Kategori: Politik

För snart två år sedan hörde jag på en sammankomst i Berlin en man (i en framskjuten ställning inom diplomatin) säga: ”Ryssland är ingen rättsstat”. Under en och samma kväll upprepade han envist gång på gång den här formeln – jag hörde den nog sex, sju gånger. Han använde den som inledning varje gång han skulle säga något om läget i Ryssland, ett land där han kort tid innan levt och verkat. Och frasen fastnade i huvudet på mig och jag tänkte något i stil med ”det här är en komprimerad och kyligt objektiv sammanfattning av läget i Ryssland”. Formeln låter ytligt sett som ett lugnt konstaterande, men tänker man sig in i den öppnas en avgrund.

Nyss läste jag Arkadij Waxbergs understreckare i SvD ”Laglöshet och kaos i Putins Ryssland”. Jag läser upp några ställen i artikeln:

Från att ha varit en passiv åskådare till den tilltagande främlingsfientligheten har makthavarna övertagit rollen som organisatörer, något som numera gör det omöjligt att räkna på Kreml som aktiv motståndare till rasism och chauvinism.

•

Vad vi nu ser är bilden av en stormakt som gör människor av ”fel” sort rättslösa, som blundar för pöblens handlingar och därmed skänker den sitt tysta stöd.

Och mitt i denna hysteri mördas Anna Politkovskaja, kallblodigt, brutalt.

•

Anna Politkovskaja hade förklarat krig mot hyckleriet och lögnen. Och hon hade belönats med den högsta utmärkelse en journalist av detta slag kan få: ett blint hat från alla dem som lever och verkar enligt egna, oskrivna lagar.

Och så här avslutar Waxberg sin analys:

Det finns ännu en sida på denna sorgliga historia. Den förre schackvärldsmästaren, demokratiförkämpen Garri Kasparov, yttrade följande ord efter nyheten om Anna Politkovskajas död: ”Genom mordet på Anna Politkovskaja har korruptionens och repressionens krafter i Ryssland visat med eftertryck att de är redo att tillgripa alla medel för att behålla makten. När dessa krafter fortsätter att få stöd från den fria världens ledare är detta en katastrof inte bara för Ryssland utan för hela vår värld.”

Tyvärr hittar jag inte artikeln på nätet, men det kanske någon annan gör…

Igår kväll läste jag hos Thomas Nydahl att Anna Politkovskaja mördats. Ännu en gång har en bärare av modet och sanningen offrats på feghetens och likgiltighetens smutsiga altare.

Så här skriver Thomas i inlägget före den text jag länkar till här ovanför:

Jag är skakad, chockad, förtvivlad ikväll: den fantastiska journalisten, Rysslands enda öppna demokratiska samvete när det gäller folkmordet i Tjetjenien, Anna Politkovskaja har mördats. Det är bara några timmar sedan det hände. Hon sköts av en lejd mördare i hissen upp till sin bostad. Kreml eller Maffian har slagit till.

I nummer 34 av Spiegel finns en intressant artikel om Joachim Fest, som bland annat är känd för att ha skrivit ”Der Untergang” (här finns en text på svenska om den boken). Artikeln heter ”Der Herbst der Flakhelfer” och huvudtemat är Fests nya bok ”Ich nicht – Erinnerung an eine Kindheit und Jugend”, som väl kan ses som ett slags ”motbok” till Grass’ lökbok. Artikelförfattaren heter Matthias Matussek.

Jag frågade min mor som är född 1930 i Tyskland (Schwedt/Oder) om det här med Flak. Flak är en förkortning för FLiegAbwehrKanone, fick jag veta. Hon fortsatte förklarandet så här: ”var man född 1928, kom man till Flak eller Marine och hade där dessutom lite skolundervisning. Årgång 1929 och yngre slapp – min klass var årgång 28 och 29, jag var årgång 30 och yngst, därför att jag hoppat över en klass.” Efter en paus sa hon: ”flera av pojkarna i min klass dog som soldater under den sista krigsvintern – de var inte mer än 16 eller 17…”

Men nu tillbaka till artikeln. I ingressen presenterar Matussek den här minnesboken så här:

Es ist die Geschichte von einem, der nicht mitmachte.

