Kategori: Politik

Två härskare utan själ bodde på varsin sida om de Stora Vassarna. Den ene bar rutig skjorta under uniformsjackan och den andre randig. Under lång tid hade de städat sina länder – den rutige hade eldsand (som är en vätska) och den randige hade köldknivar (som också är en vätska). Vätskorna användes till städningen och de utsläckte liv. Bortstädade på randsidan blev till exempel de kala, de allltför håriga, de som kunde sjunga, de vänsterhänta, de som kunde eller inte kunde cykla och på rutsidan de som inte var efterlängtade när de föddes, de som inte alltid luktade gott, de som kunde läsa, de tjocka, de som aldrig ätit honung och aldrig skulle få göra det. På båda sidor fanns oändligt långa listor över städobjekt.

Inne i de Stora Vassarna levde olika folk sina liv med glädje, elakhet, godhet, fjäsk och likgiltighet. En dag bestämde de rutiga och de randiga sig för att sluta en pakt och dela upp vassfolken mellan sig. En gräns drogs. På andra sidan Dammen stod några och tittade på.

En kort tid gick och den randige härskaren bestämde sig för att, trots pakten, anfalla den rutige. Det blev ett stor krig. Vassfolken klämdes mellan de stora. De som bodde längst ut på Udden gjorde ett ödesdigert val. De hade att välja mellan rutigt, randigt och SLAKTDIREKT. De valde randigt, men det var fel, för det var rutigt som vann kriget. Folket längst ut på Udden blev ett alldeles särskilt städobjekt, eldsand (som är en vätska) spreds och många skickades långt långt bort. För var och en som skickades bort kom det två av det rutiga folket till Udden i stället. På andra sidan Dammen stod några och såg på.

Nya tider kom och vassfolken blev sina egna, nästan i alla fall. För folket på Udden blev det svårare än för många av de andra, de hade ju en gång valt fel. Högst upp på deras heliga kulle, ja, de hade en sådan, stod en jättelik rutig skål med eldsand. Den var ditställd före de nya tidernas början.

Efter några år bestämde sig folket på Udden för att ta ner skålen med eldsanden från kullen och ställa den på en mer undangömd plats. Man ville inte ha eldsanden inför ögonen varje dag.

De randiga har inget land längre och länge trodde man att de rutiga inte heller hade något land kvar som var deras, men det har nu visat sig vara fel. De rutiga har ett stort land och en rutig härskare som nu varnar folket på Udden för att våga röra skålen med eldsanden. På andra sidan Dammen står några och tittar på. De hoppas att folket på Udden ska visa tolerans.

Ryklin på bokmässan i Leipzig

En av de två mottagarna av årets stora bokpris vid bokmässan i Leipzig – ”Leipziger Buchpreis zur Europäischen Verständigung” – var Michail Ryklin. Han fick priset för boken ”Mit dem Recht des Stärkeren” (med den starkares rätt), en bok som ger en bild av demokratins belägenhet i dagens Ryssland genom beskrivningen av ett händelseförlopp som tog sin början vid en konstutställning på Sacharow-Centrum i Moskva 2003. Utställningens namn var ”Se upp, religion” och verken var gjorda av konstnärer från Ryssland, Armenien, Georgien, USA, Kuba, Bulgarien, Tjeckien och Japan. Enligt Ryklin innehöll utställningen egentligen inget sensationellt och en del av verken hade visats på annat håll tidigare. I alla fall blev utställningen attackerad och utsatt för stor förstörelse av ortoxa grupperingar med stöd högt upp i den politiska ledningen i landet. Efteråt följde en process, men det var inte de som hade vandaliserat utställningen som ställdes inför rätta och dömdes utan i stället några av utställarna – bland annat Ryklins fru. De anklagades för ”underblåsande av nationella och religiösa konflikter”.

Ryklin skildrar förloppet, med fokus på rättegångarna, i tre olika versioner, dels ur de anklagades synvinkel, dels som krönikör som följer händelseförloppet steg för steg och slutligen gör han ett försök att tolka sin samtid genom de här händelserna.

