Kategori: Politik

Via Kant kommer jag nu osökt tillbaka till Hannah Arendt. Mot slutet av epilogen i Eichmannboken beskriver Arendt den dom som hon tycker borde ha avkunnats. Hon inleder denna beskrivning så här:

Och om det är sant att ”rätt måste inte bara skipas, utan det måste också ses till att den skipas”, skulle den rätt som skipades i Jerusalem klart framstått för alla, om domarna vågat vända sig till den anklagade och yttra ungefär följande:

Sedan följer först ett antal rader om att Eichmann medgivit sitt fruktansvärda brott men ändå hävdat att han inte handlat av lumpna motiv eller av någon lust att döda. Vidare kommer Arendt in på att Eichmann betraktat sin roll i förintelsen som rent tillfällig och att han menade att nästan vem som helst hade kunnat inta hans plats, vilket skulle innebära att praktiskt taget alla tyskar vore skyldiga. Arendt fortsätter sedan med gå in på det Eichmann sagt om att eftersom alla eller nästan alla är skyldiga så skulle man av detta kunna dra slutsatsen att ingen är skyldig. Arendt – i sin tänkta roll av domargruppen i Jerusalem – tillbakavisar kategoriskt – via en anspelning på historien om Sodom och Gomorra – ett sådant tänkesätt. Skuld och oskuld inför lagen är något objektivt.

Slutklämmen i epilogen vill jag återge i dess helhet. (Arendt vänder sig alltså fortsatt direkt till Eichmann och hennes ord är tänkta att komma från vad hon menar skulle vara ett idealiskt handlingskraftigt domarkollektiv i Jerusalem):

Det betyder ingenting vilka yttre händelser eller inre omständigheter som drev er in på brottsliga vägar: det finns ett svalg befäst mellan det ni verkligen gjorde och det andra möjligen kunde ha gjort. Vi befattar oss här bara med vad ni gjorde, inte med ert inres eventuellt obrottsliga natur och inte heller med era motiv eller med de möjligheter till kriminella handlingar som människor i er omgivning kunde tänkas ha begått. Ni berättade er historia som om den hade varit en berättelse om otur, och när vi känner omständigheterna är vi till viss grad böjda att tillstå att under mer gynnsamma omständigheter skulle ni aldrig ha stått här inför oss eller inför någon annan brottmålsdomare. Låt oss resonemangsvis antaga, att det inte var något annat än otur som gjorde er till ett villigt redskap i en organisation av massmördare; då återstår ändå det faktum att ni utförde och på så sätt aktivt understödde en politik som gick ut på massmord. Politiken är nämligen inte som barnkammaren; i politiken är lydnad och stöd samma sak. Liksom ni stött och utövat en politik att inte dela jorden med det judiska folket och heller inte med många andra folk – precis som om ni och era överordnade skulle haft någon rätt att bestämma vilka folk som får och inte får bo på jorden – tror vi att ingen medlem av människosläktet kan tänkas vilja dela jorden med er. Det är skälet – det enda skälet – till att ni måste hängas.

(Översättningen av Arendts Eichmannbok är gjord av Barbro Lundberg och Ingemar Lundberg)

Här kommer nu andra och sista delen av min text om Joachim Fests Meinhofkapitel i hans bok ”Begegnungen – Über nahe und ferne Freunde”.

Under kapitlets lopp kan man via samtalen mellan henne och Fest följa Ulrike Meinhofs färd in i extremismens återvändsgränd. Hon är en helt annan människa i slutet än i början av texten. Det eftertänksamma och åtminstone i viss mån öppna försvinner steg för steg ur hennes sätt att vara.

