Kategori: Politik

Idag publicerar jag avsnitt tre av Freya Kliers essä om det östtyska upproret i juni 1953. Just det här avsnittet slår den alltmer utbredda jolmiga bilden av DDR som en ganska harmlös statskonstruktion fullständigt i spillror. Här grinar diktaturens nakna brutalitet emot oss. Några rader ur texten: ”När det var alldeles fullt i hallen, släckte man ljuset. Man körde in lastbilar, portarna stängdes och motorerna startades. Avgasen strömmade in i hallen och människorna föll omkull som flugor. Några kastade sig mot fönstren, där det kom in lite luft. Utifrån riktades då maskinpistoler emot dessa och man började skjuta.”

Våldets seger

Den 18:e juni – den här dagen går tiotusen anställda vid Warnow-varvet i Rostock i strejk – sätter den sovjetiska ockupationsmakten och deras medhjälpare med stor brutalitet stopp för upproret. Ett nyvaknat demokratiskt medvetande kvävs i sin linda. Tolv demonstranter som antas vara upprorets ledare ställs inför ståndrätt och arkebuseras. Sedan följer en arresteringsvåg: den 17: juni hade det gjorts femhundra arresteringar (fyrhundra av dessa gällde arbetare), under dagarna som följer sätts 13 000 i fängelse.

Spårvagnskonduktören Herbert Buley, tidigare kommunist, räknas till de många upprorsledarna: Dagen innan hade han manat till strejk på spårvagnsbangården i Berlin-Köpenick, regeringen skulle störtas men utan våld, var hans ord. Nu slår partivåldet till emot honom. På kvällen den 18:e juni omringas hans hus av elva stasimedarbetare, han arresteras och transporteras till nötkreatursuppfödningen Friedrichsfelde:

”Där tog man ifrån mig allt jag hade och jag fördes in i en stor hall där det tidigare hade stått slaktboskap. Hallen var redan överfull. Där fanns inte bara sådana som hade deltagit i strejken utan också gamla människor, pensionärer som knappt kunde gå med käpp och som uppenbarligen inte visste vad undantagstillstånd innebar för något. De hade brutit mot undantagstilståndet och därför arresterats. När det var alldeles fullt i hallen, släckte man ljuset. Man körde in lastbilar, portarna stängdes och motorerna startades. Avgasen strömmade in i hallen och människorna föll omkull som flugor. Några kastade sig mot fönstren, där det kom in lite luft. Utifrån riktades då maskinpistoler emot dessa och man började skjuta.”

Den unge mannen från Köpenick transporteras tillsammans med andra till stasifängelset i Hohenschönhausen och där tar brutaliteten fart på alllvar:

”Jag kastades ut ur fångtransporten. Några officerare i tjugoårsåldern tog emot mig med hugg och slag. De slog sönder ögonbrynen och ögonen, hela ansiktet på mig. De tvingade mig att vända mig så att mitt ansikte trycktes mot bildörren. Man tog tag i håret på mig och i nacken och slog mitt ansikte gång på gång mot dörren tills alla tänder gick sönder och jag var full av blod. Sedan förde man mig till en cell där vi tvingades att springa runt i en cirkel i 24 timmar.”

Påminner inte detta om brutaliteten hos polisen och Stasi när de mötte demonstranterna i oktober 1989, när dessa hade samlats i tusental till en fredlig protest i Semperoper i Dresden? De omringades och blev slagna och sedan uppslängda på lastbilar, bland dessa fanns skolungdomar, pensionärer och en i rullstol. I Hans Modrows poliskaserner drevs de sedan upp och ner för trapporna, mörbultades, förhördes och misshandlades i timtal i statsmaktens korridorer – framåtböjda med benen isär… Sådant här har en lång tradition i DDR. Också detta att ställa sanningen på huvudet har en lång tradition: Fredliga demonstranter kallas för nazister, uniformklädda med nazimetoder beskrivs som fredsvänner och humanister! Och spårvagnskonduktören Herbert Buley blir mycket riktigt dömd till fyra års fängelse för ”fredshotande, fascistisk propaganda”. Dessutom fråntas han sina medborgerliga rättigheter, han får till exempel inte köra bil efter frigivningen.

