Idag vill jag – med risk för att få på pälsen – pröva en tankegång:
Då och då läser eller hör jag att det är få eller alltför få studenter vid svenska universitet och högskolor som har arbetarbakgrund. I dessa sammanhang brukar också tal om procentsatser dyka upp.
Vid andra tillfäller läser eller hör jag att Sverige är ett land med en mycket liten överklass och med en nästan helt ny medelklass. En majoritet av svenskarna härstammar på nära håll ifrån arbetare eller fattiga torpare.
Vad råder det då för samband mella dessa två omständigheter? Och hur uppstår denna motsägelse?
Jag tänker mig det så här – utan att ha bedrivit någon som helst forskning på området: De flesta unga svenskar har arbetare eller torpare eller något på motsvarande samhälleliga nivå i sin farfarsgeneration (och om inte det så i alla fall i generationen dessförinnan). Å andra sidan har en stor del (hälften? över hälften?) av dessa unga svenska föräldrar som tillhör medelklassen.
Om vi nu säger – jag kan inte procentsatserna, här kan den som vill och vet eventuellt korrigera – att idag 20 eller 25% av studenterna sägs ha arbetarbakgrund. Med detta menas då – antar jag – att föräldrarna tillhör arbetarklassen eller motsvarande. Skulle vi titta en generation bakåt skulle utslaget bli ett helt annat och skulle vi backa ytterligare en generation så skulle en majoritet visa sig ha arbetarbakgrund.
Det underförstås ofta eller kanske till och med alltid att det ligger något negativt eller orättvist i att få studenter har arbetarbakgrund. Är detta så självklart? Låt oss titta lite närmare på ett som jag föreställer mig representativt exempel: Studenten X har i sin farfarfarsgeneration torpare och i farfarsgenerationen dels arbetare och dels torpare och i föräldragenerationen tjänstemän eller medelklass. Å ena sidan kan man säga att den här studenten visst har arbetarbakgrund och därmed säger vi också att det är för snävt att bara räkna in den sociala nivån hos generationen direkt före när man talar om bakgrund. Å andra sidan kan man välja standardspåret vid definierandet och säga att nej, den här studenten har medelklassbakgrund och att det är ett problem att en så stor andel av studenterna har denna bakgrund. Och följer vi det här spåret vidare så måste vi väl säga att barnbarnen till alla de torpare och arbetare vars barn blivit tjänstemän eller liknande för rättvisans skull borde återföras till arbetarklassen. Jag ställer till det den överflödiga frågan: Är detta verkligen något eftersträvansvärt?
Sedan kan man naturligtvis också fundera över vad medelklass respektive arbetarklass är. Var drar man gränserna? Vilka faktorer räknas in? Vad är viktigast, ekonomiska aspekter eller bildnings- och utbildningsnivåer?
Hallå Bodil!
Detta har jag också funderat över, och jag tror att du har helt rätt i din ungefärliga analys, och jag tror vidare att de där som det är så synd om och som har det så svårt och blabla är de som kommer DIREKT ur arbetarmiljö. Utan omvägen om en föräldrageneration av medelklass.
Dessa blir rimligen färre och färre.
Sen tror jag, utöver det, att det finns ett antal såna här DIREKT SPRUGNA ur arbetarklassen som verkligen gör BIG GREJ av det och hur hemskt det är, tänker på Anneli Jordahl, det finns säkert fler, gärna lite äldre snubbar med förnamnet Göran, men dem blandar jag ihop.
Och dessa har ett större genomslag i media och kulturliv i den mån det existerar än vad som kanske är befogat. Åtminstone om det hela ska vara representativt.
Ny ”arbetarklass” får man väl möjligen se invandrare som? Åtminstone om språk är en fråga som räknas.
Samtidigt ser man ju nu exempel på andra generationens invandrare som lyckas väldigt bra, med andra ord, förändring sker ganska sakta men den sker.
Vad som samtidigt verkar vara ett faktum är att den där riktigt torftiga arbetarklassen får svårare att hänga med, tänker på Le Penister i Frankrike och nydemokrater i Sverige, killarna/männen som är helt överkörda av dagens utveckling.
Politiskt tror jag att det är den här gruppen som är mest problematisk.
Och hur mycket man än sänker ribban tvivlar jag på att man kommer åt dem.