Där jag slutade igår befann vi oss någonstans i sextiotalets mitt. Fest och Meinhof fortsätter att träffas och samtala. Meinhof talar om och om igen om katastroftillståndet i det västtyska samhället. Fest ställer envisa frågor om hur hon egentligen tänker sig sitt framtida idealsamhälle i detalj. Hon svarar inte utan talar om fascimen som finns överallt och som måste bort. Han manar till nyansering och eftertanke och säger att ”talkörernas terror” inte kan föra till någon dialog. Hon kallar den västtyska demokratin för en förklädd ”koncentrationslägerstat” (KZ-Staat) och fortsätter med att säga att denna stat kräver ”motvåld” (Gegengewalt). Han kontrar med att om ordet ”motvåld” hade varit uppfunnet då, så hade det på sin tid varit en perfekt nazistterm.

Fest lämnar sedan för ett ögonblick samtalen med Meinhof och kastar en blick på samhällsutveckligen i Västtyskland. Året är 1967. Vid den här tiden råkar massmedia allt mer i händerna på de stora partierna. Han själv, som partilös, förlorar sin programledarroll över nyhetsprogrammet ”Panorama” till en visserligen kompetent men politiskt tillsatt journalist. Meinhof deltar i en demonstration emot förfarandet och dessutom skriver hon kritiskt om det i ”konkret”. Några dagar senare tackar Fest henne för hennes ansträngningar och tillägger att de tyvärr misslyckats. Hon vill inte höra något om misslyckande, utan menar att protesterna är en signal som ska föra till en explosion. Han säger att han inte vill vara med om någon explosion.

Vid den här tiden lämnar Fest nyhetsprogrammen i TV över huvud taget och börjar skriva på sin Hitlerbiografi. Meinhof blir mycket upprörd över detta och menar att han sviker sina samhälleliga plikter. Här tycker sig Fest för första gången höra en ilska i hennes röst som är riktad mot honom som person. Samtalet slutar i förstämning. Men efter en tid träffas de igen och diskussionen fortsätter. Meinhof talar om våldet från den västtyska staten sida, men Fest menar att våldet frodas mycket mer på hennes sida. Han menar att nästan alla hennes idéer bärs av hat, hat emot det borgerliga samhället, mot sederna och mot bildning och att nästan ingenting i det hon talar om är för något – så gott som allt är destruktivt eller förgrovande. Som ett exempel tar han inställningen till sexualiteten bland dem som Meinhof sympatiserar med:

Die Sexualität beispielsweise, die mit soviel pubertärer Dicktuerei herausgekerht werde, sei nicht einmal von den steifsten Stehkragenträgern so verklemmt und trübselig dargeboten wie von den Wortführern der Kommunen.

Sexualiteten till exempel, som framhävs med en sådan pubertetsmässig skrytsamhet, framstår som till och med ännu mer hämmad och dyster bland kommunernas talesmän än bland de stelaste stofiler. (Jag hittar i hastigheten inte någon bra översättning av ”Stehkragenträger”.)

Samtalen går vidare och Meinhof fortsätter att tala om att det borgerliga samhället är genomruttet och att det måste bort och Fest fortsätter att fråga henne vad som ska komma i stället. Hon svarar alltid vagt på detta och säger något om ”fredlig samvaro” och ”liv i försoning”. Hon tycker att Fest har en ”rovdjursbild” av människan och han svarar att hon lever i antikens och upplysningens illusion om människan som ädel, hjälpsam och god. ”Den som inte räknar med ondskan, kommer alltid att misslyckas”, säger han.

Fest tycker sig märka att Meinhof undan för undan blir mer och mer fantasilös och förbittrad. Hon biter sig hårdare och hårdare fast i felen hos det samhälle som är och hon säger mindre och mindre (och det var redan tidigare ganska lite) om det hon vill ska komma i stället. Och allt oftare tappar hon humöret under deras samtal och dessutom verkar hon mer och mer villrådig, tycker Fest. Vid slutet av ett av deras möten säger Fest att det är farligt omge sig med för många jasägare, det konstruktiva samtalet upphör då och man hamnar till sist i ett tomrum eller så förlorar man fotfästet. ”Kanske är jag redan där”, svarar hon och reser sig upp.