(Det är historien om en, som inte gick med.)

Lite längre in i texten hittar jag det här täta stycket om Fest och Grass:

Auch er [Fest] legt ein Erinnerungsbuch vor: ”Ich nicht”. Einen provokanteren Titel kann es in diesem Herbst der interessanten Verstrickungen nicht geben. Es ist das Gegenbuch zum Grass-Spektakel. Grass sagt: Ich war dabei, alle waren dabei. Fest sagt: Ich aber nicht.

( Också han [Fest] kommer ut med en minnesbok: ”Inte jag”. En mer provocerande titel kan det inte finnas denna de intressanta härvornas höst. Det är en ”motbok” till Grass-spektaklet. Grass säger: Jag var med. Alla var med. Fest säger: Men inte jag.)

Grass presenteras av Matussek som ”vänstergaphalsen” och Fest som den ”konservative bildningsborgaren (Bildungsbürger)”. Vidare skriver Matussek om Fest:

Den Linken der Nachkriegsjahrzehnte war er immer suspekt. Er galt als Fürst der Finsternis, als einer, der sich zu sehr einfühlte in die Nazi-Größen, über die er so schillernd zu schreiben verstand.

(För vänstern under efterkrigsårtiondena var han alltid suspekt. Han betraktades som en mörkrets furste, som alltför väl levde sig in i nazipotentaterna, som han visste att skriva så nyansrikt om.)

Matussek beskriver Fests stil som klar och redig i skarp kontrast mot Grass’ dimridåer och oändliga löklager. Han talar om Fests ungdomår som en alltmer utsatt värld i en familj som satte sig till motvärn mot nazigiftet. Fests far framstår som en man som får betala mer och mer för sin fasthet och moraliska integritet.

Bereits 1933 verliert er seine Stellung als Schulleiter, wegen ”öffentlich herabsetzender Reden” gegen die Nazis. Von nun an ”poverisiert” die Familie, Stufe um Stufe, das Kindermädchen wird entlassen, die Wohnung verkleinert, der Argwohn der Nachbarn steigt. Es ist die Zeit, in der die ersten erklärten Regimegegner totgeprügelt werden, meist in abgelegenen Kellern am Rande der Stadt.

(Redan 1933 förlorar han sin ställning som skolledare på grund av ”offentliga nedsättande tal” mot nazisterna. Från och med nu marginaliseras familjen steg för steg, barnflickan måste sägas upp, lägenheten blir mindre, grannarnas misstänksamhet växer. Det är den tiden, då de första uttalade regimkritikerna blir ihjälslagna, oftast i avsides belägna källare i stadens utkanter.)

Några rader längre ned fortsätter texten:

Schon früh lernt Joachim Fest Verschwiegenheit, Haltung, Mut zur Nicht-Anpassung.

(Redan tidigt lär sig Joachim Fest att tiga, han lär sig behärskning och mod att inte anpassa sig.)

Fests mor är inte lika principfast som hans far och hon försöker vid något tillfälle att få sin man att gå med i partiet för att få ett lite tryggare liv. Hon säger till honom att låtsas lite och hon försöker övertyga honom med ord om att småfolket alltid har fått värja sig emot de mäktiga med hjälp av osanningar. Men fadern vägrar:

Wir sind keine kleinen Leute. Nicht in solchen Fragen!

(Vi är inget småfolk. Inte när det gäller sådant här!)

Mot slutet av artikeln summerar Matussek skillnaderna mellan Fests och Grass’ minnesböcker:

Es tut gut, Fests Buch zu lesen, besonders in diesem Herbst. Es ist stilistisch elegant und gar nicht wie eine Zwiebel, die geschält und geschält werden muss, um den Leser am Ende doch um einen Kern zu betrügen.

(Det gör gott att läsa Fests bok, särskilt den här hösten. Den är stilistiskt elegant och inte alls som en lök som måste skalas och skalas för att till sist ändå undanhålla läsaren kärnan.)