Ulbricht-regeringen överlever upproret bara med hjälp av sovjetiska stridsvagnar. Snart har regeringen emellertid allt under kontroll: ”Efter en och en halv dag”, så drar Karl Eduard von Schnitzler den 19:e juni igång sin propagandamaskin, ”avslutades igår ett äventyr som skulle göra den demokratiska sektorn av Berlin till en brandhärd, som hade kunnat flamma upp till en världsbrand…” För överdemagogen i Östberlin var det fråga om ”ett attentat mot friheten, mot existensen, mot arbetsplatserna och den arbetande befolkningens familjer”, och demonstranterna kallas ”betalda provokatörer, avskummet från Västberlins undre värld…”

I byggnad 5 i Leunafabriken ”Walter Ulbricht” ger verkstadsmekanikern Helmut Dathe sina tusen duperade arbetskamrater en klasskampslektion:

”De flesta som var med och provocerade fram oroligheter och våldshandlingar var arbetsskygga, amerikafrälsta tangoshejker i Berlin och ett par städer till. Vi FDJ-medlemmar från Leunafabriken tar upp kampen mot dessa huliganer och fiender till vårt land.”

Bland dem som inte försvinner bakom celldörrar eller lyckas rädda sig över till Västtyskland, utan måste återvända till sina arbetsplatser, breder en känsla av vanmakt ut sig. För dem ser det dystert ut: De allierade på västsidan kom inte till deras hjälp. Politikerna i Bonn hanterade frågan med diplomatisk försiktighet. Och den 18:e juni inleddes den internationella filmfestivalen, som om ingenting särskilt hade hänt. I DDR förstärks polisväsendet och spionorganisationen byggs ut.

Det här är fortsättningen på gårdagens inlägg, fortsättningen på min översättning av Freya Kliers essä om det stora upproret i DDR 1953. Inte minst Brechts roll i sammanhanget är intressant och skrämmande.

Och för dem av er som vill läsa texten i original, så finns den här.

Den 17:e juni

Den 17:e juni kommer väl ingen av dem som upplevde dagen att glömma. På morgonen den dagen drar tiotusentals människor mot centrum i hällande regn. Strejken har spritt sig till nästan alla stora företag och nästan alla typer av verksamhet. Från stålverket Hennigsdorf och de omkringliggande byggnadsplatserna rör sig ungefär tolvtusen arbetare tvärs igenom Västberlin, de tågar igenom Brandenburger Tor till Marx-Engels-Platz. En kemistudent från Humboldt-Universität minns den euforiska stämningen på det här torget: ”Allt var helt oorganiserat, fullkomligt spontant. För mig var det en stor upplevelse när ett tåg av snickare svängde in från Breite Straße och Rathausstraße, alla iförda sin välkända snickarmundering med de stora hattarna. De bar en fana i färgerna svart, rött och guld utan DDR-emblem och överst en blombukett. De möttes av ett öronbedövande bifall från alla håll…”

Mycket sker spontant under denna förmiddag. På gatorna nära gränsen förenas rebeller från öst och väst, det uppkommer tumultartade scener. Överallt i centrum pågår manifestationer och protestmarscher.

Den 17:e juni 1953 har många ansikten och det är verkligen inte alla som lyser av hopp. Erich Honeckers ansikte är förvridet av anspänning; den 41:årige ordföranden i ungdomsförbundet FDJ tillika kandidat till SED:s politbyrå försvarar denna förmiddag tillsammans med andra pampar sin arbetsplats, FDJ-högkvarteret vid Unter den Linden, han försvarar den mot möjliga ”överfall från kontrarevolutionärer”. Med en röst som gång på gång slår över i falsett vädjar han till partifunktionärerna att stå fasta och enade bakom Ulbricht. FDJ-funktionärerna har utrustats med pistoler och de sprider sig över byggnadens olika våningar. Genom fönstren tränger ljudet av hotfulla protester in. När läget hotar att tillspetsas ytterligare ringer Walter Ulbricht från sitt kontor i SED:s centralkommitté och uppmanar FDJ-ledningen att förbereda de högsta pamparnas familjer på en flykt till Sovjetunionen – ungdomsvännen Honecker ser då lättad ut. Han välkomnar den erbjudna skyddsåtgärden: ”Vem ska senare bygga upp kommunismen om vi faller offer för kontrarevolutionen?” frågar han ilsket de funktionärer som i farans stund inte vill lämna sina platser.

De hårt prövade arbetarna i storföretagen lämnar sina arbetsplatser. Vid universiteten i DDR lämnar studenterna sina hörsalar, historien känns handgriplig denna dag. I Görlitz avsätts borgmästaren – om så bara för några timmar – och ersätts av en stadskommitté, som försöker att hålla upproret i ordnade banor. I Leipzig tränger ett par hundra demonstranter in i det statliga radiohuset och river ner de kommunistiska propagandaaffischerna från väggarna. I Sömmerda i Thüringen går åttatusen männiksor i strejk. I skördetröskfabriken i Weimar väljer tretusen män och kvinnor ett utskott på 17 personer som i fortsättningen ska leda företaget. Det här är bara några exempel, upproret rycker med sig 563 städer och kommuner.