Vid ett tillfälle träffar Fest den militante studentledaren Rudi Dutschke och försöker då ställa några frågor till honom om hur han tänker sig framtiden om hans idéer skulle segra. Dutschke undviker att svara och håller i stället ett kort ”antiborgerligt” propagandaanförande för Fest. En tid senare samtalar Fest och Meinhof om detta möte. Meinhof menar att Fest missförstått Dutschke, att han inte förstår vilket civilkurage och vilken moralisk integritet han har. Fest svarar att om man har som mål att åstadkomma radikala samhällsförändringar, så räcker inte de egenskaperna utan man måste veta vad man konkret vill åstadkomma. Då säger Meinhof plötsligt att det inte är någon idé att kämpa emot missförhållande med det skrivna ordet, det är dags att ta till vapen. Fest svarar att med det ger hon upp demokratins princip. Och han tillägger att han hoppas att hon inte bestämt sig för våldets väg. Hon svarar att hon inte är någon ”aktionstyp”. Då säger Fest att det betyder ingenting, för just det opassande har alltid utövat en oemotståndlig lockelse på människor. Innan de skiljs säger Meinhof med uppgiven röst: ”Utvägslösheten tar nästan kål på mig.”

Detta kom att bli deras sista möte. Efter det hör Fest att hon kommit i kontakt med Andreas Baader och Gudrun Ensslin och att hon valt våldets väg.

Joachim Fests bok ”Begegnungen – Über nahe und ferne Freunde” fortsätter att fascinera mig. Senast skrev jag om hans porträtt av Hannah Arendt (här och här och här) och idag vill jag visa ett och annat ur kapitlet om Ulrike Meinhof. Kombinationen Fest-Meinhof är i sig något oväntat, för mig i alla fall. Joachim Fest, som jag berättat om flera gånger, var (han dog i slutet av förra året) en i Tyskland bekant borgerlig anti-nazist, aktad och respekterad för sin integritet. Och Ulrike Meinhof var en av de ledande i terroristorganisationen Baader-Meinhof-Gruppe.

Av de första raderna låter det som om Fest räknar Meinhof till ”ferne Freunde” snarare än till ”nahe Freunde” och detta kan väl knappast överraska någon, utom möjligen orsaken han anger.

Wirklich nahe sind wir uns nicht gekommen. Das hatte weniger mit den Auffassungsgegensätzen zu tun, die in nahezu jeder Begegnung hervortraten und oftmals schroffe Zusammenstöße erbrachten. Weit mehr war es in den Lebensumständen begründet, die jeden einen eigenen Weg führten. Im ganzen haben wir uns ungefähr ein Dutzendmal, vielleicht etwas häufiger getroffen.

Verkligt nära varandra kom vi aldrig. Dettta hade inte främst med åsiktsskillnaderna att göra, som märktes tydligt vid varje möte och som många gånger förde till hårda kontroverser. I långt högre grad berodde det på våra levnadsförhållanden, som förde oss åt helt olika håll. Allt som allt träffades vi ett dussintal gånger, kanske något mer.

Fest berättar om sitt första möte med Meinhof någon gång i början av 1960-talet. Hon intervjuas vid det tillfället av ett antal journalister från Norddeutscher Rundfunk om sina ”kampartiklar” i tidskriften ”konkret”. Så småningom kommer Fest till tals med henne och han säger att han läser hennes artiklar och att han är överraskad över den svartvita världsbild som kommer till uttryck där och att han tycker att det ”barnsliga himmel-och-helvetes-spelet” är obegripligt särskilt så här snart efter Hitlertiden. Han säger att han håller mer på tvivel än på tro när det gäller politik. Meinhof ler och svarar: ”Ni kommer att få lära er att tro!” Fest konstaterar i boken att redan här avtecknar sig grundmotsättningen mellan dem båda. Hennes värld är svartvit, medan i hans gråskalan och nyanserna är av största betydelse. Men trots deras helt olika positioner är det tydligt att det är något i personkemin som stämmer mellan dem. Efter den officiella intervjun föreslår Meinhof att de fortsätter samtalet på ett café och det har Fest inget emot. Fest säger till Meinhof att han tycker att hon ska hålla sig för god för att överlasta sitt språk med floskler som ”senkapitalism”, ”gammaldags borgerlig” och ”utsugning”. Hon säger att det är ”protestens språk” och att det har en viktig sammanhållande funktion för henne och hennes åsiktsfränder.