Jag tror också att det är bra att läsa den här boken som motvikt till Grass’ minnesbok, för att den tenderar att grumla bilden av de olika ändå möjliga förhållningssätten. Oberoende av hur svårt det var att hålla sig ren från nazismittan, så är det viktigt att man ändå eller kanske just därför gör en klar skillnad mellan att låta sig förföras och att verkligen stå emot.

PS Jag hittar inte den här Spiegeltexten på internet, så jag kan tyvärr inte länka till den, så att de av er som skulle vilja, kan få läsa hela texten här. Men kanske är det någon av er, som har hittat den…

Ska jag nu komma här och sparka på en som redan ligger? Men nej, han ligger inte, han har bara tillfälligt lagt sig och det mycket dekorativt. Fast det är sant att jag ändå tvekat några dagar om jag alls skulle publicera den här texten.

Till Sverige når väl inte så mycket av den här Grasshistorien, utom några kortare notiser i DN – kanske delvis för att en och annan känner sig illa till mods med tanke på Nobelpriset han fick (möjligen också av politiska skäl?)- men i Tyskland verkar den väcka en hel del uppmärksamhet.

Günter Grass har plötsligt kommit på idén att i en intervju i FAZ berätta att han som 17-åring frivilligt anslöt sig till Waffen-SS. Vi får där också bland annat veta att han anmälde sig till u-båtsflottan som 15-åring men utan att bli antagen. I övrigt handlar intervjutexten mycket om varför han tigit så länge, men egentligen kommer inget verkligt upplysande fram där.

Hans novell ”Katz und Maus” framstår med ens som mer konkret självbiografisk än jag tidigare tänkt mig. För mig har berättarpersonen Pilenz och huvudpersonen Mahlke varit ett slags bilder av var sin sida av den unge Grass själv, men på ett ganska abstrakt sätt. Nu rycker Mahlkes historia och Grass’ egen plötsligt närmare varandra.

I den här nya Grasshistorien blandas tankar om att han ”ju var så ung då” med tal om att det skulle vara modigt av honom att han nu efter över sextio års tystnad berättar sanningen om det här. Jag är inte ute efter att anklaga Grass för vad han gjorde som sjuttonåring, nej, det som får det att krypa i mig är minnena av alla de tillfällen genom åren då han anklagat andra för liknande saker de gjorde under samma tid, i många fall vid lika unga år. Han har utan att säga ett ord om vad han själv hade i bagaget om och om igen ställt andra till svars för samma felsteg som han själv gjort. Det som saknas i de här ”erkännandena” är en kommentar till detta hans sätt att göra sig till ett samvete för andra, utan att ha täckning för det.

Varför drar han upp den här historien nu, när han ändå inte går in på själva kärnfrågan? Känner han att han glidit ut i en gråzon, där ingen längre ser honom? Är detta ett slags desperat försök att få strålkastarljuset riktat på sig igen?

Sedan tänker jag på novellen ”Im Krebsgang” om fartyget Wilhelm Gustloffs undergång. Gustloff torpederades i januari 1945 av sovjetiska ubåtar och med fartyget följde omkring 9000 passagerare/flyktingar med i djupet. Grass skrev den här novellen precis i fas med att tabuet upphörde att gälla och det började bli politiskt korrekt eller åtminstone mer allmänt accepterat att tala om fördrivningen av tyskarna efter andra världskriget. Grass är en skicklig taktiker.

Det här är så den fjärde och sista delen av Freya Kliers text om upproret i Östtyskland 1953. Klier talar i hela texten klarspråk på ett sätt som står i gräll kontrast till all opportunism, all feg anpassning och allt fjäsk med makten. Hon ger oss en ingående beskrivning av diktaturens brutalitet, av det hyperaktiva propagandamaskineriet och av hjärntvättens principer. Vi ges här en analys av DDR-statens innersta väsen och vi får en djärv och klar definition av uttrycket ”det kalla kriget”.

