Juni 1953, uppror i DDR – Den långa tystnaden

Det här är så den fjärde och sista delen av Freya Kliers text om upproret i Östtyskland 1953. Klier talar i hela texten klarspråk på ett sätt som står i gräll kontrast till all opportunism, all feg anpassning och allt fjäsk med makten. Hon ger oss en ingående beskrivning av diktaturens brutalitet, av det hyperaktiva propagandamaskineriet och av hjärntvättens principer. Vi ges här en analys av DDR-statens innersta väsen och vi får en djärv och klar definition av uttrycket ”det kalla kriget”.

Den långa tystnaden

Men junihändelserna glöms inte bort i den fria delen av Tyskland. Den 23.e juni håller Ernst Reuter, Västberlins borgmästare, ett sorgetal till minne av dem som dödats under upproret: ”Ingen makt i världen” säger han i ett försök att ge östtyskarna och kanske sig själv också mod,”ingen kommer i längden att kunna skilja oss tyskar från varandra, vi kommer att mötas, vi kommer att växa samman, så som vi i våra hjärtan redan börjat växa samman på grund av alla hinder och svårigheter…”

Det kommer att dröja länge innan Reuters profetia blir verklighet, invånarna i den sovjetiska ockupationszonen tvingas uthärda sina förtryckare i 36 år till, större delen av denna tid bakom murar. Varje år påminner man om upproret i den demokratiska delen av Tyskland. Tio år efter händelserna grundar några strejkledare som i rättan tid räddat sig över till västsidan en kommitté , som arbetar för att understödja kampen för demokrati i Östtyskland. Men tiden arbetar för SED-funktionärerna. De ser till att minnet av händelserna undan för undan bleknar bort.

I Östtyskland arbetar tiden för de brutala SED-funktionärerna. Snart har de hittat en ny bundsförvant – oss, den första barngenerationen i DDR! Vi är flera hundratusen och vi är en bundförvant som partiet målmedvetet har fostrat fram genom konsekvent hjärntvätt. Vår fostran byggdes upp på ett logiskt och åldersanpassat sätt:

Först kom freden.Vi blev inbäddade i en fred som inte fanns i den utsugande, kapitalistiska Västvärlden, utan naturligtvis bara hos oss. Freden var nyckeln till våra hjärtan. Redan på dagis sjöng vi massor med fredssånger, i första klass vinkade vi till cyklisten Täve Schur när han gav sig ut på den berömda fredsturen och snart försvarade vi tappert freden genom att kasta påkar på pappfigurer som föreställde kapitalistiska krigshetsare.

Någon gång efter år av kollektiv likriktning av våra hjärnor, blev det då dags att ta upp den 17:e juni i skolböckerna:

”Motbevisa de imperialistiska massmediernas påstående att den 17:e juni var ett folkuppror!” stod det att läsa i en skolbok. För att kunna utföra denna uppgift väl försågs vi med rikligt text- och fotomaterial: På bilderna skrattade arbetare emot oss. Man såg kampgrupper i fabrikerna, FDJ-medlemmar som drog fram med banderoller längs Stalin-Allee – alla hyllade de DDR-staten. Om det inte hade varit för klassfiendens hetskampanjer och den tilltagande subversiva verksamheten från de imperialistiska agenternas sida mot vårt DDR, så hade socialismen med arbetarklassen i spetsen för länge sedan blomstrat. I början av femtiotalet genomförde våra arbetare den första femårsplanen, Fredens kraftverksanläggning i Sosa byggdes och det första höghuset i DDR uppfördes. Den 17:e skildras på följande sätt:

”Den 17:e juni 1953 gick ungefär 5% av de yrkesarbetande i DDR i strejk; de som inledde det hela var byggnadsarbetare i Berlin. (Här måste noteras att det bland dessa byggnadsarbetare fanns en hel del tillfällig arbetskraft med ett nazistiskt förflutet, som tidigare haft helt andra funktioner.) I 272 av de cirka 10 000 kommunerna uppstod det tumult och gatudemonstrationer. Insmugglade provokatörer och anhängare av statsfientliga grupper ställde sig i spetsen för de missnöjda och uppviglade dem till ett kuppförsök mot regeringen, de besudlade och förstörde symboler för vår stat och för arbetarrörelsen, misshandlade och mördade partifunktionärer och klassmedvetna arbetare. I Halle befriade en uppeggad mobb en före detta lägervakt från koncentrationslägret i Ravensbrück, Erna Dorn, ur fängelset.”