Det är en väldig kraft som utgår ifrån folket denna den 17:e juni, och till och med demonstrationstågen i hällregnet är fulla av hänförelse. I hela landet reser sig medborgarna mot härskarna åtta år efter krigsslutet och gör ett försök att skaka av sig den nya diktaturen. Allt går inte fredligt till, den uppdämda vreden från en och en halv miljon människor kräver sex dödsoffer bland partifunktionärer och säkerhetspolis. Det flesta aktioner sker dock utan våld: De ungefär trettiotusen arbetarna från kemifabriken ”Walter Ulbricht” i Leuna står på morgonen först avvaktande utanför fabriksbyggnaderna. Plötsligt är halva personalen samlad på ett ställe – snickare, mekaniker och kemister… Fabrikens radiobil tas fram, många känner sig nog osäkra inför mikrofonen. Sedan stämmer någon upp den tyska nationalsången – nära femtontusen sjunger med och på många rinner tårarna. Så småningom lär man sig handskas med ljudanläggningen: Den stora strejken proklameras. Partiledningen i byggnad 200, av arbetarna kallad ”Kreml”, har under tiden lämnat fabriken genom en sidoingång.

Efter ett tag sätter sig massan i rörelse… i riktning mot Merseburg, där man kommer att sammanträffa med arbetarna från Buna. Några timmar senare – precis som när DDR-regimen störtas 36 år senare – flyger dokument och handlingar genom fönstren, den här gången rör det sig om pappren från polishögkvarteret i Merseburg. De fladdrar ner bland människorna tillsammans med delar av kartoteket från Leunafabrikens första spioner.

Och de intellektuella? Medan Erich Honecker förskansar sig i FDJ-högkvarteret, kämpar sig inte långt därifrån en äldre herre med Brecht-frisyr fram mot Brandenburger Tor. Tittar man lite noggrannare ser man att det är mästaren själv – han går rakt ut i verkligheten och beblandar sig med mängden, för att göra sig en egen föreställning av vad som pågår. Men vad är det som sticker honom i ögonen redan på långt håll, där han tränger sig fram i folkmassan: De har redan halat den röda fanan!

Egentligen är det hans elevers fel att han nu måste träda i närkontakt med den klass som han tillägnat sitt verk, nämligen proletariatet. Dagen innan hade han intet ont anande lämnat sitt hus i Buckow för att påbörja arbetet med en ny rollfördelning på teatern. När han kom dit var det ingen som visste något närmare om det plötsliga upproret och den hotande generalstrejken var inget man pratade om på konstnärernas partimöte. DDR-medierna teg, bara RIAS gav varje timme direktrapporter, där arbetarklassen ropade ”Bort med regeringen!” och ”Vi kräver fria val!”. Var det verkligen arbetarklassen som ropade?

Vid Brandenburger Tor fullbordar redan en blandning av öst- och västtyskar återföreningen, i alla fall provisoriskt. För Brecht är den här synen en spöklik uppenbarelse. Det ser ut att vara början till DDR:s undergång och något sådant är han absolut emot: För honom är DDR ännu för ungt för att dö… och dessutom har han just nu fått möjligheten att grunda en egen teater! Sina lojalitetsförklaringar har han formulerat redan på morgonen: En till den sovjetiske ambassadören, en till ministerpresidenten Stoph och en till den ”värderade kamrat Ulbricht”, som slutar med följande mening: ”Jag vill i detta ögonblick uttrycka min samhörighetskänsla med SED. Er Bertolt Brecht.” Visserligen skriver han också något om en ”stor diskussion”, men i partitidningen ”Neues Deutschland” finns bara den sista meningen med.

När sedan luften fylls av ett dån när ryska stridsvagnar kör fram och människor springer för sina liv, vinkar Brecht till stridsvagnsförarna. För att hejda bojkotten av sina pjäser – efter händelserna i juni är man inte så vänligt inställd till Brecht vid teatrarna ute i världen – skriver han i efterhand en liten dialektisk-ironisk dikt om den 17:e juni.

Det är ett uppror som initierats av arbetare, de intellektuella i den unga DDR-staten är bara passiva åskådare under detta korta demokratiuppvaknande. En del av dem kommer tre år senare att utveckla sig till dissidenter, en del kommer aldrig att göra det. De flesta konstnärer och författare visar under dessa junidagar Walter Ulbricht och hans anhang sin solidaritet. För de bärs av socialmens stora idé… och de har bättre ransoneringskort än vanliga människor.