Den långa tystnaden

Men junihändelserna glöms inte bort i den fria delen av Tyskland. Den 23.e juni håller Ernst Reuter, Västberlins borgmästare, ett sorgetal till minne av dem som dödats under upproret: ”Ingen makt i världen” säger han i ett försök att ge östtyskarna och kanske sig själv också mod,”ingen kommer i längden att kunna skilja oss tyskar från varandra, vi kommer att mötas, vi kommer att växa samman, så som vi i våra hjärtan redan börjat växa samman på grund av alla hinder och svårigheter…”

Det kommer att dröja länge innan Reuters profetia blir verklighet, invånarna i den sovjetiska ockupationszonen tvingas uthärda sina förtryckare i 36 år till, större delen av denna tid bakom murar. Varje år påminner man om upproret i den demokratiska delen av Tyskland. Tio år efter händelserna grundar några strejkledare som i rättan tid räddat sig över till västsidan en kommitté , som arbetar för att understödja kampen för demokrati i Östtyskland. Men tiden arbetar för SED-funktionärerna. De ser till att minnet av händelserna undan för undan bleknar bort.

I Östtyskland arbetar tiden för de brutala SED-funktionärerna. Snart har de hittat en ny bundsförvant – oss, den första barngenerationen i DDR! Vi är flera hundratusen och vi är en bundförvant som partiet målmedvetet har fostrat fram genom konsekvent hjärntvätt. Vår fostran byggdes upp på ett logiskt och åldersanpassat sätt:

Först kom freden.Vi blev inbäddade i en fred som inte fanns i den utsugande, kapitalistiska Västvärlden, utan naturligtvis bara hos oss. Freden var nyckeln till våra hjärtan. Redan på dagis sjöng vi massor med fredssånger, i första klass vinkade vi till cyklisten Täve Schur när han gav sig ut på den berömda fredsturen och snart försvarade vi tappert freden genom att kasta påkar på pappfigurer som föreställde kapitalistiska krigshetsare.

Någon gång efter år av kollektiv likriktning av våra hjärnor, blev det då dags att ta upp den 17:e juni i skolböckerna:

”Motbevisa de imperialistiska massmediernas påstående att den 17:e juni var ett folkuppror!” stod det att läsa i en skolbok. För att kunna utföra denna uppgift väl försågs vi med rikligt text- och fotomaterial: På bilderna skrattade arbetare emot oss. Man såg kampgrupper i fabrikerna, FDJ-medlemmar som drog fram med banderoller längs Stalin-Allee – alla hyllade de DDR-staten. Om det inte hade varit för klassfiendens hetskampanjer och den tilltagande subversiva verksamheten från de imperialistiska agenternas sida mot vårt DDR, så hade socialismen med arbetarklassen i spetsen för länge sedan blomstrat. I början av femtiotalet genomförde våra arbetare den första femårsplanen, Fredens kraftverksanläggning i Sosa byggdes och det första höghuset i DDR uppfördes. Den 17:e skildras på följande sätt:

”Den 17:e juni 1953 gick ungefär 5% av de yrkesarbetande i DDR i strejk; de som inledde det hela var byggnadsarbetare i Berlin. (Här måste noteras att det bland dessa byggnadsarbetare fanns en hel del tillfällig arbetskraft med ett nazistiskt förflutet, som tidigare haft helt andra funktioner.) I 272 av de cirka 10 000 kommunerna uppstod det tumult och gatudemonstrationer. Insmugglade provokatörer och anhängare av statsfientliga grupper ställde sig i spetsen för de missnöjda och uppviglade dem till ett kuppförsök mot regeringen, de besudlade och förstörde symboler för vår stat och för arbetarrörelsen, misshandlade och mördade partifunktionärer och klassmedvetna arbetare. I Halle befriade en uppeggad mobb en före detta lägervakt från koncentrationslägret i Ravensbrück, Erna Dorn, ur fängelset.”

Det var ju som om Tredje riket hade återuppstått! Som väl var hade de progressiva krafterna bjudit kontrarevolutionen motstånd – till de progressiva krafterna kunde man räkna flertalet arbetare och tjänstemän, SED:s partiorganisationer och arbetarklassens kampgrupper.