Fest kommenterar detta sammanträffande och andra liknande med Meinhof som, trots deras diametralt olika positioner, något mycket givande. Diskussionen var alltid livlig och ibland hård, men det uppstod aldrig någon fientlighet dem emellan – i alla fall inte om man bortser från den sista tiden.

En gång säger Fest till Meinhof att han inte förstår varför det är så stor skillnad mellan hennes tonläge i artiklarna och i deras gemensamma samtal. I artiklarna är all eftertänksamhet borta och i stället finns bara stenhård propaganda. Hon säger till honom att han är en man utan övertygelser och ”sådana gör det alltid lätt för sig”. Han säger att hon hela tiden talar om att lära av historien, men att hon själv knappast gjort det, hon byter bara ut en diktatur mot en annan. Hon svarar: ”Tala inte till mig om totalitarism, det är det senaste tricket för täppa till munnen på oss. Motsatsförhållandet mellan brun och röd kan ingen prata bort och inte heller ni kan göra mig en avbild av den ena av bilden av den andra!” Fest svarar att endast de konkreta handlingarna visar om det verkligen är någon skillnad. De bittraste fiender kan vara till förväxling lika. Meinhof fortsätter med att säga att fascismen är ett ”fruktansvärt förtryck” medan kommunismen är ”massornas emancipation” och borgerlighet är ”terror förklädd till omtänksamhet”. Borgerliga seder är ”handbojor som ska hålla massorna i schack under fängelsevistelsen”.

Vid ett av sina möten talar de om attentatet mot Hitler den 20 juli 1944. Det är Meinhof som vill veta detaljer om det av Fest. Vid det tillfället får Fest en känsla av att hon kanske letar efter skäl till politiska våldsdåd. Men han slår snabbt tanken ur hågen, fast han kan ändå inte låta bli att säga till henne att hon ska se upp för extremism, sådant skadar bara hennes sak, menar han. Hon fnyser till svar.

Något år senare ringer Meinhof Fest och uppmanar honom att inte ge upp sitt oberoende gentemot den borgerliga sidan. Fest svarar att oberoende är man åt alla håll eller åt inget. Hon säger så att hon är spänd på att se hur en borgare (alltså Fest) kritiserar det borgerliga samhället. Fest svarar med att all kritik mot det borgerliga samhället utgått från borgare. Meinhof ser eftertänksamt på Fest.

(Här gör jag på grund av tidsnöd en paus. Om saker och ting går som jag tänker mig kommer resten av Fest-Meinhof-texten här imorgon.)

För ungefär två år sedan läste jag biografin ”Oskar Brüsewitz – Leben und Tod eines mutigen DDR-Pfarrers” av Freya Klier (här är en länk till hennes hemsida). Kanske kan det i dessa tider av religiöst-fanatiska våldsdåd anses som stötande att ta upp en biografi över en människa som bränt sig själv till döds för sin religiösa tros skull. Kanske, men det här är något annat än ett fanatiskt våldsdåd. Oskar Brüsewitz’ liv var ett liv i kampen för att under en diktatur få utöva sin religion och för att ge andra människor möjlighet att också göra det. Han riskerade ingen annans liv när han till sist tog livet av sig. Han tog sitt liv för att tydligt visa på förtrycket och för att visa att han inte givit upp trots detta förtryck. Visst är det sant att han med sitt självmord skadade andra, sin familj, sina vänner, men självmord är inte detsamma som ett terrordåd.

Så här börjar boken:

Am 18. August 1976, um 10.20 Uhr, stellt der 47-jährige evangelische Pfarrer Oskar Brüsewitz in der Fußgängerzone der Kleinstadt Zeitz zwei weithin sichtbare Protestplakate gegen die kirchenfeindliche Politik der DDR-Reigierung auf.

