Kategori: Politik

Så här i anslutning till Hannah Arendt-symposiet kan det, tycker jag, passa med ett konkret exempel ur totalitarismens brottsregister. Jag har valt ett exempel från den kommunistiska versionen av denna kontroll- och förtryckardoktrin. Det är nog inte länge sedan fånglägren och fängelserna för oliktänkande eller helt enkelt slumpvis utvalda människor i det gamla DDR och det som föregick den statsbildningen var en i stort sett okänd företeelse i det här landet. I Tyskland har man också åtminstone till för ett par år sedan talat ganska tyst om detta. Det passade inte in i bearbetningen av nazismens brott, eftersom det komplicerade bilden på ett sätt som gjorde allting mindre svartvitt och överskådligt. Men nu börjar alltså dessa berättelser nå ut allt mer.

För två år sedan tog jag mig för att på eget bevåg översätta en självbiografi skriven av en kvinna som tillbringat hela sin ungdom i stalinistiska/kommunistiska fängelser. Kvinnan heter Erika Riemann och boken heter ”Die Schleife an Stalins Bart” (Rosetten i Stalins mustasch). Handlingen ser i stora drag ut så här:

En fjortonårig ganska egensinnig och bångstyrig flicka ser en dag på hösten 1945 ett Stalinporträtt i samma ram som tidigare inneslutit ett Hitlerporträtt. Hon tittar på Stalins ansikte och tycker att han inte ser vidare glad ut. Han behöver piggas upp, tänker hon, tar upp sitt läppstift och målar en rosett kring hans mustasch.

Början av denna historia utspelar sig i en småstad i Thüringen just när den sovjetiska ockupationsmakten avlöst den amerikanska där.

Någon skvallrar och flickan Erika kallas till förhör och döms så småningom till tio års straffarbete i Sibirien för antisovjetisk verksamhet och hets mot Röda armén. Hon förs bort utan att hon får en möjlighet att underrätta sin familj. Hon kommer inte till Sibirien utan tillbringar åtta år i olika fängelser och läger i Östtyskland, bland annat är hon en tid i det före detta nazistiska koncentrationslägret Sachsenhausen. Hon misshandlas, svälter, fryser och är full av löss. Och hela tiden lever hon i ovisshet om allt som är viktigt för henne – vart hon blir förd, vad man egentligen vill veta av henne vid de återkommande förhören, när hon får träffa sin mamma, om man tänker döda henne…

Erika tillbringar hela sin ungdom i dessa grymma fängelsemiljöer och när hon 1954 oväntat släpps ut, har hon svårt att finna sig till rätta i världen utanför. I många år förföljs hon av mardrömmar och skräckvisioner och samtidigt plågas hon av svåra skuldkänslor, eftersom hon inte är ”rätt sorts offer”. Ingen vill höra hennes historia, människor i hennes omgivning kräver att hon ska släppa det förgångna och se framåt. Hon förtränger sina upplevelser så gott hon kan och lever sitt liv som en känslomässigt amputerad människa. Först när hon är över sjuttio år orkar hon samla sig för att äntligen ta itu med sitt traumatiska förflutna. Boken ”Die Schleife an Stalins Bart” är resultatet av Erika Riemanns bearbetning av erfarenheterna från fängelselivet och dess följder.

För nästan exakt två år sedan satt Erika Riemann här vid mitt köksbord. Jag höll på och översatte hennes biografi till svenska och när jag ringde henne för att ställa några frågor om vissa svåröversatta ord som rör förhållandena i fängelserna, föreslog hon att hon skulle komma hit så att vi kunde tala ordentligt. Nu vet jag vad en skedslukare är och jag vet hur det ser ut i en cell för skärpt arrest eller nej, det vet jag antagligen inte ändå, men jag vet mer än innan.

Under den första tiden som fånge har Erika ofta svårt att tro att det hela verkligen är allvar. Gång på gång säger hon till sig själv att det måste vara fråga om ett misstag och att allting snart kommer att ordna sig. Men tiden går och förhören blir hårdhäntare:

De här speciella förhören börjar med fullständig tystnad. Jag försöker sitta spikrak, medan en av officerarna hela tiden kretsar runt min pall. Då och då stannar han och siktar. För det mesta träffar han skålen vid dörren, bara sällan spottar han bredvid. Jag måste behärska mig för att dölja min avsmak, minsta rörelse från min sida får en knuff eller en örfil till följd. Annars bryts tystnaden bara av tolkens återkommande ord: ”Majoren väntar.”

Man läser upp mina bekännelser från tidigare nätter. Det viftas med papper. Jag måste skriva under. Ibland är jag nära att göra det. Jag är så trött. För en ostörd natt skulle jag nästan göra vad som helst. Men varje gång jag håller pappersbunten med ryska bokstäver i handen, dyker min gamla bångstyrighet upp ur mitt innersta. ”Jag tänker inte skriva under något. Och allra minst det här ryska klottret, som jag inte kan läsa. Då får ni vänta länge.”