”Lite äldre snubbar med förnamnet Göran” för mina tankar en aning ifrån huvudspåret här. Svenska politiker i ledande ställning har av någon anledning i genomsnitt betydligt lägre utbildningsnivå än vad motsvarande grupp har i – till exempel – andra europeiska länder. Vad kan detta bero på? Ibland leder för övrigt detta till kompensatoriskt beteende; minns när en viss Göran lät göra sig till, ja, vad ska man kalla det: ”akademisk turist vid universitetet som icke är”?
Det här med invandrare och ”ny arbetarklass” vill jag nog differentiera (eller vad man ska kalla det). Invandrare är inte samma sak som invandrare. Egentligen tycker jag det är omöjligt att hitta något gemensamt dem emellan – utom att de är födda i ett annat land, men det finns det ju svenskar som är också. Invandrare är ingen grupp, i alla fall inte mer än gruppen människor.
Tänkte inte på Persson i det här fallet utan en massa andra som det visade sig att både Agnes och jag blandar ihop, på hennes blogg.
Men visst har du rätt.
Sahlin är ur den synpunkten vad jag fattar ett totalt bottennapp, eller vad man ska kalla det.
Höjden av brist på utbildning.
Det enda hon inte har emot sig är förnamnet. Hon heter ju inte Göran.
Jag fick en idé! Vi kallar ALLA DE HÄR MÄNNEN för Göran!
Extra spåniga kvinnnor kan också kallas Göran, undantagsvis, för vi gör ingen mannamån. Är inte knussliga!
Om invandrarna håller jag helt med, de är lika olika som alla andra, de har väl ofta det emot sig, trots allt, att svenska språket ställer till problem.
Å andra sidan, mina jämnåriga kompisar i Sverige med invandrarbakgrund, turisk, latinamerikansk, vad det nu kan vara, alltså andra generationens invandrare klarar sig varken sämre eller bättre än vi andra.
Med andra ord är det problemet löst på lite sikt.
Kanske vi kunde (i all välmening förstås) tvinga på dessa Göranar ett kollektivavtal vad gäller ut- och inbillning? Och jag ”kräver” en förenkling av ordet ”bildning” till just ”billning”.
Jepp, jag håller på att skriva ett inlägg om saken, du är inne på helt rätt spår.
Av tradition, hävd och andra ”naturliga” orsaker, är det förstås mindre troligt att någon vars föräldrar är s.k. arbetare kommer att gå på universitetet alls. Det är t.o.m. mindre troligt att dessa barn väljer ett teoretiskt program på gymasiet. Kanske var det för att TVINGA in arbetarklassens barn på universitetet som man totalkvaddade gymnasiet, slätade ut alla utbildningar och lät alla program ge högskolebehörighet. Troligen är det också därför man numera kan genomföra icke-akademiska studier på högskolan. Allt är ”lika bra”, vilket förstås innebär att allt är lika uselt.
Om man inte själv har vare sig arbetarbakgrund eller utbildning, som våra kära högre politiker, är det livsfarligt att utgå ifrån en massa lösa antaganden om hur utbildningssystemet ”borde” se ut och vad man ska kunna utbilda sig till på högskolan.
Jag håller med föregånde två talare: Nya slagord! Kollekltivavtal för utbildning för inbillningasrika Göranar! Kanske är ”billning” lika bra som utbildning, eftersom man ju tydligen kan bli hedersdoktor i ett ämne som inte finns vid sagda högskola och ett universitet som icke är. Kunskapsföraktet tar livet av oss!!!!
Åh, glömde – nej, jag vet inte heller om just den ”genuina” arbetarklassen är så stor längre. Däremot är jag fullständigt övertygad om, att man inte kan genomföra samhällsstrukturella förändringar från politiskt håll, speciellt om tankegångarna bakom reformen är grumliga.
Problemet i just det här fallet handlar väl om studietradition. Må så vara att vi har skattefinansierad skola för alla; inställningen till den (och vad man gör av den, när så mycket av ansvaret för inlärning av centrala delar som texthantering, engelskakunskaper et cetera de facto blir beroende av vad eleverna själva gör på sin fritid om de skall skaffa sig kunskaper som håller för högre studier) lär likväl i hyggligt stor utsträckning vara en traditionsfråga. Medan vissa verkar tycka att det är ett enormt steg med universitetsstudier eftersom ingen de har växt upp kring har tagit det steget har jag aldrig över huvud taget reflekterat över dem: högstadium, gymnasium och universitet har för mig varit lika självklara delar av framtida studie så länge jag kan minnas. Det *är* en skillnad.