Det var ju som om Tredje riket hade återuppstått! Som väl var hade de progressiva krafterna bjudit kontrarevolutionen motstånd – till de progressiva krafterna kunde man räkna flertalet arbetare och tjänstemän, SED:s partiorganisationer och arbetarklassens kampgrupper.

Lögnhistorien om den 17:e juni fanns ännu 1989 i tiondeklassarnas lärobok i historia. Och varje barn i DDR hade tvingats lära sig den – i trettio år hade det varit så. Den som tycker att hela historien är för grov för att människor alls skulle kunna tro den, har inte förstått hjärntvättens principer i en totalitär stat. Naturligtvis anade vi redan av erfarenhet att det hela måste vara överdrivet på något sätt. Man i vår generation fanns det aldrig några sympatier för junihändelserna – orden ”SS”, ”koncentrationslägervakt”, ”före detta nazister”, ”mord på människor” hade fastnat i våra huvuden. Dessa ord satt så fast att de fortfarande var kvar efter DDR:s sammanbrott. Som oppositionella intresserade vi oss för upproret i Ungern 1956, vi svärmade för Pragvåren och för solidaritetsrörelsen i Polen… i det egna landet däremot började motståndet först med Biermann-eran.

Ändå hade de en och en halv miljonerna rebeller från 1953 mycket väl kunnat stå fadder för proteströrelsen under hösten 1989: Demonstrationståg med paroller som: ”Kom med i tåget, vi vill vara fria människor!” hade också passat på måndagsdemonstrationerna. Att tåga tillsammans, att i talkörer kräva regeringens avgång – det har något befriande över sig efter år av påtvingad lydnad. Och krävdes det inte mycket mer mod att gå ut på gatorna och protestera i en tid då kommunismen fortfarande var stark och tvingades på en med kraft än i en tid då den sjöng på sista versen?

För mig utstrålar människorna från det tidiga femtiotalet mer kraft… och mer naivitet. Ansiktena utstrålar något spontant, något hängivet och de verkar själva nästan överraskade över det som just händer med dem. Ansiktena från det sena åttiotalet återspeglar – trots uppbrottsstämningen – också årtiondenas slitage. Slitaget efter ideologiska skyttegravskrig, spår som vardagen i en diktatur lämnar efter sig. Och årtionden av politiska trakasserier och arresteringar.

Demonstranterna från den 17:e juni hade en absolut fördel framför demonstranterna från 1989: De hade inte låtit sig luras in på någon ”tredje väg”, detta avkok av den gamla ordningen. Kanske berodde skillnaden på att pamparna under DDR:s barndom inte var så smidiga, kanske berodde den på att man 1953 ännu hade klart för sig att här gällde det ”vi eller de”. Men låt oss lämna sådana jämförelser till historikerna.

När arbetarna i Bitterfeld den 17:e juni formulerar sina krav i ett telegram till Berlin, så visar de – åtta år efter den nazistiska diktaturens sammanbrott – i alla fall en förvånansvärd medvetenhet om vad demokrati är: De fordrar regeringens omedelbara avgång, en regering som kommit till makten genom valfusk, de fordrar att en provisorisk demokratisk regering tillsätts, de fordrar fria demokratiska, hemliga och direkta val inom fyra månader, de fordrar att polisstyrkorna avlägsnas från den tysk-tysk gränsen och fri rörlighet för alla tyskar, de fordrar frigivning av alla politiska fångar, de fordrar att alla demokratiska partier i Västtyskland blir tillåtna i Östtyskland…

Under ett smärtsamt kort historiskt ögonblick testades demokratin 1953 och för ett kort ögonblick uppnåddes den tyska enheten. Det hade behövts något mer för att det hela verkligen skulle lyckas. De som gjorde uppror den 17.e juni hade rent historiskt ingen chans: DDR, som länge föraktfullt kallats ”zonen” satt fast i Sovjetunionens järngrepp. Det kalla kriget hade brutit ut för länge sedan. För mig var det diktatorernas kalla krig mot den östeuropeiska befolkningen, en befolkning som längtade efter demokrati.

”Hopp” skrev Vaclav Havel en gång, ”är inte övertygelsen om att någonting kommer att gå bra, utan vissheten om att någonting har en mening oberoende av hur det går.”

Jag tycker att vi yngre står i skuld till männen och kvinnorna från den 17:e juni, vi ringaktade det de gjort och tog inte lärdom av deras erfarenheter.

PS. Igår nådde mig denna intressanta randanmärkning om textens författare.