Det euforiska uttrycket i ansiktena förbyts så småningom mot ett uttryck av rädsla och förfäran. Vid tolvtiden kör tunga sovjetiska stridsvagnar av typen T34 upp på Alexanderplatz, på Unter den Linden, på Potsdamer Platz, på Leipziger Straße. Undantagstillstånd utfärdas i Östberlin. Från nordsidan av Alexanderplatz rycker sovjetiska soldater fram med fällda bajonetter mot människomassan som belägrar polishögkvarteret. I panik försöker ett hundratal människor att rädda sig upp på estraden i Lustgarten, när sovjetiska stridsvagnar rullar fram emot dem i högt tempo. Som genom ett under hamnar ingen av dem under larvfötterna. Men överallt slutar det inte lika lyckligt – man antar att ett femtiotal av demonstranterna dödades denna dag.

Stridsvagnarnas styrka demonstreras också i andra delar av landet: Tretton av de fjorton distriktshuvudstäderna ställs under sovjetisk krigsrätt och undantagstillstånd utfärdas för 80% av landet.

Innan vi går in på den påföljande terrorn och arresteringarna, vill jag berätta om en episod bland tusen andra, en episod full av komik och djärvhet. Låt oss därför en sista gång vända tillbaka till Brandenburger Tor. Medan sovjetiska stridsvagnar redan rullar genom gatorna och poliser har öppnat eld mot demonstranterna från karbiner och maskinpistoler… medan Erich Honecker har börjat vänja sig vid tanken på en flykt till Moskva och Bertolt Brecht erbjuder DDR-radion sin Berliner Ensemble som propagandainstrument mot folkupproret, genomför en ung lastbilschaufför en storslagen symbolisk handling:

Tillsammans med en annan ung man klättrar Horst Ballentin uppför den smala spiraltrappan till plattformen uppe på Brandenburger Tor. Under ögonen på polis och sovjetsoldater misslyckas först försöket att ta loss den röda fanan ur sitt fäste. De båda männen drar sig hastigt tillbaka i säkerhet. Men den 22-årige lastbilschauffören vill göra ett försök till – den här gången lyckas han och han låter den avskydda fanan fladdra ner på människomassan under honom och människorna river sönder och bränner upp ockupationsmaktens symbol. Ballentin tittar på den tomma flaggstången och får en idé – flaggan med björnen, symbolen för Berlin, ska få ta den röda fanans plats. Han klättrar ner för att gå till verket: Han ger sig av samlar ihop lite pengar och köper sig sedan en Berlinflagga, samma flagga som också vajar över rådhuset i Västberlin. Några timmar senare – under tiden har undantagstillstånd proklamerats – dyker Ballentin upp med sin flagga vid Brandenburger Tor. Detta hade hänt medan han var iväg: Några människor hade klättrat upp på Brandenburger Tor och låtit den tyska flaggan i svart, rött och guld vaja däruppifrån. Men de hade hastigt måst dra sig tillbaka igen, eftersom maskingevär började riktas mot dem nerifrån marken. Den unge lastbilschauffören springer ändå för tredje gången uppför spiraltrappan och hissar Berlins flagga däruppe – nerifrån skjuter man på honom. Björnen i flaggan träffas men inte Ballentin. Han klarar sig till och med undan arrestering, han försvinner i mängden. Det är inte många historier från den 17:e juni som slutar så lyckligt som denna.

Imorgon är det den 17 juni och jag tänker passa på att påminna om vad som hände den dagen och dagarna däromkring 1953 i DDR. Jag tror att det är många som glömt det, åtminstone i Sverige. Som en gång tidigare här ger jag ordet till den östtyska regissören och författaren Freya Klier. Jag har översatt en essä av henne om händelseutvecklingen under dessa dramatiska dagar i DDR:s historia. Här är nu första avsnittet och under de närmaste dagarna tänker jag låta ytterligare tre avsnitt följa:

Dagen före

På morgonen den 16:e juni 1953, det är en grå, regnvåt dag, går byggnadsarbetare, murare och snickare på byggarbetsplatserna vid Stalin-Allee i Östberlin i strejk i protest mot statens trakasserier. Det är inte den första protestdemonstrationen den här våren… men det är den som kommer att bli mest ödesdiger. Som en följd av det officiella införandet av socialismen året innan, introduceras en ekonomisk politik som drastiskt försämrar den redan låga levnadsstandarden i DDR: Arbetsnormerna höjs sedan dess i takt med priserna i HO-butikerna, landet tvångskollektiviseras, pensionerna är erbarmligt låga. Som motvikt ser partipamparna till att klasskampen tillspetsas efter 1952, att åtal av politiska skäl blir vanligare… och arbetsnormerna fortsätter att höjas. DDR-regeringen kring Ulbricht, Pieck och Grotewohl, en marionettregering tillsatt av Sovjetunionen, är avskydd av DDR:s befolkning. ”Pipskägg, buk och brilla är inget vi kan gilla”(”Spitzbart, Bauch und Brille sind nicht des Volkes Wille”) blir snart en slogan som ljuder över gator och torg. Om fria val kan DDR-medborgarna än så länge bara drömma.