En med särskilt många stjärnor knackar ur sin pipa i pannan på mig. Glödande aska regnar ner i knät på mig och äter sig igenom kläderna. Ofrivilligt lyfter jag handen för att borsta bort glöden. ”Sitt still!” Ett hårt slag i ansiktet understryker befallningen.

Så småningom inser Erika att hon nog inte kommer att släppas ut i första taget. Ett vanligt inslag i vardagen i de kvinnofängelser hon kommer att vistas i är våldtäkten. Särskilt i början när fångarna ännu inte brutits ner av sjukdom och svält. Misshandel och förnedring hör också till rutinerna i fängelserna. När Erika är femton kläs hon av naken inför en grupp manliga fångvaktare. Sedan tar de fram brandslangen och duschar henne med iskallt vatten och starkast möjliga stråle tills hon svimmar och faller i golvet. En annan gång sätter de henne naken i en gryta och rullar henne nerför trapporna från våning till våning i fängelset tills hon slagit i huvudet så många gånger att hon förlorar medvetandet. Det hon minns tydligast är hur roligt vakterna hade åt detta. Skratten ekar i hennes huvud långt efteråt.

Åren går. Hon sitter i isoleringscell. Hon sitter i gemensamcell, hon svälter och misshandlas och många omkring henne dör av hunger och sjukdom. Vägglöss finns det i nästan alla fängelserna och många är alldeles sönderklösta och fulla med svårläkta sår. Då och då flyttas fångarna från ett fängelse till ett annat. De transporteras i boskapsvagnar, tätt packade, nästan utan mat och med ett hål i vagnsgolvet som toalett. En resa på tjugo-trettio mil kan ta över en vecka. Det är mörkt i vagnarna och ingen vet vart det bär hän:

Boskapsvagnarna väntar redan på oss. Jag vet inte vilket som är värst, okända eller kända fasor. Skräcken från hitresan vaknar igen. Jag inbillar mig att jag känner stanken från fisktunnorna igen och mina fötter blir blytunga. Jag vill inte in där! Men från både höger och vänster slår man nu in på oss med påkar och gevärskolvar. Med hugg och slag och hetsande ”Davai, davai” sätter man fart på oss.

Jag är bland de första och jag kämpar mig den här gången fram till en plats nära en av luftspringorna. Det blir min enda tröst under de kommande åtta dagarna. Kvalmig hetta om dagen, iskyla om natten, tryckande tystnad, när tåget blir stående i ett ingenmansland mellan A och B, stånkandet och skramlandet, när vi sätter oss i rörelse igen – allt detta försöker jag att sova mig bort ifrån. För det mesta är det bara ett slags vegeterande eller halvslummer, som avbryts av gråtrista drömmar eller av att dörrarna skjuts upp med ett dån, när nya tunnor ska lastas av eller på.

Också den här transporten når någon gång sitt mål.

Kvinnofängelset i Bautzen, som också kallas Gula Eländet, tar emot oss innanför sina murar.

Jag har försjunkit i ett slags halvdvala. Jag vet inte hur vi kom hit från stationen och egentligen intresserar det mig inte heller. Om platsen där man håller oss fångna heter Bautzen eller Torgau eller något annat, det kan verkligen göra detsamma.

När fångarna förs genom städer för att komma till nästa fängelse eller läger är det aldrig någon människa som ser dem. Gatorna de drivs fram längs är alltid folktomma:

Om jag överlever det här, om jag någonsin blir fri, då vill jag tillbaka dit. Pappa, mamma, morfar, för mitt inre öga ser jag dem samlade i morfars trädgård. Där sitter de och väntar på mig. Ingenting får ha ändrat sig där. Allt ska vara som det var förr, som om jag aldrig hade varit borta.

Men det är inte genom min hemstad vi går utan genom Bautzen. Som alltid när man föser oss till en station är gatorna vi går längs folktomma. Ingen är ute och promenerar, inga skolbarn syns till, inte ens en hund visar sig. Kanske har mänskligheten gått under i någon mystisk farsot. Om det hade varit så, hade vi aldrig fått veta det i vår isolering. Eller är alla bara väldigt bra på att titta bort? Är det så att ingen vill vara vittne till det som händer här? Egentligen borde det höras ett ramaskri över hela den lilla staden Bautzen, när ryssarna driver hundratals tyska kvinnor framför sig som boskap längs gatorna. Men ingen skriker, ingen ser, ingen sätter sig upp emot den här förnedrande behandlingen av människor.