Ekonomiska faktorer torde vara hyggligt irrelevanta i Sverige idag (rent bortsett från att industriarbetare förmodligen klarar sig betydligt bättre än de flesta akademiker på det området) vad det gäller just den här biten, möjligtvis förutsatt att man inte har barn (men det går då också). Börjar man utan tillgångar och utan skulder går det att klara sig på de studiemedel som finns. Ibland får man prioritera, men, hey, det får större delen av världens människor också. Bil, en hygglig tv och ett par öl på puben varje helg är inte livsnödvändiga ting. Humanister hör en hög utbildningsnivå men är väl inte direkt välbetalda jämfört med många arbetaryrken.
Apropå invandrare så behöver man inte gå så hemskt många decennier tillbaka i tiden för att se när säg polska invandrare i genomsnitt tjänade mer pengar än svenskar. Idag är många jobb som folk inte vill ha till en väldigt stor del beroende av personer födda utanför Sverige (och ofta utanför Europa).
//JJ
Visst har studietradition betydelse, men – och nu kommer jag tillbaka till den punkt där jag började mitt resonemang – i Sverige finns det förhållandevis lite av studietradition över huvud taget. De flesta av svenskarna har torpare, småbönder och arbetare bara några generationer bakåt. En majoritet av de svenska studenterna har, om man går tre-fyra generationer bakåt, inga studietraditioner att falla tillbaka på. Det är alltså snarare regel än undantag att gå från brist på studietradition till studier. Å andra sidan är det möjligt att denna tendens håller på att upphöra just i dessa dagar. En möjlig orsak till detta är akademiska studier i en hel del fall kommit att bli detta endast till namnet – på grund av politiskt styrda och i grunden missriktade jämlikhetssträvanden. Tänk bara på den moderna lärarutbildningen (som verkligen är en inbillning).
Jag tittade runt lite och enligt Högskoleverket kan 35 procent av befolkningen i normala studieåldrar hänföras till arbetarklass . Men hur det kommit fram till den siffran hittar jag ingen info om och inte heller vad de menar med arbetarklass. Kanske kan man hitta något därom hos SCB. Jag kollade lite i rapporter från Högskoleverket och bland annat fanns siffror på »studenternas poängproduktion« vid landets universitet och högskolor. Ett rätt konstigt uttryck! Ibland får jag för mig att många sådana här rapporter och kanske mycket av vad SCB sysslar med, egentligen är delar av en sorts gigantisk koloss på lerfötter.
Upplysningsvis så brukar man i diskussionen om social bakgrund endast räkna studenternas föräldrar. Det är kanske inte oviktigt varifrån farföräldrarna kommer, men det är föräldrarnas ekonomiska/kulturella nivå som är utslagsgivande, när ungdomarna väljer. Det slår t.o.m igenom i den könsmässiga och etniska rekryteringen, dvs lyckas man öka andelen kvinnor och invandrare till en utbildning så kommer dessa i oftast från medel- eller övre medelklass.
Den stora genomgången i ämnet är ett par år gammal och heter ”Ursprung och utbildning” SOU 1993:8.
De viktigaste argumenten för en någorlunda jämn fördelning till högre utbildning brukar vara dessa:
1. Representativitet – dvs det är viktigt att samhällets högre positioner innehavs av människor med olika social bakgrund.
2. Effektivitetsfrågan – vi behöver fler högutbildade för att upprätthålla en hög kunskpasnivå inom näringslivet.
3. Rättviseargumentet – den högre utbildningen ska vara tillgänglig för alla oavsett kön, klass och etnicitet.
4. Legitimeringsfrågan – dvs samhällets hierarkier får en större legitimitet om de är tillgängliga för alla som kompetens nog.
Jag tror att det är viktigt för hela samhällets utveckling att rekryteringen till högre utbildning är så bred som möjligt både vad det gäller klass, kön och etnicitet.
Tänk dig det omvända – du antogs på dina föräldrars meriter, snarare än dina egna. Vem vill ha det så?