Sedan senhösten 1952 tilltar tecknen på protest på landet, på byggarbetsplatserna och i fabrikerna, SED-ledningen å sin sida fortsätter även efter Stalins, ”den framåtsträvande mänsklighetens store ledarens”, död att försämra befolkningens villkor. Följden blir att ungefär 400 000 människor ger sig av till Västtyskland under det första halvåret 1953. För dem som blivit kvar är situationen krisartad: Hela yrkesgrupper blir av med sina ransoneringskort för mat, priserna på baslivsmedel stiger igen. Försörjningskrisen antar proportioner som påminner om tiden direkt efter kriget. När sedan arbetsnormerna i företagen höjs med ytterligare 10%, trappas läget upp. Det blir de östberlinska byggnadsarbetarna som ger signalen till uppror. Redan den 15:e juni påbörjas en strejk i kvarter 40 vid Stalin-Allee, man fordrar att normhöjningen tas tillbaka. När sedan SED:s fackföreningstidning nästa morgon skärper konflikten, bildas vid niotiden en protestgrupp bestående av till en början 80 arbetare, som med en provisorisk banderoll, där man kräver att normhöjningen stryks, ger sig av emot centrum. Arbetare från alla byggarbetsplatser längs Stalin-Allee ansluter sig till tåget, som växer till en sådan folkmassa att polisen inte har någon möjlighet att stoppa den. ”Kom med i tåget, vi vill vara fria människor!” lyder den självmedvetna parollen och vem låter sig inte ryckas med av den? Snart består demonstationståget av flera tusen människor: ”Tåget hade en inre naturlig disciplin” kommer den dåvarande SED-sekreteraren Heinz Brandt vid ett senare tillfälle att beskriva händelsen. ”Det var inte alls samma tröga ordning som vid de vanliga tvångsdemonstrationerna. Det sjöd och brummade dovt från tåget och en hetsande och betvingande beslutsamhet utgick ifrån det. Det hördes bara enstaka rop. Just det här aktiva lugnet var det som fick demonstranterna att verka så hotfulla.”

Vid middagstid når demonstrationståget fram till ministeriebyggnaden på Leipziger Straße. Regeringen syns dock inte till, en enda minister möter folket. Han har ingen chans, stämningen är upphettad, han blir överröstad. Och medan partifunktionärerna på andra håll hastigt tar tillbaka normhöjningen, fordrar talkörer redan DDR-regeringens avgång, folkpolisens avveckling och DDR-arméns upplösning. Man kräver fria val. Uppropet till generalstrejk blir slutligen signalen till en landsomfattande revolt. En delegation av östberlinska byggnadsarbetare anländer till RIAS’ radiostation i Västberlin för att överlämna en resolution, som från och med detta ögonblick kommer att sändas i nyhetsprogrammet en gång i timmen.

Som en löpeldar sprider sig händelserna från Berlin till provinsen i ett land som plötsligt kommit i gungning. På kvällen den 16:e juni diskuterar man överallt i landet den till dagen därpå planerade generalstrejken. I politbyrån råder en upprörd stämning och man håller sammanträden till långt in på natten.

Idag den fjärde juni sätter jag in min sista (bland dem jag tyckte var publicerbara) dagboksanteckning från min tid i Greifswald. Tillsammans med den för jag också in den nästsista från den 13.5 1982 som jag visserligen publicerade här förra året, men eftersom jag tycker att den hör hemma i sammanhanget får den vara med en gång till. Och till sist har jag lagt in ett slags epilog som jag skrev ihop för kanske tio år sedan. Epilogen bygger på utdrag ur en Stasiakt och kan säkert te sig främmande och underlig för er som läser det här:

13.5 1982

Jag får inte leva som om jag redan hade allt detta bakom mig! Varför tiger jag så ofta, varför kämpar jag inte längre? Jag får inte reducera det här året till en ”intressant erfarenhet”. Det finns människor som för alltid lever under det här trycket, som aldrig kommer att komma ut.

Hur är det möjligt att jag varje gång jag lämnar det här landet, om så bara för en dag, börjar glömma det och nästan inte kan tro att det verkligen finns något sådant?

Min dagbok har nästan kommit att bli löjligt viktig för mig. Sedan Jan lämnade DDR i mars (han stod inte ut längre) har jag ingen som jag kan dela min erfarenheter här med. Med östtyskarna måste jag alltid se upp så att jag inte råkar berätta något om den ene för den andre, för man vet ju aldrig. Och när jag berättar om det här landet för människor i Väst så blir mycket inte trott eller i alla fall uppfattat som överdrifter. Kan man över huvud taget berätta för någon om det här landet, hur det verkligen är? Kommer jag själv att i framtiden tro på det som står här?