Vi lastas på och ännu en gång rullar vi i dessa stinkande fängelser genom Tyskland. Också den här gången verkar resan vara utan ände. Transporterna når visst alltid fram till målet först när vi har börjat finna oss i att tillbringa resten av våra liv i de dunkla båsen.

”Oranienburg” står det med gammalmodiga bokstäver på stationsskylten, när den här resan äntligen är slut efter åtta dagar och nätter. De som fortfarande kan gå, har nästan alla någon som de släpar på mellan sig. Antalet sjuka och sådana som inte kan stå på benen längre på grund av svaghet och hunger har stigit dramatiskt. Många av oss har nu suttit fängslade i flera år och det börjar märkas på oss. Vår väg går genom samhället, längs en allé. Middagssolen är redan stark och hade det inte varit för hungern och svagheten, så hade jag kanske kunnat njuta av den här marschen. Till höger och vänster om oss marscherar ryska vaktposter och de börjar också svettes så smått. Äntligen upptäcker vi vårt mål borta i fjärran. ”Det där är ju Sachsenhausen, koncentrationslägret.” Någon i ledet är tydligen hemmastadd här. Nyheten går från mun till mun. Den här gången är det inte fråga om tomma ord.

Långt innan de låga hopkrupna barackerna kommer inom synhåll sticker vakttornen upp som höjda pekfingrar mot himlen. Glöm varje tanke på frihet, verkar de säga. Det oändliga barackområdet är omgivet av ett kombinerat taggtråds- och elstängsel som ingen kan ta sig igenom.

Efter åtta års fångenskap friges Erika en dag tillsammans med en grupp andra kvinnor. De har fått äta upp sig lite före frigivningen, men ser ändå ut så att man lägger märke till dem – de är utmärglade, grå i hyn och en del har ben som är uppsvällda av hungerödem. De är vilsna och vet inte längre hur man lever utanför lägervärlden. Erikas familj har lämnat DDR och bor i Hamburg. När Erika är på ett kort besök hos sina morföräldrar i hemstaden Mühlhausen innan hon reser vidare till Hamburg får hon veta att hon måste lämna landet så fort som möjligt. En ny våg av tillfångataganden är på väg, många av de nyss frigivna fängslas igen. Hennes namn finns på listorna. På falska papper räddar hon sig över till Västtyskland.

Erika gifter sig och får barn, skiljer sig, gifter sig igen och får barn. Hela tiden hänger det förflutna över henne. Hon kan inte frigöra sig från upplevelserna i lägren eftersom hon inte får tala om dem. Antingen bemöts hon med misstänksamhet: Riktigt oskyldig kan du väl inte ha varit. Man spärrade väl inte in folk så där utan anledning? Eller också ber man henne att äntligen släppa det gamla och se framåt. Men hon kan inte göra sig av med de förnedrande minnesbilderna och tvånget att tiga gör hennes liv svårt och komplicerat. Hon har svårt att lita på människor, hon känner sig föraktad. Först nu när hon är över sjuttio år har tiderna och samhällsklimatet förändrats så att det finns plats också för en röst som hennes. Det hon har att berätta gör bilden av vår samtidshistoria mer svårtydd och mindre svartvit än den hittills varit för många. De flesta av Erikas olyckssystrar och olycksbröder har hunnit dö under tiden som gått sedan fångenskapen, men några finns kvar och det gäller att lyssna på dem medan de ännu kan tala.

Jag översatte alltså den här biografin för ungefär två år sedan. Efter det har jag varit i kontakt med ett antal förlag och ibland har det sett ut som om företaget skulle gå i lås, men varje gång har det sedan dykt upp något hinder som till exempel att det inte är lönsamt eller att en sådan här historia inte kan intressera en svensk läsekrets. Idag ligger översättningen hos en ny förläggare – kanske blir publiceringen verklighet den här gången…

Nu när det stora Hannah Arendt-seminariet i Stockholm är över och jag själv är tillbaka vid mitt köksbord, tänker jag göra ett första nedslag i det som sas eller det jag hörde eller i alla fall tyckte mig höra.

Det sista föredraget på lördagkvällen bar namnet ”Are Hannah Arendt’s Reflections on Evil still Relevant?” och det var Richard J. Bernstein som talade. Jag kan nu inte låta bli att först säga ett ord om formen. Det här var nämligen det enda tillfället som jag upplevde att talaren hade ett riktigt stadigt och närmast kroppsligt grepp om åhörarna (jag hörde alltså inte fredagens föredrag), att han talade direkt till oss som satt där. Trots att många säkert var trötta efter en hel dags lyssnande, så sprakade det liksom till i lyssnarskaran nästan genast efter att Bernstein börjat tala och kontakten höll hela vägen igenom.

