvarstår att lösa och trots Västeuropas ofta ogina attityd, helt annorlunda ut. Jag läser Jan Blomgrens artikel i SvD (från igår) och hittar bland annat det här:

Aldrig tidigare har det varit så högt i tak i Ukrainas inrikespolitik. Jämför vi exempelvis situationen för etermedier i Ryssland och Vitryssland är det en stor skillnad att titta på nyhetssändningar i Ukraina.

Eller det här citatet av radiokommentatorn Bogdana Kostiuks ord:

-Det viktigaste med den orangea revolutionen var att vi fick en utveckling av det sociala samhället, alla insåg att vi själva måste ta ansvar för utvecklingen.

Men nu till Greifswald, DDR och ner i det förflutna:

G

25.3 1982

Idag har jag läst en recension av en framtidsskildring med studenterna. Den recenserade texten handlar om ett samhälle som uppstår efter ett begränsat kärnvapenkrig. Problemet är att här efter en kort tid utvecklas en totalitär stat. (I ärlighetens namn får jag väl medge att jag hade valt den här texten för att provocera.)

Ja, och hur reagerade studenterna då? ”Sådana böcker får inte skrivas!” ”Litteraturen ska vara positiv!” ”Den starka staten är nödvändig!” ” Man får inte tänka på vad som skulle kunna hända efter ett atomvapenkrig… men om USA börjar kasta atombomber, då kommer vi att kasta tillbaka tills det inte finns något liv mer på jorden!”

Så öppet har de egentligen aldrig tidigare talat till mig. ”Man får inte tänka…”

Greifswald, DDR 20.3 1982

![Greifswald](/wp-content/PICT1/PICT1451_03.jpg @alignright)Nu väntar ni er kanske att jag ska tala om bokmässan i Leipzig eller åtminstone om resan, men jag har inte kommit mer än nätt och jämnt inom dörren och behöver sortera mina intryck lite först. Här finns i alla fall en tjugofyra år gammal dagboksanteckning från Greifswald:

20.3 1982

Miljöförstöring är väl ett ämne som berör oss alla och som de flesta väl har något att säga om. Ungefär så tänkte jag ännu imorse på vägen till institutionen. Nu vet jag bättre. I DDR finns det inga miljöfrågor att diskutera, förklarade studenterna för mig. ”Hos oss finns det ingen miljöförstöring.” ”I socialismen har man löst dessa problem eller så har man aldrig haft dem.”

Greifswald, DDR 6.3 1982

![Greifswald](/wp-content/PICT1/PICT1452_02.jpg @alignright)Antecknandet var glest under februari (och jag tar inte upp allt jag skrev här, exempelvis inte sådant som bara handlar om hur jag kände mig), men i början av mars finns en notis som kanske kan vara av ett visst intresse även för andra än mig själv och mina närmaste. Som en liten inledning till dagens text kan jag berätta att jag hade två bulgariska studenter i mina undervisningsgrupper, den ene var ambassadörens son och den andre var son till ambassadörens chaufför. Båda dessa verkade kunna röra sig något friare än de vanliga östtyska studenterna.

6.3 1982

En av de bulgariska studenterna här (han verkar ha större rörelsefrihet än de flesta andra) har idag berättat för mig att alla norsk- och svenskstudenter inför höstterminsstarten kallades till ett infomationsmöte för att få veta hur de skulle förhålla sig till de kapitalistiska lektorerna (Jan och jag är de enda kapitalistiska lektorerna.) De fick till exempel veta att de inte skulle tro ett ord av vad dessa eventuellt skulle komma att säga om det politiska läget i Norge eller Sverige eller västvärlden i övrigt; allt sådant skulle bara vara propaganda. Dessutom skulle de vara uppmärksamma på att dessa lektorer kunde tänkas spionera för sina hemländers räkning.

Introduktionstexten till min Greifswalddagbok finns här.