4.6 1982

På stranden vid Wiek finns det nu nya stängsel och skyltar med texten ”Sperrgebiet”. Ingen kan tala om för mig vad detta har för innebörd…

•
•
•

Sommaren 1982 lämnade jag Greifswald och även om jag under mitt år där hade kommit att lära känna några ”outsiders” bland studenterna, så avbröt jag av försiktighet alla kontakter med dem när jag reste.

Efter ”Wende” har jag emellertid återsett några av dem. Genom de samtal vi fört om vår gemensamma tid i Greifswald har mycket om de dåtida förhållandena på universitetet där blivit klarare för mig.

B, en av dessa ”outsiders” har sedan också skickat mig delar av sin Stasiakt. (Akten omfattar 800 sidor; 170 av dessa behandlar hans studietid i Greifswald.) Här är några utdrag ur Stasiakten (på ”Stasispråk”):

”Med anledning av ett konkret informationsbehov som uppkommit den 23.9 1981 genomfördes genom KD i Greifswald i samarbete med HVA en IM-insats beträffande personen B.

Som resultat av denna tillkännagavs att ett disciplinmål nu ska inledas mot B på grund av:

• politiska oklarheter

• kontakter med personer med tidigare anknytning till Greifswalds universitet, som 1981 på olaglig väg lämnat DDR

• strävan efter kontakter med kyrkan

• underlåtande av rapporterande om kontakter med västtyska medborgare

(…)

Vidare åtgärder:

1. Efter disciplinmålets slutförande kommer nödvändiga beslut beträffande det fortsatta handhavandet av det operativa materialet att fattas.

a) Fortsätter han sina studier och alltså inte blir struken ur studentmatrikeln kommer ett meningsutbyte att föras med honom för prövande av den operativa använbarheten av hans kontakter till operationsområdet.

b) Blir han struken ur universitetsmatrikeln och inleder en verksamhet i distriktet R förbereds också ett meningsutbyte.

c) Blir han struken ur universitetsmatrikeln och flyttar till ett annat distrikt kommer det fortsatta handhavandet av frågan att överlåtas till vederbörande tjänsteenhet.”

Utdrag ur en IM-rapport från den 21.3 1982:

”B:
Huvudmotivet med hans studier är språket. I diskussioner av aktuella politiska frågor är han inte öppen. Längre diskussioner har emellertid visat att han inte är kapabel att genomskåda den manipulation som vi genom vårt studium av nordeuropeiska pressalster är utsatta för. Detta märktes speciellt tydligt tex då den sovjetiska u-båten gick på grund på svenskt farvatten.”

”Genom undertecknad föreslås att ett meningsutbyte genomförs med personen B den 25.11 1982 klockan 10.00. (…)

Visar sig B redan från början av meningsutbytet trotsig och ovillig att besvara enskilda frågor, då kommer samtalet redan från början att gestaltas offensivt och han kommer att utsättas för anklagelser.”

Det kom att dröja ända till DDR-statens sammanbrott 1989 innan B slapp ur Stasis klor.

Här kommer nu fortsättningen på gårdagens inlägg eller snarare det som omfattades av parentesen (…) i detta. Början av det här finns i en av kommentarerna under inlägget, så den som redan läst där kan hoppa över två stycken här under. Och… möjligen kan någon tycka att det är väl pretensiöst att kalla det här en flykt, men vad ska jag kalla det? En illegal utresa? Jag riskerade inte mitt liv, men så vitt jag har förstått min frihet. Jag har nämligen berättat delar av det här för någon för ungefär ett år sedan. Denna någon är Erika Riemann, vars sjävbiografiska bok om hennes åtta år i stalinistisk-östtyska fängelser och fångläger jag översatt. När jag berättat färdigt sa hon: Du hade kunnat komma i fängelse eller tukthus, det hände också att västeuropéer hamnade där. Och det hjälpte inte vad deras ambassader tyckte eller gjorde.

Jag står alltså på stationen i Stralsund och har just fått reda på att jag inte kan åka tillbaka till Greifswald, eftersom en ny spärrzonsgräns i hast dragits upp mellan Greifswald och Stralsund. Tåget till Trelleborg ska passera om en timme ungefär, men det är förbjudet att stiga på. Jag går ut från stationen genom en sågspånsfylld låda (här samlas klövsjukan in). Jag ser förvirrade ansikten omkring mig och plötsligt stannar en kille framför mig och tittar på mig och försöker avgöra vad jag kan vara för typ. Jag försöker se ut som mig själv och då frågar han vart jag är på väg. – Till Sverige, säger jag och struntar i vad som kan hända. Han ser förbluffad ut och säger sedan att han vill försöka ta sig hem till Dresden och att han tänker försöka passera spärrzonsgränsen i skogen. -Då följer jag med, säger jag, kanske kan jag ta mig till Sverige via Warnemünde och Gedser. Jag ska bara se om jag inte ändå kan hoppa på tåget till Trelleborg. Vi bestämmer var vi ska ses, om jag inte lyckas ta mig upp på tåget.