De anklagade isoleras mer och mer från sin invanda omgivning, de får ett slags pariaställning i samhället, bekanta hälsar inte längre, vänner blir allt ”försiktigare” i umgänget med dem. Rättsalen fylls med människor som är ”sårade och upprörda” över utställingens ”blasfemiska” innehåll. Hela tiden ser man till att de anklagade och de som vågar stödja dem befinner sig i minoritet.

Ryklin jämför med rättsprocesser från Sovjettiden och finner slående likheter. Dessutom jämför han med nazismens Tyskland och fascismens Italien och drar sedan slutsatser beträffande vad detta kan innebära i förlängningen:

Att förstöra den offentliga politiska sfären har sitt pris, det gäller för Italien på tjugotalet, för Tyskland på trettiotalet precis som för Putins Ryssland i början av 2000-talet. Att operera med hemliga polisens metoder är omöjligt utan stöd från den makthavande ideologin. Därför kan vi tyvärr inte låta staten döma i kulturfrågor. Staten är själv en aktiv aktör på det här fältet, den har sina insatser och favoriter och den samtida konsten, den ansvarsfulla och kritiska konsten, hör uppenbarligen inte till dessa favoriter.

En människorättskämpe och tidigare lägerfånge, Sergej Kovaljev, som trots alla hinder tagit sig in till rättegången, lyckas vid ett tillfälle få ordet. Han anklagar då den ortodoxe patriarken Aleksijs II för ett intimt samarbete med KGB när det begav sig och Kovaljev tillägger sedan att det inte kan ha varit något problem för patriarken att hitta ett gemensamt språk med ”KGB-överstelöjtnanten” det vill säga med Putin. Kovaljev avslutar uttalandet med orden: ”Om detta är lögn, så får ni dra mig inför rätta.” Ingen säger något. Men detta är ett undantag. I allmänhet får de som stödjer de anklagade ingen möjlighet att säga något av vikt.

Ryklin diskuterar i sin bok begreppet ”kontrollerad demokrati” och han säger då bland annat så här:

En kontrollerad opposition är en nödvändig beståndsdel i projektet ”kontrollerad demokrati”.

Ryklin skildrar på ett ställe den irritation som utlöses av komplikationen att några av utställarna visar sig vara ortodoxt troende utan att för den skull vara fördömande mot andras åsikter och tankar.

Det retade dem märkbart att några konstnärer också var ortoxt troende, att tron alltså var förenlig med deras verk och med en vägran att tillgripa våld och ett avvisande av fundamentalism.

Ryklin visar på märkliga missuppfattningar beträffande den ryska statens förhållande till den ortodoxa religionen:

Många av de ”kränkta” visste inte ens att den Ryska federationen inte är en ortodox utan en sekulariserad stat. Ett av vittnena för åklagarsidan förklarade att samtida konst på sin höjd intresserar galningar ett annat vittne kallade hela Moskvas centrum för en helig plats, där det är uteslutet med utställningar av den här typen av konst.

Ryklin menar att händelserna kring utställningen ”Se upp, religion!” och liknande incidenter visar att Ryssland kan vara på väg ut ur den europeiska kultur- och rättssfären.

PS Jag vill här tillägga att jag ännu inte läst hela boken och att jag på grund av tidsbrist inte lyckats ge någon riktigt sammanhängande beskrivning av innehållet i boken här. Min förhoppning är dock att jag väckt någons intresse för det Ryklin berättar om. Kanske finns den i engelsk översättning, för den som inte kan läsa den på ryska eller tyska, men jag vet alltså inte. Möjligen kan det här locka till en översättning till svenskan…

I senaste numret av Axess mal Inger Enkvist (professor i spanska vid Lunds universitet) ner myten om Che Guevara till stoft. Så här börjar texten under ingressen:

Fallet Che är ett av samtidens bästa exempel på att intellektuella, konstnärer och medelklassungdomar inte vill veta hur något förhåller sig; att man inte bara håller fram en felaktig bild av en person utan till och med kan tillskriva någon personegenskaper som står i klar kontrast till hur denne egentligen agerade. I en tid när skolans historieundervisning nästan försvunnit, exempelvis i Sverige, riskerar vi att allmänhetens bild av historiska skeenden utformas av framgångsrika filmer. Desinformation från Hollywood får ett enormt genomslag.