Kurze Zeit später übergießt er sich mit Benzin und zündet sich an. Oskar Brüsewitz erliegt vier Tage später seinen Verbrennungen.

Für die SED ist der Opfertod des engagierten Pfarrers die ”schlimmste Provokation” seit dem Arbeiteraufstand im Juni 1953. Bei den Christen in Ost und West löst die Verzweiflungstat einen Schock und ein tiefes Nachdenken aus…

Wer war Oskar Brüsewitz?

Den 18:e augusti 1976 klockan 10.20 ställer den 47-årige protestantiske prästen Oskar Brüsewitz upp två protestplakat på gågatan i småstaden Zeitz. Plakaten är väl synliga och de vänder sig emot DDR-regeringens kyrkofientliga politik.

En kort stund senare häller han bensin över sig och tänder på. Oskar Brüsewitz dör fyra dagar senare av brännskadorna.

För det regerande partiet SED är den engagerade prästens offerdöd den ”värsta provokationen” sedan arbetarupproret i juni 1953. Bland kristna i Öst och Väst utlöser den förtvivlade handlingen ett chocktillstånd och en djup eftertänksamhet…

Vem var Oskar Brüsewitz?

På motstående sida finns en bild målad av Matthias Koeppel:

PS Jag har tidigare publicerat mina översättningar av två längre essäer av Freya Klier. Här följer länkar till dessa texter:

Förhindrad återkomst:
1. Östtyskland – Elitens förhindrade återkomst
2. Östtyskland – Femtiotalets ödeläggelse
3. Östtyskland – Flykten från de slutna anstalterna
4. Östtyskland – Återkomst med förhinder
5. Östtyskland – En talande rankinglista

Juni 1953, uppror i DDR:
1. Uppror i DDR – Dagen före
2. Uppror i DDR – Den 17:e juni
3. Uppror i DDR – Våldets seger
4. Uppror i DDR – Den långa tystnaden

Jag har en svensk väninna som bott i Florens i ungefär tjugo år. Igår fick jag ett brev från henne, ja, jag menar ett sådant där riktigt brev av papper instoppat i ett kuvert med frimärke på. En liten kommentar om Sverige som finns i denna epistel tänker jag kan vara intressant för fler än mig:

Hur är det politiska klimatet i Sverige numera? Känns det någon skillnad efter regeringsbytet eller är det för tidigt för att märka om de tänker hålla vad de lovat? Här i Italien hör man praktiskt taget aldrig talas om Sverige. Ibland kommer Finland eller Danmark på tal men Sverige tycks vara en osynlig fläck på Europakartan. De är tvungna att mörda en minister om någon ska skriva en artikel om vårt land.

I kuvertet finns förutom brevet också några tidningsurklipp, de flesta om litteratur, men ett är faktiskt om Sverige. Det är en kort artikel i ”Corriere della Sera” från tiden strax före valet och den är skriven av Francesco Battistini. På ett ställe i texten presenterar han Reinfeldt som politiker så här:

Reinfeldt è filoamericano, filoisraeliano e filo-Nato, ma in politica interna ha intuito soprattutto una cosa. Che per gli svedesi, il welfare è come il ”surstromming”, l’amatissima aringa fermenata: dicono che puzza, però ne vanno pazzi; provano a farne a meno, ma è dura; confessano che è roba d’altri tempi e poi si rimangiano tutto, perché la tradizione è tradizione.

Reinfeldt är pro-amerikan, pro-israel och pro Nato, men när det gäller inrikespolitik har han förstått framför allt en sak. Nämligen att för svenskarna är välfärdsstaten som ”surstrommingen”, den högt älskade jästa strömmingen: de säger att den luktar illa, men de är galna i den; de försöker klara sig utan den, men det är hårt; de medger att den är gammaldags men så äter de den igen, för tradition är tradition.