Apropå ”upplysningsvis” etc så ser utgångspunkten för mitt resonemang ut så här:
*Då och då läser eller hör jag att det är få eller alltför få studenter vid svenska universitet och högskolor som har arbetarbakgrund. I dessa sammanhang brukar också tal om procentsatser dyka upp.*
*Vid andra tillfäller läser eller hör jag att Sverige är ett land med en mycket liten överklass och med en nästan helt ny medelklass. En majoritet av svenskarna härstammar på nära håll ifrån arbetare eller fattiga torpare.*
*Vad råder det då för samband mella dessa två omständigheter? Och hur uppstår denna motsägelse?*
Jag har alltså i det här intresserat mig för den motsägelse som råder mellan talet (som baseras på en ganska trång syn på vad bakgrund är) om att ”alltför få studenter har arbetarbakgrund” och det faktum att Sverige har en mycket ny medelklass och mycket begränsade studietraditioner.
Jo, jag uppfattade din utgångspunkt. Men när man forskat i saken har man sett att det är föräldrarnas bakgrund som är utslagsgivande. (som jag skrev)
Jag förstår inte riktigt vad du undrar över. ”Sambandet” mellan de två omständigheter är väl helt enkelt att även den/de tidigare generationerna har gjort en s.k. klassresa. Och i det finns det väl inte ”motsägelse”.
Utslagsgivande för vad? Vad jag menar är att det är väldigt trubbigt att inskränka bakgrund till just bara generationen direkt före och att det är just detta som skapar det jag ser som en motsägelse.
Det ÄR motsägelsefullt, men de två utsagorna står ju inte i regel i samma text, det är inte samma personer som bägge grejerna samtidigt. Som du gör här.
Den trubbiga synen med att bara föräldrarnas klasstillhörighet avgör stämmer säkert.
Har man ett längre perspektiv bakåt så ser man det du ser – att en förändring trots allt sker och att den sker långsammare. Och att den är avhängig samhällsutvecklingen i stort.
Politiker brukar ju inte direkt ha långa perspektiv varken bakåt eller framåt, så ur politikers munnar framställs det hela gärna som mycket problematiskt.
Andra, forskare med samhällsinriktning och så vidare har gärna det längre perspektivet.
Kanske är det rätt normalt, politiker kan väl inte stå och agitera för generationer som ännu knappt är födda.
Samtidigt kan man bli väldigt trött på deras kortsynthet.
Utslagsgivande för valet av utbildning – för att förtydliga.
Menar du att eftersom vi alla (nästan i alla fall) var bönder och arbetare för en två/tre generationer sedan, så kan vi lugnt invänta nästa steg i samhällsutvecklingen och behöver inte var ”trubbiga” och ”kortsynta” (för att citera Karin).
Det påminner lite om han som sa: Om ni tycker att jag är dålig idag, så skulle ni ha sett mig förr…
Eftersom det är kvinnodagen idag, så kan jag se framför mig en kvinna som beklagar den bristande jämställdheten på något område, och möts av svaret: Jamen tänk, förr var det ännu sämre…
En klen tröst, må jag säga.
Bengt C,
Jag har ingen aning om vad Bodil menar, men själv tycker jag att den utveckling som hittills skett på båda dessa områden, klassresnärernas ökande antal och kvinnans förändrade samhällsställning är mycket hoppingivande.
Det behövs politiska incitament förvisso, men de räcker inte. Den enskilda individen måste också vilja.
Det är inte ett självändamål att ALLA pluggar jättelänge. Vad som behövs är väl snarare att de som har förutsättningarna gör det – oberoende av klassbakgrund.
Bortkastad begåvning är både ett samhällsekonomiskt och ett individuellt slöseri med resurser.
Och här kan jag väl bara hålla med Bodil om att det finns en studiefientlig tradition i Sverige som lägger hinder i vägen för MÅNGA, inte bara för dem med arbetarbakgrund. Vittnesmålen om det är oräkneliga.
Problemet är komplext och kan dessvärre inte lösas bara politiskt.
Bengt C,
jag vet inte varför du vill skriva mig på näsan vad jag ska mena (visserligen i den retoriska frågans form) utöver det jag själv har sagt.
Och ”kvinnodagen” får mig för övrigt att tänka: Resten av årets dagar är väl mansdagar då…
Till Bodil:
Det är tråkigt om du tror att försöka skriva något på din näsa, när försöker få dig att förtydliga dina tankar.
Till Karin:
Vad menar du med studiefientlig tradition? Vad tänker du på?