Här finns hela artikeln.

För den som eventuellt inte hinner läsa hela texten infogar jag ytterligare ett citat. Detta textställe är hämtat i inledningen till det sista stycket i Enkvists artikel:

Varför har just studenter snarare än unga arbetare fastnat för Che? Kan det vara så att de identifierar sig med Che, att de tror att de själva vid en eventuell revolution ska bli ledare och spela en hjälteroll, medan arbetare vet att arbetarnas roll på Kuba inte är avundsvärd? Kan det vara så att studenter, just därför att de lever i en värld av ord, lättare förleds att tro på ord? Om någon säger sig försvara de svaga, så accepteras orden som om de vore fakta.

Idag vill jag – med risk för att få på pälsen – pröva en tankegång:

Då och då läser eller hör jag att det är få eller alltför få studenter vid svenska universitet och högskolor som har arbetarbakgrund. I dessa sammanhang brukar också tal om procentsatser dyka upp.

Vid andra tillfäller läser eller hör jag att Sverige är ett land med en mycket liten överklass och med en nästan helt ny medelklass. En majoritet av svenskarna härstammar på nära håll ifrån arbetare eller fattiga torpare.

Vad råder det då för samband mella dessa två omständigheter? Och hur uppstår denna motsägelse?

Jag tänker mig det så här – utan att ha bedrivit någon som helst forskning på området: De flesta unga svenskar har arbetare eller torpare eller något på motsvarande samhälleliga nivå i sin farfarsgeneration (och om inte det så i alla fall i generationen dessförinnan). Å andra sidan har en stor del (hälften? över hälften?) av dessa unga svenska föräldrar som tillhör medelklassen.

Om vi nu säger – jag kan inte procentsatserna, här kan den som vill och vet eventuellt korrigera – att idag 20 eller 25% av studenterna sägs ha arbetarbakgrund. Med detta menas då – antar jag – att föräldrarna tillhör arbetarklassen eller motsvarande. Skulle vi titta en generation bakåt skulle utslaget bli ett helt annat och skulle vi backa ytterligare en generation så skulle en majoritet visa sig ha arbetarbakgrund.

Det underförstås ofta eller kanske till och med alltid att det ligger något negativt eller orättvist i att få studenter har arbetarbakgrund. Är detta så självklart? Låt oss titta lite närmare på ett som jag föreställer mig representativt exempel: Studenten X har i sin farfarfarsgeneration torpare och i farfarsgenerationen dels arbetare och dels torpare och i föräldragenerationen tjänstemän eller medelklass. Å ena sidan kan man säga att den här studenten visst har arbetarbakgrund och därmed säger vi också att det är för snävt att bara räkna in den sociala nivån hos generationen direkt före när man talar om bakgrund. Å andra sidan kan man välja standardspåret vid definierandet och säga att nej, den här studenten har medelklassbakgrund och att det är ett problem att en så stor andel av studenterna har denna bakgrund. Och följer vi det här spåret vidare så måste vi väl säga att barnbarnen till alla de torpare och arbetare vars barn blivit tjänstemän eller liknande för rättvisans skull borde återföras till arbetarklassen. Jag ställer till det den överflödiga frågan: Är detta verkligen något eftersträvansvärt?

Sedan kan man naturligtvis också fundera över vad medelklass respektive arbetarklass är. Var drar man gränserna? Vilka faktorer räknas in? Vad är viktigast, ekonomiska aspekter eller bildnings- och utbildningsnivåer?