Här följer nu lite fragmentariskt något av det som gjorde starkast intryck på mig i det här anförandet:

Vad är ondska? var en fråga Bernstein ställde till Arendt eller hennes tankebygge. Att göra människor överflödiga som människor. Att avhumanisera människan. Ondska är förstörandet av individualiteten och spontaniteten. Ondska är att beröva människan den grundläggande rättigheten, nämligen rätten till rättigheter. En människa som berövats detta blir inte ens utsatt för förtryck för det finns ingen som ens bryr sig om att förtrycka henne.

Vid ”det absoluta” uppehöll sig Bernstein ett tag: ”I politik är absolut godhet lika farligt som absolut ondska. Det absoluta i sig är en fara.” Eller föreställningen om detta?

Det finns ingen ”radikal” ondska, ondskan har inga djupa rötter utan är mera som en jättelik svamp som sprider sig snabbt över ytan som en formlös massa.

Så småningom kom Bernstein till det missförstådda uttrycket ”ondskans banalitet”, som kommit att hamna i centrum för många läsare av Arendts Eichmannbok, trots att uttrycket bara förekommer på ett ställe. Många har tolkat uttrycket som ett slags förminskning av ondskan, en ”banalisering” av denna. Bernstein försökte nu att i Arendts anda förklara uttrycket. Först underströk han att detta begrepp på ett dramatiskt sätt slagit hål på idén om att onda handlingar måste ha motiv av samma grad av ondska. Genom att peka på att det inte förhåller sig så kryper ondskan liksom närmare inpå oss, in i oss (så sa Bernstein kanske inte). Bernstein menade att Eichmann själv var en banal person och att hans motiv var banala, men att detta inte betyder att handlingarna var banala. Om man tänker sig att det är monster som utför de onda handlingarna flyttar man ut ondskan från vardagen och den för oss bekanta verkligheten. Om djupt onda handlingar däremot kan utföras av alldagliga vardagsmänniskor blir den del av vår nära verklighet, vilket är mycket hemskare och svårare att försvara sig emot. Ungefär detta menade Arendt med uttrycket, sa Bernstein. Jag hittar ett ställe i Arendtkapitlet i Joachim Fests bok ”Begegnungen – Über nahe und ferne Freunde” där Arendt själv kommenterar uttrycket och missförstånden kring det.

Eine Unbedachtheit, sagte sie in unserer Unterredung auch, sei ihr freilich mit der Formel von der ”Banalität des Bösen” unterlaufen. Aber als die Literatin, die sie zugleich sei, habe sie sich augenblicklich in den ”finsteren Charme der drei Worte verguckt” und nicht gedacht, daß sie den Grund für ein wirkliches Mißverständnis abgeben könnten.

Hon fastnade alltså för själva uttrycket som sådant med allitterationen som bindande element – formen fick på detta ställe i texten ett slags företräde framför innehållet. Detta syns bara på tyska, på svenska eller engelska exempelvis har uttrycket inte alls den här ”fastheten”. Jag kan inte låta bli att fråga mig vilket språk de som missförstod textstället hade läst det på. Säkert både på det ena och det andra, men hur var fördelningen?

Idag tiger jag och lämnar ordet till min vän Sejfo Jakubović. Eventuella kommentarer eller frågor till texten här kommer att besvaras av Sejfo:

Häromdagen läste jag den bok som Bodil och jag köpte på en bosnisk litteraturafton i Uddevalla (Bodil skrev lite om den aftonen i sin blogg där hon också tog upp lite ur boken). Boken heter Evropo, stidi se, eller i engelsk översättning Shame on you, Europe. Den är skriven av Vehid Gunić, och i sin form är den en dagbok som täcker en tidsperiod på två år, nämligen 1992-93 som är de första två åren av kriget i Bosnien Hercegovina.

Vehid är en journalist och arbetar för TV Bosnien Hercegovina i Bosniens huvudstad Sarajevo när inbördeskriget bryter ut i april 1992 och Sarajevo blir belägrat av serbiska trupper. Han lever ett liv som många andra i den staden, ett liv fullt av oro och rädslan för de tusentals granater som faller över Sarajevo varje dag; ett liv fullt av rädslan över att bli träffad av de serbiska krypskyttar som ”sållar död” över Sarajevos gator, för serberna är inte bara i bergen runt staden, de håller också flera stadsdelar under sin kontroll.