Jag tycker mig höra att så gott som alla tala om vikten utbildning. Sverige är nog också en de främsta länderna vad det gäller vidare- och fortbildning.
Bengt C.: Men utbildning ÄR väl tillgänglig för alla i Sverige? Det har den väl varit sedan 60-talet allra minst? Jag tror, men nu läser jag kanske in saker som inte står in den här artikeln, att det framför allt handlar om frågan vilken kvalitet denna utbildning då har, som nu ska vara så tillgänglig att ”vem som helst” kan tillgodogöra sig den. Och det är ingen liten oviktig fråga, tvärtom.
Jag har inte läst, och kommer förmodligen inte heller att läsa dessa utredningar, eftersom jag prioriterar annan lektyr, men vad gäller utvecklingen av akademisk utbildning i Sverige, särskilt icke-naturvetesnkaplig, så kan man väl överlag säga att kvaliteten har sjunkit. Att då från centralt håll komma och ägna ännu mer tid och resurser åt att ytterligare bredda ”chanserna” – vilket i praktiken innebär att sänka standarden, så att även studie-ovana (och sådana som kanske inte alls borde delta i akademiska studier utan göra något annat av värde istället) kommer in på högskolor och universitet tycks mig vara fel väg.
Men nu när du är här – det är ju alltid spännande att diskutera med involverade – kanske du kan ge din syn på varför du tycker att utbildning fortfarande inte är tillräckligt tillgänglig och kanske en vision om hur man egentligen vill ha det – d v s NÄR kommer man att anse att utbildning nu verkligen är tillgänglig för alla. Var står vi då någonstans? Sedan vore det intressant att jämföra detta med praktiska erfarenheter från högskolelärare, en grupp till vilken författaren av denna blogg hör.
Min egen ödmjuka åsikt är att studier dels måste ”kosta” något. om inte i monetära termer så i arbetstermer. Det ska innebära en ansträngning att tillägna sig kunskap, för utan ansträngning, ingen kunskap. Och – återigen ödmjukt – där menar jag att studenter som gör sig denna ansträngning, och dessutom är begåvade (tyvärr kommer begåvning aldrig att kunna tilldelas rättvist, om vi inte börjar klona eller genetiskt manipulera förstås) missgynnas rejält av ett system som vill släppa in så många som möjligt. Standarden sjunker, begåvade studenter föredrar att försvinna utomlands. (Det gjorde jag. Det är inte ödmjukt att säga detta, men jag var begåvad.)
Ursäkta den orena html-koden.
Agnes.
Frågan är ju gigantisk och har diskuterats i åratal inom högskolevärlden och den pedagogiska forskningen, och jag kan inte här gå igenom alla argument. Men se mina fyra punkter i ett tidigare inlägg.
Ett exempel bara. För några sedan startade utbildningsdepartementet ett stort projekt som hette Breddad rekrytering. Du kanske känner till det. Alla högskolor fick en summa för att jobba med frågan utifrån egna idéer och förutsättningar.
Danshögskolan i Stockholm är/var ett starkt könssegregerad högskola. Nittio procent eller mer var kvinnor och inriktningen på undervisning var i huvudsak klassisk dans.
Samtidigt finns ett stort dansintresse ute i Sthlms förorter bland killar. De kallar sina varianter av dans för bl.a. streetdance.
Danshögskolan tog sina pengar för breddad rekrytering och startade ett projekt som riktade sig mot de här dansformerna och dess manliga utövare.
Projektet blev lyckat. Alla var glada – både sidor lärde sig av varandra, båda sidor inspirerade varandra. Och nu finns det en del av Danshögskolan som också är inriktad mot de här dansformerna.
Alltså – det finns möjligheter för högskolorna att bredda sin verksamhet, bredda sina idéer om vad högre utbildning är och därigenom göra en bredare rekrytering meningsfull.
all for now / Bengt
Bengt,
Nu har jag svårt att hitta länkar till artiklar jag läst som talar om denna studiefientlighet, minns en för kanske ett par månader sen som talade om en ung kille som ÄNTLIGEN, då han kom in på läkarlinjen, inte längre var mobbad. Han bodde i någon mindre stad, tror jag, och han hade alltså fått betala ”ett högt pris” för att genom grundskola och gymnasium fortsätta att plugga och vara duktig.