Lögnhistorien om den 17:e juni fanns ännu 1989 i tiondeklassarnas lärobok i historia. Och varje barn i DDR hade tvingats lära sig den – i trettio år hade det varit så. Den som tycker att hela historien är för grov för att människor alls skulle kunna tro den, har inte förstått hjärntvättens principer i en totalitär stat. Naturligtvis anade vi redan av erfarenhet att det hela måste vara överdrivet på något sätt. Man i vår generation fanns det aldrig några sympatier för junihändelserna – orden ”SS”, ”koncentrationslägervakt”, ”före detta nazister”, ”mord på människor” hade fastnat i våra huvuden. Dessa ord satt så fast att de fortfarande var kvar efter DDR:s sammanbrott. Som oppositionella intresserade vi oss för upproret i Ungern 1956, vi svärmade för Pragvåren och för solidaritetsrörelsen i Polen… i det egna landet däremot började motståndet först med Biermann-eran.

Ändå hade de en och en halv miljonerna rebeller från 1953 mycket väl kunnat stå fadder för proteströrelsen under hösten 1989: Demonstrationståg med paroller som: ”Kom med i tåget, vi vill vara fria människor!” hade också passat på måndagsdemonstrationerna. Att tåga tillsammans, att i talkörer kräva regeringens avgång – det har något befriande över sig efter år av påtvingad lydnad. Och krävdes det inte mycket mer mod att gå ut på gatorna och protestera i en tid då kommunismen fortfarande var stark och tvingades på en med kraft än i en tid då den sjöng på sista versen?

För mig utstrålar människorna från det tidiga femtiotalet mer kraft… och mer naivitet. Ansiktena utstrålar något spontant, något hängivet och de verkar själva nästan överraskade över det som just händer med dem. Ansiktena från det sena åttiotalet återspeglar – trots uppbrottsstämningen – också årtiondenas slitage. Slitaget efter ideologiska skyttegravskrig, spår som vardagen i en diktatur lämnar efter sig. Och årtionden av politiska trakasserier och arresteringar.

Demonstranterna från den 17:e juni hade en absolut fördel framför demonstranterna från 1989: De hade inte låtit sig luras in på någon ”tredje väg”, detta avkok av den gamla ordningen. Kanske berodde skillnaden på att pamparna under DDR:s barndom inte var så smidiga, kanske berodde den på att man 1953 ännu hade klart för sig att här gällde det ”vi eller de”. Men låt oss lämna sådana jämförelser till historikerna.

När arbetarna i Bitterfeld den 17:e juni formulerar sina krav i ett telegram till Berlin, så visar de – åtta år efter den nazistiska diktaturens sammanbrott – i alla fall en förvånansvärd medvetenhet om vad demokrati är: De fordrar regeringens omedelbara avgång, en regering som kommit till makten genom valfusk, de fordrar att en provisorisk demokratisk regering tillsätts, de fordrar fria demokratiska, hemliga och direkta val inom fyra månader, de fordrar att polisstyrkorna avlägsnas från den tysk-tysk gränsen och fri rörlighet för alla tyskar, de fordrar frigivning av alla politiska fångar, de fordrar att alla demokratiska partier i Västtyskland blir tillåtna i Östtyskland…

Under ett smärtsamt kort historiskt ögonblick testades demokratin 1953 och för ett kort ögonblick uppnåddes den tyska enheten. Det hade behövts något mer för att det hela verkligen skulle lyckas. De som gjorde uppror den 17.e juni hade rent historiskt ingen chans: DDR, som länge föraktfullt kallats ”zonen” satt fast i Sovjetunionens järngrepp. Det kalla kriget hade brutit ut för länge sedan. För mig var det diktatorernas kalla krig mot den östeuropeiska befolkningen, en befolkning som längtade efter demokrati.

”Hopp” skrev Vaclav Havel en gång, ”är inte övertygelsen om att någonting kommer att gå bra, utan vissheten om att någonting har en mening oberoende av hur det går.”

Jag tycker att vi yngre står i skuld till männen och kvinnorna från den 17:e juni, vi ringaktade det de gjort och tog inte lärdom av deras erfarenheter.

PS. Igår nådde mig denna intressanta randanmärkning om textens författare.