Vehid är en patriot, en man som älskar sitt land och är beredd att ge sitt bästa för det. Och det bästa av sig själv ger han också, det han är bäst på, nämligen att skriva och leda TV-program. Han går varje dag från sitt hem till sitt jobb i Sarajevos TV-byggnad. Det är en väg allt annat än en vanlig väg till jobbet. Många har dött utanför hans hem eller på vägen, träffade av granater eller krypskyttar (viktigt att understryka är att det också är folk av serbisk ortodox nationalitet som dödats; det handlar om de serber som i sitt hjärta är riktiga bosnier och patrioter alltså, precis som de serber som tillsammans med sina muslimska och katolska kollegor kämpade under bosnisk flagga för ett suveränt och multinationellt Bosnien Hercegovina – stor hyllning och tack till dem). Den bilden har blivit så pass vanlig att man inte längre är riktigt rädd, man är som hypnotiserad. Men Vehid fortsätter som många andra av Sarajevos invånare. Det är en kamp för livet, en kamp för varje smula bröd man förhoppningsvis kommer att hitta nästa dag, en kamp för varje droppe vatten man får bära i dunkar från ställen ofta långt bort i väntan på att bli träffad av de blodtörstiga vampyrer som inte tvekar att använda sina vapen ens mot gamla och barn, eller att bli förskonad av dem.

Men Vehid ger sitt bästa i att överleva för att kunna använda sitt kunnande i att hjälpa sitt folk, om än bara med ord och penna. Han håller i ett TV-program som visas så mycket man har möjlighet att visa det (nästan aldrig finns det ström, och generatorn behöver drivmedel som inte alltid är tillgängliga eller kostar en förmögenhet när de säljs av United Nation-trupperna). Där försöker han muntra upp sitt folk och ge det hopp genom att bl.a. skriva otaliga brev till olika personer och organisationer runt om i världen. Hans brev gör honom bekant; de gör honom älskad och respekterad av sitt folk, för i de breven talar han som en patriot, som en individ som står för hela sitt hotade folk. I dem visar han sin förtvivlan över situationen, över ett krig som tar alltför många liv, de oskyldigas liv. Han talar för sitt land, han talar för sina medborgare, för sina modiga soldater som med hela sitt hjärta försvarar varje meter av sitt land; han talar för sin fru, som i sitt improviserade klassrum ger sitt yttersta i att hålla sina elever bildade och vars liv och insats släcks av en serbisk granat som dödar både henne och en av hennes elever just när hon skulle ge den eleven det bästa betyget på en uppsats som hon rättat. Vehid talar för hela mänskligheten; han talar till de mänskliga eller uppmanar de omänskliga att visa sina mänskliga sidor.

Vehid är förtvivlad över att ingen gör något konkret för att stoppa detta blodbad. I sin förtvivlan tar Vehid till penna och skriver. Han skriver till många. Han skriver till Bill Clinton, John Major, till många av dåvarande politiker i Bosnien, Kroatien och Serbien. Han skriver t.o.m. till Nobelspriskommittén och klagar över att man nominerar folk som Cyrus Vance och David Owen för fredspris trots att de inte visat vilja att stoppa serbiska granater från att förstöra liv efter liv. Han skriver till Mitterrand, dåvarande fransk president som inte stoppat serberna heller, och han skriver till Mitterrands fru som varit i Sarajevo men inte gjort något konkret heller. Vehid skriver och skriver, men ingen verkar bry sig förutom hans medborgare, folk som lider tillsammans med honom.

Jag bestämde mig för att ge er ett litet smakprov ur boken i form av ett av Vehids brev, nämligen det han skrev till den serbiske prästen, eller patriarken Pavle, där han beskyller honom för hans uppförande och ovilja att eller ovetande om religionernas grundregel, nämligen att inte döda. Brevet är daterat till oktober 1993.

It was also in October that I wrote an open letter to the Patriarch of the Serbian Orthodox Church, the careless shepherd of a flock run riot, on the occasion of his visit to Banja Luka and to Mrakovica on Kozara (Städer i norra Bosnien som hållits under serbisk kontroll och där tusentals muslimska och katolska män, barn och kvinnor dödats eller förts till olika koncentrationsläger där de torterats – Kozarac är en liten ort som i stort sett helt förstörts av serbiska trupper).

Patriarch Pavle of the Serbian Orthodox Church
Belgrade

Dear Patriarch,

I have learned from the Serbian nationalist fascist media that you have been visiting my Bosanska Krajina these days. You have been to Banja Luka. Is there any trace remaining in that city of the existence of the Muslim places of prayer that were recently razed to the ground by the capricious and pestilential members of the careless shepherd’ s flock? These fresh wounds to the heart of the once exceptionally beautiful, civilized, multi-ethnic and multi-cultural Banja Luka are painfully felt by every normal person throughout the world. Do you too, as a spiritual father, feel even a little pain from these wounds? If you do, why did you not say so, why did you not speak out?

