Jag har en svensk väninna som bott i Florens i ungefär tjugo år. Igår fick jag ett brev från henne, ja, jag menar ett sådant där riktigt brev av papper instoppat i ett kuvert med frimärke på. En liten kommentar om Sverige som finns i denna epistel tänker jag kan vara intressant för fler än mig:
Hur är det politiska klimatet i Sverige numera? Känns det någon skillnad efter regeringsbytet eller är det för tidigt för att märka om de tänker hålla vad de lovat? Här i Italien hör man praktiskt taget aldrig talas om Sverige. Ibland kommer Finland eller Danmark på tal men Sverige tycks vara en osynlig fläck på Europakartan. De är tvungna att mörda en minister om någon ska skriva en artikel om vårt land.
I kuvertet finns förutom brevet också några tidningsurklipp, de flesta om litteratur, men ett är faktiskt om Sverige. Det är en kort artikel i ”Corriere della Sera” från tiden strax före valet och den är skriven av Francesco Battistini. På ett ställe i texten presenterar han Reinfeldt som politiker så här:
Reinfeldt è filoamericano, filoisraeliano e filo-Nato, ma in politica interna ha intuito soprattutto una cosa. Che per gli svedesi, il welfare è come il ”surstromming”, l’amatissima aringa fermenata: dicono che puzza, però ne vanno pazzi; provano a farne a meno, ma è dura; confessano che è roba d’altri tempi e poi si rimangiano tutto, perché la tradizione è tradizione.
Reinfeldt är pro-amerikan, pro-israel och pro Nato, men när det gäller inrikespolitik har han förstått framför allt en sak. Nämligen att för svenskarna är välfärdsstaten som ”surstrommingen”, den högt älskade jästa strömmingen: de säger att den luktar illa, men de är galna i den; de försöker klara sig utan den, men det är hårt; de medger att den är gammaldags men så äter de den igen, för tradition är tradition.
Väldigt roligt.
I Tyskland stör mig ofta att man rapporterar så positivt om Sverige, man är fast i en folkhemsbild som väl inte funnits på länge, om någonsin. Det vore bättre om man lät S bli till en vit fläck, som i Italien. Men surströmming älskas väl bara av en minoritet ändå?
Kanske är det just det som är poängen? Sverige är så extremt ointressant som land i Italien, att någon reporter hört något om surströmming för flera år sedan eller lite via via och därför utgår ifrån att svenskarna är något slags självplågare, som gillar att bita i det sura äpplet – eller surströmmingen. 🙂
I Österrike är det ungefär som Jelena skriver om Tyskland. Det är genant många gånger. Och hur reagerar man som expat?
Ang. surströmming: Minoritet kan du vara själv! 😉
Jag tycker (som Marita) att den där surströmmingshistorien är just ett exempel på Sverige som ”osynlig fläck”. Man vet ingenting egentligen, men någon har hört om det där med den stinkande surströmmingen och visar upp den som ett lustigt kuriosum.
Något jag annars studsade till inför var formuleringen ”vårt land” i brevet. Det låter märkligt på något sätt.
Jelena, kanske är det här en text som kunde passa på ”Det här landet”…
I södra Europa har Sverige faktiskt alltid varit en osynlig fläck…att det är så även i Italien är ingen överraskning………vem i söder vet något om just den politiska situationen i Sverige?…knappast någon…och det är faktiskt så att folk inte vill veta…Sverige har för de flesta varit bara Stenmark, Edberg, Astrid Lindgren och vikinger………..samma är det med Norige, Danmark och Finland om inte värre…….om Norige vet man att de flitigt på något underligt sätt producerar många framgångsrika skidhoppare……Danmark förknippar de flesta med Hamlet och Hans-Kristian Andersen medan man i Finland har bara öar, öar och öar….man äter här rå fisk, blandar sött och salt och badar i öl….Man har helt enkelt i söder aldrig varit intresserad av norden…varför, vet jag inte..kanske för att det skrivs och rapporteras så lite om norden
Det är nog så att det är vi här uppe i Nordeuropa som tittar söderut, ofta längtansfullt. I motsatt riktning går inga liknande stråk, även om det naturligtvis finns en och annan sydlänning som är intresserad av det nordliga, men det är just bara en och annan.
Det som är lite sorgligt med oss här i Sverige är att vi har så lite uppskattning att ge tyskarna. De är ju faktiskt de enda som är lite fascinerade av oss och det här landet. Österrikarna tror jag inte riktigt på, ursäkta Bengt, inte lockas väl österrikarna av Sverige på det sätt som tyskarna gör det? Egentligen tror jag inte ens att sydtyskarna tycker att vi är särskilt intressanta, men bland nordtyskarna finns det ganska många som lockas av det här, vad det nu är…
Likheten och släktskapet? De gamla banden?
I Frankrike är det också stor tystnad kring Sverige, som om någon kommer in på ämnet mer på ett bananskal glatt förses med vackra fjordar och rå fisk av alla de slag.
Dystra författare och tennismen.
Och, inte minst, en i Sverige underskattad ”exportartikel”, den vackra svenska flickan.
DEN myten lever än…
Inte så mycket fråga om att ”lockas” men om en beundran (på falska premisser?) av just ”folkhemmet” med välfärd, trygghet och ordnade förhållanden samtidigt som effektivitet och konkurrenskraft är på topp. (Vid regeringsskiftet såg jag flera artiklar som gick ut på att en sorts socialdemokrater ersatts av en annan sorts. Och kanske är det så.) Naturligtvis gäller det bara de delar av befolkningen som är intresserade av sådana saker och som kanske är missnöjda med förhållandena i sitt eget land.
Så har vi ju Inga Lindström som jag skrivit om på min blog – svensk turistnäring har fått gratisreklam värd åtskilliga miljoner…
Ja, hos österrikarna fortlever kanske ett splitter av den gamla högmodiga svenska självbilden om Sverige som bäst i världen på allt möjligt som vetter åt det politiskt-sociala hållet – när jag tänker närmare efter så fanns det något av denna föreställning till och med i Italien, men det är länge sedan – i min ungdomstid. För tyskarna/nordtyskarna tror jag det rör sig om något som sträcker sig en bra bit utanför det här – Sverige ges rollen som ett slags symbol för det äkta naturliga naturnära livet.
Vem är den där Inga Lindström??
Agnes: Så det ses inte på TV då? Se dock bl.a. Landet Idyllien.
Särskild turistresor anordnas numera från Tyskland till Sörmland i likhet med Wallanderturismen till Ystad.