Efter en stund går jag genom sågspånslådan igen och in på stationen. Jag försöker att inte synas eller se konstig ut. Tåget från Berlin (till Trelleborg) kommer in och det stannar. Jag får hjärtklappning, men närmar mig så försiktigt jag kan med mitt skramlande och felaktiga bagage (bestick och annat slår mot vartannat). Ute på perrongen riktar jag blicken mot det tomma spåret på motstående sida. Ur ögonvrån iakttar jag ändå Berlintåget. Jag ser konduktören hoppa ut och jag ser hur han börjar låsa vagnsdörr efter vagnsdörr från utsidan. Jag står alldeles stilla och nu har jag ansiktet vänt mot tåget. Någon kommer med en låda eller är det något annat? Konduktören vänder sig mot personen med det stora kollit och de – jag kastar mig blixtsnabbt uppför trappan bakom ryggen på honom, rassel, rassel – växlar ett par ord. Jag är på insidan! Det knäpper till i låset och jag är inlåst – som de andra passagerarna.

Vid ett fönster i korridoren står ett ungerskt par, ja, jag hör dem i alla fall tala ungerska. Och jag ser att de vet, när de kastar en blick på mig. Annars är de flesta i vagnen västberlinare och jag ser att de inte vet. Jag ställer min väska i en kupé med västberlinare och provsitter en kort stund på yttersta kanten av en sits medan jag försöker göra upp en plan. Det gäller att inte visa biljetten för konduktören, för det kan betyda slutet på försöket. En separat passkontroll tror jag att jag bör klara, även om mitt tjänstepass kanske kan väcka en viss uppmärksamhet eller i alla fall kan de alltför många stämplarna göra det. Men jag får inte visa biljetten och dumt nog har jag nästan inga västpengar, eftersom jag fick med mig fel saker i hastigheten. Jag bestämmer mig för att uppehålla mig så mycket som möjligt på toaletten under färden över Rügen. På toaletten med olåst dörr, för annars syns det ju att någon är därinne. Jag tittar på människorna i kupén och funderar på om jag ska försöka be någon hjälpa mig. Alla utom en hör till en grupp västberlinare som reser tillsammans. Vid fönstret sitter en mörkhårig man som inte hör till sällskapet, kanske är han arab. Jag bestämmer mig för att låta bli, för jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att tala med någon enskilt. Nej, hur gör man? Jag reser mig för jag har en känsla av att konduktören är på väg och han får inte se mig. In på toaletten. Först låser jag för att lugna ner mig lite. Sedan låser jag upp. Efter en stund öppnar en kvinna dörren. Jag låtsas just vara på väg ut. Jag går lite framåt i nästa vagn och vänder sedan snabbt tillbaka. Kvinnan kommer ut från toaletten och jag glider snabbt in och lämnar dörren olåst. Jag kikar ut genom fönstret, det är ett sådant där med mjölkglas, men man kan fälla upp en liten lucka till hälften, så att man ser en strimma av det som är utanför. Jag ser några åkrar susa förbi, jag skymtar en allé. Sedan hör jag någon utanför dörren och ställer mig snabbt intill den – jag är ju på väg ut. Det är ungraren som öppnar dörren. Vi tittar snabbt på varandra, jag tror att han är beredd att lämna toaletten åt mig, men jag får panik och flyr ut och så småspringer jag in i nästa vagn igen. Kanske kan jag byta toalett – men toaletten där är upptagen. Nu vet jag inte längre hur jag ska göra. På måfå går jag tillbaka till ”min” kupé, sätter mig lite på en av de yttersta två platserna. Den mörkhårige mannen vid fönstret kastar en hastig blick på mig. Jag reser mig igen. Ungraren går just in i kupén intill. Snabbt kastar jag mig iväg mot toaletten igen. Ledigt! Jag går in och låser och försöker pusta ut en stund och samla tankarna. Det går inte. Jag låser upp igen och ställer mig alldeles vid dörren. På en ganska lång stund händer ingenting, förutom att jag börjar klättra på mina inre väggar. Jag står vid dörren och försöker ge mig tillåtelse att kika ut genom fönsterspringan, jag försöker välja rätt tillfälle. Jag tar ett steg mot fönstret, men då hör jag någon utanför dörren. Snabbt är jag tillbaka med handen på handtaget. Men inget händer. Jag samlar mig igen för att inta positionen vid fönsterspringan, jag måste ju se var vi är. Genom fönsterspringan ser jag husrader, det måste vara Saßnitz. Nu gäller det att byta taktik, för toaletten kommer att genomsökas av gränsvakterna, det är absolut säkert.