You have also been to Mrakovica. Did your guides lead you along the tracks of their crimes and through Kozarac? Not even you nor the ideologies whose politics you support can say that this is historically a Serb area. Throughout its more than six hundred year history, this place has never been Serb, nor it is now. In fact, it now nobody’s, since it does not exist any more. Your religious followers have razed it to the ground, and all sixteen mosques of Kozarac with it. Perhaps, for this reason, your guides took you to Mrakovica through Bosanska Krajina by the most complicated, bed route via Gornji Podgradac. I believed that they did not want to show the traces of their “heroic struggle for Serbdom”, composed of the ruins of everything that is not Serbian Orthodox. And yet there was at least one reason for them to take you to Kozarac too. For there the Serbian Orthodox Church still stands, untouched, safeguarded like the apple of their eye by the people of Kozarac to the very last. That beautiful great church was built on the patrimony of my late mother. The church was built by my people of Kozarac of their own free will, for the few orthodox families who lived there. At the beginning of this century the people of Kozarac ordered, in a spectacular gesture, a great church bell from distant Vienna. Does it still toll? Hemingway told us the answer a long time ago.

It is necessary for me to tell you that your followers, criminals to whose monstrous deeds you have so stubbornly and passively closed your eyes, are destroying all before them, razing even the fresh grave of my late mother. Can I and should I forgive and forget?

Patriarch, by fortunate professional coincidence I was in Jerusalem just before the aggression launched by your followers against my Bosnia. In Jerusalem I went to Golgotha, following the Stations of the Cross. Because of you and your followers, the Golgotha being endured by my Bosniac people is incomparably worse. In Jerusalem I also visited the Church of the Holy Sepulchre, the grave of Jesus Christ. There, outside the Church of the Holy Sepulchre, in pious rapture and in front of the television cameras, I related the Ten Commandments to my viewers. I remember them to this day. I particularly recall the sixth: Thou shalt not kill; and the tenth: Thou shalt not covet anything that is thy neighbour’s.

Patriarch, when did you personally utter these commandments to your believers, your followers? Or have you perhaps, like many others, forgotten that such universal commandments even exist?

Om Vehid någonsin erhållit ett svar från patriarken är inte känt, men att patriarkens ställning mot kriget inte ändrats är ett känt faktum. Vehids många brev har nog inte haft någon direkt verkan på de som kunde stoppat kriget, ett krig som sträckte sig ända in i året 1995 där det stoppades genom en så kallad Daytons överenskommelse, i ett skede när den bosniska armén var på väg att ta tillbaka alla de områden som erövrats av de serbiska styrkorna. Man kan undra över att just den tidpunkten valts, men de utmattade människorna var glada i alla fall.

Sarajevo under belägring. I förgrunden syns Nationalbiblioteket, byggt i pseudomorisk stil, öppnat 1896. Den 25 augusti 1992 träffad av flertal serbiska granater från de närliggande bergen, vilket resulterade i att tusentals värdefulla och unika böcker förstördes i den våldsamma branden som granatbeskjutningen orsakade. Det försvann 80 % av böcker och dokument som vittnar om bosnisk historia. Bilden är från 1993. 

Den vita linjen som syns på kartan här ovan är gränsen mellan det som kallas Serbiska Republiken med Banja Luka som huvudstad och den andra delen kallas Muslimsk-kroatiska Federationen med Sarajevo som huvudstad……..de två delarna går under namnet Bosnien Hercegovina med Sarajevo som huvudstad……

Sedan ungefär ett halvår läser jag lite då och då och med ojämna mellanrum i Birgitta Kurtén-Lindbergs bok ”Homo sum”. Nu senast har jag läst kapitlet ”Eliten och demokratin”. Jag tänker läsa upp några tankeväckande ställen ur texten för att – inför öppen ridå och förhoppningsvis tillsammans med er – fundera lite över det som sägs där. De första raderna lyder så här:

Den för demokratierna mest besvärande frågan är: hur demokratisk är den demokratiska människan egentligen? Är hon demokratisk bara när det går henne väl? Hitler kom till makten genom demokratiska val. Han borde ha stoppats, säger vi nu, med facit i handen. I Algeriet vann fundamentalisterna FIS i demokratiska val. De stoppades med odemokratisk medel, och många demokrater applåderade.

Att demokrati som princip är bättre än diktatur tycker väl de allra flesta är en självklarhet. Javisst, men demokratin har en rad svagheter – den kan bli till ett majoritetens tyranni gentemot minoriteter, den kan föra till beslut som är ytterst ogenomtänkta, den kan föra till kortsiktighet om det sker väldigt täta ledningsbyten och dessutom till en hel del annat som inte är önskvärt.

Något längre ner på första sidan vänder Kurtén-Lindberg blicken till antikens Rom:

I det republikanska Rom skyddes envälde som pesten, men så fort det var fara å färde utsåg man helt lagligt en diktator – och banade väg för ett permanent kejsardöme. Är ropen på pappa inbakade i mänsklighetens psyke? Är människan bara ett oansvarigt barn?

