I Stockholm köpte jag mig ett litet portugisiskt ficklexikon som jag tänker ha som stöd när jag nu försöker läsa dikter av Eugénio de Andrade och Fernando Pessoa och väl så småningom en del andra portugisiska poeter.
Jag började med att bläddra omkring i den lilla boken för att bekanta mig så smått med de portugisiska ordformerna och för att se hur de förhåller sig till motsvarande italienska och spanska. Jag kände från tidigare till typiska ändelser som ”-ção” i ”contradição” (motsägelse) eller ”salvação” (räddning) och en del lösa ord: ”coração” (hjärta), ”criança”(barn), ”falar” (prata).
Efter lite bläddrande ser jag att mycket är ungefär som jag trodde och att en del ord ligger närmare spanskan, andra närmare italienskan. Det är utan tvekan fler som liknar spanskan, men inte så få är faktiskt mer lika italienskan.
Vad kan dagarna heta på portugisiska, funderar jag och tittar efter. Här blir jag lite paff. Se här, jag börjar med ”måndag” och fortsätter veckan igenom:
segunda-feira
terça-feira
quarta-feira
quinta-feira
sexta-feira
sábado
domingo
Portugisiskan har visst haft en period då man ville fjärma sig från spanskan och kanske från andra romanska språk över huvud taget. Man ville ha egna portugisiska ord för olika företeelser. Fast den som fick stå för dagarnas namn verkar inte ha haft alltför mycket fantasi…
Åh så roligt Bodil. Min vän Carlos från Lissabon är här hos mig nu. Vi talar språk, musik, historia och gamla minnen. Det är underbart!
Thomas,jag försöker i alla fall närma mig portugisisk poesi lite, fast egentligen borde jag också höra någon tala portugisiska, för jag vet ju inte riktigt hur det ska låta. Dikterna blir lite tysta eller nästan stumma av att jag inte har någon klar ljudbild.
Bodil, min kommentar kommer i mail till dig
Bodil, har du läst något av den angolansk.portugisiska poeten Ana Maria Tavares?
När jag första gången hörde portugisiska var mitt intryck – en översvämmad spanska. Havet, den väldiga Atlanten hade läckt in i det spanska språket och mjukat upp det med sina risslande och visslande sje-ljud, och viskljud. Vattenljud, regnljud.
Vi satta i den stora botaniska trädgården i Coimbra och läste dikter under ett gigantiskt träd som gav skugga i denna fuktiga värme.
Portugiska- ett språk som är svårt att uppfatta tyckte jag, lättare att läsa om man lär sig några systematiska regler… naturligtvis som med alla språk. Visste inte att det fanns keltiskt inflytande, keltiskt, romerskt. Och när jag åt deras mat undrade jag om inte vikingarna varit där.
Eva, spännande saker säger du här om portugisiskan. Jag kom just (för någon timme sedan) hem från en polsk-tjeckisk-tysk resa på två veckor så just nu är det andra språk som susar i mitt huvud, men jag försöker se din bild av portugisiskan och ja, jag kan nog följa dig. Redan namnet Coimbra har förresten något märkligt och liksom tidlöst över sig – och inte är det så lätt att stoppa in Coimbra i munnen… Annars har jag ibland tyckt att den brasilianska portugisiskan låter mer lockande än den den europeiska. Jag tänker på filmen ”Orfeu Negro” (har jag nu fått vokalerna rätt?) och det återkommande ropet ”Orfeu… Orfeu… Orfeu…” – gränslöst vackert… Och hänvisningen till det keltiska finns ju också i namnet Portugal.
Till sist måste jag svara nej på din fråga i början, nej, jaj har inte läst något av Ana Maria Tavares.
Från tidigt femtiotal minns jag en populär sång som gick:
I fjärran länders rad jag vet en liten stad vars namn jag ännu minns: Coimbra. – Coimbra, skön och rik, ditt namn var musik (eller som musik)
Den hette nog också »April in Portugal«. Texten gav ett skimmer åt den där staden.
Välkommen hem till det solstekta Sverige, Bodil!
Hej Agneta,
tack, ja här i Vänersborg är ju nästan lika varmt som i Berlin, Krakow, Hradec Kralové, Görlitz och varmare än på bergskammarna i det tjeckisk-polska gränslandet. Egentligen hade jag tänkt vänta med att göra ett nytt inlägg här tills imorgon – tusen saker väntar på att göras i huset – men jag sätter kanske in några bilder och lite text till dem i alla fall…