Jag går tillbaka till kupén och sätter mig ytterst igen. Gränsvakterna kommer ombord. Mina knän darrar och jag är alldeles svettig om händerna. Var är mitt pass, tänker jag i panik. Jag rotar nervöst omkring i handväskan och hittar det strax, tar upp det och försöker hålla i det på ett normalt sätt. Men vad ska jag göra med biljetten? Tänk om någon vill se både pass och biljett! Varför slängde jag den inte på toaletten, rakt ner genom hålet? Mina darriga, svettiga fingrar glider över biljetten i handväskan, jag känner på handväskans insida och upptäcker ett trasigt ställe i fodret alldeles uppe vid kanten. Försiktigt börjar jag peta in biljetten i hålet, den är lite för stor så jag sprättar upp sömmen på ena sidan lite till med pekfingret. Ett litet obestämt ljud hörs, jag biter ihop tänderna och trycker, biljetten glider igenom och sedan föser jag den vidare tills den slutligen hamnar underst i väskan innanför fodret. Jag tittar spänt på passagerarna närmast mig, men de ser likgiltiga ut, på mannen vid fönstret vågar jag inte se. Två gränsvakter kommer in – de vill se passen och de vill veta vems bagage som tillhör vem. Jag håller blicken så stilla jag kan, jag ser nu att mannen vid fönstret tittar på mig igen, jag räcker på uppmaning fram mitt pass. Jag anstränger mig febrilt för att bygga upp en normalitetsmask av mitt ansikte. Och det lyckas. Vakten kastar en kort yrkesmässig blick på mig och lämnar tillbaka passet utan att bläddra i det. Mitt bagage får också vara ifred. Männen lämnar kupén, tåget rör sig mot färjan och jag pustar ut inåt.

Men vad händer nu? Tåget stannar upp… och nu rör vi oss baklänges! Nej! Jag får svindel och kan plötsligt inte se klart. Jag reser mig och sätter mig hastigt igen. Mannen vid fönstret har ögonen på mig igen. Jag förstår att jag ser konstig ut. Västberlinarna börjar också att titta på mig. Antagligen är jag kritvit. Tåget stannar upp med ett ryck och sedan börjar det sakta, sakta röra sig mot färjan igen. Jag pressar undan tanken på att konduktören eller någon, vem det nu skulle vara, skulle kunna fråga efter min blijett och jag gör mig helt blank inne i huvudet. Bara lite, lite till. Vi är nästan framme vid färjan och jag börjar andas lite lättare. Spänningen släpper en aning. Sakta, sakta stånkar tåget fram de sista metrarna till färjan. Jag föreställer mig redan hur vi passerar över skenskarven, men vad är det här? Det går en stöt genom tåget, men det är inte skenskarven, för nu rör vi oss bakåt igen. Vi passerar genom hamnen på nytt. Tårarna stiger upp i ögonen och jag vet inte hur jag ska samla ihop mig till något som liknar en person. En man öppnar kupédörren, är det konduktören? Nej, det är en passagerare som gått fel mer anar än ser jag. Tåget stannar. Jag stänger ögonen och försöker lämna min kropp. Så känner jag en rörelse igen. Vi närmar oss på nytt färjan och nu går det ganska fort, vi passerar skenskarven och vi är på! Jag sitter blickstilla och väntar. Och väntar. Bogvisiret fälls ner. Så småningom, efter några ändlösa minuter, sätter sig färjan makligt i rörelse. Passagerarna lämnar tåget. Jag också. Jag småspringer uppför trapporna, halvt i panik halvt av lättnad. Uppe på persondäck möter jag mannen som satt vid fönstret. Han hälsar, vi ler lite osäkert mot varandra och sedan sätter vi oss vid ett bord. Han frågar vad som egentligen hänt mig. Under hela resan har han sett att det är något med mig som inte står rätt till. Först vill jag inte säga något – han kan ju vara från gränspolisen -, men sedan berättar jag min historia. Spänningen släpper efter. Han är palestinier, får jag veta och han säger något om att han vet hur det kan vara med gränser.

Under överfarten lugnar jag mig något, men jag kan ändå inte låta bli att hela tiden mönstra min omgivning. Jag tycker att en man i grå kostym dyker upp för ofta. Är han där för att hämta tillbaka mig? Är han en civilklädd gränsvakt?

När tåget sedan kör i land i Trelleborg sitter jag på helspänn. När ska det hända? Hur länge kommer jag att klara mig? Men inget händer och ungefär en halvtimme senare stiger jag av i Malmö. Där tar historien ytterligare en underlig vändning som jag inte ska trötta er med nu – i alla fall vaknar jag i häktet följande morgon…