De två frågorna här ovanför känns väl lite obehaliga. Är det inte väldigt bekvämt att vara omyndig, att låta någon annan bära ansvaret? Någon som man tror har överblick, själv hinner man inte riktigt skaffa sig en sådan. Just i oroliga tider när vår belägenhet är svår att bedöma, tenderar vi att abdiktera från ansvaret och ändå är det just då som det är som allra viktigast att vi inte smiter undan. Är det lättja som är den starkaste drivkraften? Eller feghet? Eller är det det att vi inte litar på varandra?

Kurtén-Lindberg uppehåller sig sedan en stund vid det fördemokratiska Grekland och de förhållanden som rådde där och då, varefter hon närmar sig tiden för demokratins födelse:

Det var förändrade samhällsförhållanden (handel, krig, ökad mobilitet) som skapade det gnissel i maskineriet som omkring år 500 före Kristus ledde till demokratins införande, men också här gällde en form av ömsesidigt utbyte. Ingen klass ger frivilligt ifrån sig sina privilegier, och rösträtten blev en naturlig belöning för en försvarsbörda som nu lades på också andra än de besuttna. Det var en enorm omvälvning av alla dittills rådande värden, ty plötsligt hade alla fria män, också de fattigaste och eländigaste, makt inte bara att rösta utan också att bekläda viktiga politiska ämbeten. I den vevan blev omärkligt och utan att någon ens hade anledning att tänka på saken kön viktigare än klass som särskiljande faktor, ty kvinnorna som inte deltog i försvaret var ointressanta i den här processen. Den nya politiska eliten bestod uteslutande av män, i sammanhanget var det dock stort nog.

Det är egentligen väldigt märkligt att det sedan skulle ta en bra bit över 2000 år – en hissnande tidsrymd – tills rösträtten också blev något för kvinnor. Eller om man vänder på perspektivet, så kan man säga att det är märkligt att det alls kunde bli så att kvinnor fick rösträtt. Om saker inte händer på tusentals år, så är det egentligen ett under att de alls någonsin sker, eller?

Sedan frågar Kurtén-Lindberg hur det då gick med det här nya samhällssystemet:

Hur gick det då med denna omstörtande samhällsomvälvning? Svaret är enkelt: det gick bra så länge det gick bra. Framgångsrika krig mot yttre fiender och goda inkomster från Athens kolonier skapade en samhällelig vi-känsla som för lång tid föreföll att sudda ut de klassmotsättningar som hade föregått demokratins införande.

Kurtén-Lindberg går in på skillnader i livshållning mellan den gamla överklassen och dem som nu var på frammarsch:

Föraktet för arbete och penningsamlande förblev också i demokratin de bildades markering mot de nya uppkomlingsklasserna. Det är en sådan markering Sokrates gör när han – själv bara medelklass – barfota och i demonstrativt asketisk utstyrsel går omkring och undervisar på gator och torg, en gubbhippie som på sant aristokratiskt manér fnyser åt de simpla sofistkollegerna som har mage att ta betalt för sitt arbete.

Handen på hjärtat – det här med pengar är det något smutsigt eller är det ett nödvändigt ont eller är det ett klokt uttänkt utbytessystem eller hur ser vi på pengar? Och hur ser vi på förhållandet mellan arbete och pengar?

Vi får i den här artikeln veta att den gamla överklassen inte eller åtminstone inte öppet intresserade sig för att tjäna stora pengar:

Nej, det var inte på penningmarknaden den gamla besuttna tävlade under demokratin. Det var äran det gällde, och ära kunde vinnas på tre olika tävlingsarenor: idrott, musisk konst (=humaniora) och politik – alla tre med rötter i det aristokratiska samhälle som demokratins nya samhällsskick hade tagit avstånd ifrån.

Texten tar också upp något om det övre samhällsskiktets uppfostrans- och utbildningsideal:

Den athenska överklassuppfostran med dess tonvikt på såväl kroppslig som andlig exercis borgade för en allsidighet som varken producerade ensidigt blekfeta humanister eller inskränkta fysiska råskinn. Det var ingen tillfällighet att många av de stora dramatiska författarna vid behov även utnyttjades som befälhavare i krig.

Den athenska demokratin byggdes alltså till stor del efter gamla förebilder. Det främsta nya bestod i att man måste lära sig att tala för sin sak, det gick inte längre att regera genom befallningar:

Man måste ha folkets medgivande för sina åtgärder, kunna argumentera med människorna, diskutera, vädja och övertala.

Enligt Kurtén-Lindberg föddes under denna tid något som kan sägas vara ett förstadium till senare tiders kommunism och det var bland medlemmar av överklassen dessa idéer kom till:

Det var egentligen följdriktigt att det var ur just dessa elitistiska kretsar som också tidens ”kommunism” uppstod, med dess häftiga kritik av privategoism och roffarmentalitet och dess försåtligt lockande pläderingar för en statlighet vars yttersta syfte var att avskaffa demokratin och återge eliten all verklig kontroll. Platons totalitära verk ”Staten” hör hemma i denna tanketradition.

De här sista raderna tycker jag är ytterst intressanta. Tyvärr utvecklar Kurtén-Lindberg inte sina tankar längre i denna riktning – inte i den här texten i alla fall -, men kanske kan man fundera vidare ”på egen hand”.

Lite längre ner på samma sida kommer vi in på temat populism:

Folkledarna hade under de goda tiderna inte lyckats undgå den vanligaste demokratiska frestelsen: en röstfiskande populism som i längden tärde för hårt på statsfinanserna.

Detta att politiker lovar olika samhällsskikt fördelar i utbyte mot röster är väl något som tydligt utmärker modern politik i det här landet och naturligtvis även i många andra.

Sedan tar Kurtén-Lindberg upp frågan om bildningens och kunskapens eventuella betydelse för att åstadkomma ett gott styre:

Bildning borgar inte automatiskt för ett klokt ledarskap, frestelsen till kortsiktighet finns också bland de i övrigt kloka och kunniga när det gagnar dem själva och deras ställning. Kunskapens främsta fördel är att den kan ge en förmåga till överblick, till helhetstänkande. Den aristokratiska elitens uppfostran gav dem denna förmåga, men ledde dem inte alla gånger rätt.

Kurtén-Lindberg går sedan in på två stora problem med den athenska demokratin – dels detta att man inte försökte ta itu med att utplåna fattigdomen på allvar, dels att man inte gjorde några verkligt stora ansträngníngar för att höja bildningsnivån bland folket.

Man försökte aldrig utrota fattigdomen bland sina medborgare utan nöjde sig med ett gammaldags belöningssystem, som bara tillfälligt gav de sämst lottade mat i magen och gjorde medborgarna beroende av sina ledares (nu statligt bekostade) gåvor.

Man gjorde heller ingenting för att förhöja folkbildningen. Sofisterna som i någon mån försökte lära de nya medelklasserna den för politiken nödvändiga argumentationstekniken bemöttes av eliten med fnysningar.

Beträffande detta med folkbildningen gör Kurtén-Lindberg en liten jämförelse mellan den athenska demokratin och den demokrati som vi håller oss med här och nu. Hon menar att vi lyckats bättre med folkbildningen – athenarna satsade ju inte alls på det:

Här var de dummare än vi, som förstått att satsa på en hygglig skolning för alla utan bördsbroms. Men athenarna var bättre än vi på att plocka russinen ur den kaka som fanns. Deras intellektuella elit var kulturellt och tankemässigt extremt vältränad sedan barnsben.

Naturligtvis är det viktigt för ett land och dess utvecklingsmöjligheter att dess elit är verkligt välutbildad. Inte minst för de svagaste grupperna i ett samhälle är detta betydelsefullt. Detta naturligtvis förutsatt att eliten ägnar sig åt sådant som är till nytta för samhället. Kurtén-Lindberg utvecklar den här tanken om vad som gör en elit värdefull:

Det är det som är själva poängen med en samhällelig elit: att den på ett eller annat sätt skall låta sina inneboende gåvor komma också helheten tillgodo. Eliter som bara skor sig själva eller som använder sina större resurser till förtryck av mindre gynnade grupper har inte förstått sitt ansvar och kommer heller inte att älskas.

I slutraderna kommer Kurtén-Lindberg tillbaka till det för en demokrati betydelsefulla med medborgarnas beredskap att ta ansvar och det som sägs här är, tycker jag, mycket tänkvärt:

En brist i systemet var att demokratin – naturligt nog i ett samhälle med fattiga massor – hade lärt folket ordet ”rättighet” men inte dess motvikt ”skyldighet”. Utan detta viktiga ord, utan ordet ”ansvar” sittande i ryggmärgen på varje medborgare är alla demokratier – också dagens – bara halvfärdiga byggen och människorna förblir såsom barn. De väntar på gåvor och ropar på pappa om de inte kommer.

Men människan har full förmåga till ansvar. Det är demokratiernas största utmaning att ta fram denna förmåga.

PS Tidigare har jag här under pausträdet skrivit två inlägg om ”Homo sum” dels ett om inledningen, dels ett om kapitlet ”Soranos, grekiskfödd gynekolog”.

Jag har placerat det här inlägget i kategorin ”politik”, men hade jag haft kategorin ”absurditeter” hade den kanske passat bättre där. På bilden här under ser ni en åldrad diktator som bläddrar eller läser i sitt husorgan ”Juventud rebelde” (Rebellisk ungdom). Han är klädd i en tröja som på ett dagisaktigt sätt är märkt med hans namn. Tröjan är av märket Adidas.