Också för några månader sen gick det en artikelserie i SvD om högstadiekillar som valde att inte jobba i skolan. Att vara duktig var likvärdigt med att vara töntig.
Det finns även, men det är svårt att se om man inte har något att jämföra med, en sorts antiintellektualism som färgar MYCKET i svensk debatt och i svensk kultur.
Själv bor jag i Frankrike sedan tolv år och med den jämförelse jag numera kan göra, så blir det hela tydligt.
Ett exempel: En svensk stor dagstidning (DN; SvD, Sydsvenskan t ex) ser ut som en förenklad variant av en fransk kvällstidning. ÄR det också innehållsmässigt.
Eller jag kan ta exempel från fransk respektive svensk grundskola på vad barnen anses kunna lära sig och ska kunna.
Ribban ligger i Sverige väldigt mycket lägre; det innebär möjligen att fler tar sig över, men det innebär också att alla dessa kan mindre. Jämförelsevis.
Det här får konsekvenser på alla möjliga håll, i utbildningsväsendet (jag påstår verkligen inte att franskt utbildningsväsende är problemfritt, men problemen är delvis andra) i media, i det offentliga samtalet, inom forksning och i politiken. Egentligen i hela samhället.
Jag tror som Agnes, svaret är inte nödvändigtvis MER utbildning, men bättre och mer differensierad utbildning, anpassad till individerna.
Och mer studentutbyten, för alla som klarar det, med andra länders högskolor och universitet.
Det är ju ett intressant exempel som visar på det jag menar. Jag vill inte dra gränsen mellan klassisk dans och streetdance som att det ena är konst och det andra inte. Men det visar igen att pengar används till projekt som just nu ligger i tiden. Huvudsaken är att det representeras. Vilken grupp som än är underrepresenterad. En importerad trenddansform som streetdance – kan man inte lika gärna ta tango eller capoeira? – som förmodligen kommer att vara ”ute” om tio år eller snabbare. En annan jämförelse vore: tänk om högskolor istället för ämnet svenska och litteraturanalys resp. -tolkning skulle träna sina studenter i bloggande? Men ja, huvudsaken är väl att ”båda sidor” är nöjda. Frågan om skattemedel och vad skattebetalare tycker att de vill finansiera ställs ju ändå aldrig i dessa sammanhang.
Ett exempel på en utbildning som blivit sämre och sämre under senare decennier är lärarutbildningen. De allt lägre kraven på ämneskunskaper har fullständigt urholkat den och detta kommer att ha följder både för elever och lärare under en lång följd av år även om man idag skulle lyckas vända utvecklingen. Lärarhögskolornas makt över ämnesutbildningarna har utarmat dessa på ett sådant sätt att många av dem som inte har insyn detta skulle bli mörkrädda om de fick det.
Ett första steg i en verklig förbättring av lärarutbildningen i Sverige idag vore att stänga alla lärarhögskolor och att bygga upp en helt ny undervisning i ämnesdidaktik fri från politisk indoktrinering. Det måste äntligen bli ett slut på det sanslösa föraktet för ämneskunskaper.
Agnes – du tycks drömma dig tillbaka till en tid av ”eviga” kunskapsvärden bortom alla tidens tecken, men den tiden har nog aldrig funnits – även den klassiska baletten var en gång ”ett projekt i tiden”. Sedan dess har den kanoniserats och fått etiketten ”konst”, men alla har vi varit små – så även tåspetsbaletten.
Lägg märke till att Danshögskolan inte ERSATTE sin tidigare undervisning med streetdance utan KOMPLETTERADE den.
Rätt så harmlöst och lite intressant, kan jag tycka. Den kanske inte är den vägen skolan ska utvecklas, men varför inte pröva?
Karin – visst är det så att det i Frankrike råder en annan intellektuell nivå på t.ex. tidningsdebatten, men beror det på att de som är kapabla att föra den helt enkelt är fler genom att befolkningen är större, eller på att utbildningen prioriterar den typen av intellektualism.
Det franska utbildningssystemet är ju grundligt kartlagt av framför allt Bourdieu och hans medarbetare. De visar på ett starkt segregerat system där de elitskolorna fostrar samhällets toppar i ett mer eller mindre slutet system. Tittar man närmare på franska intellektuella har de ju nästan alltid varit skol- och klasskamrater.
Men – kanske du och andra tänker – det är väl bra. Bra att de mest begåvade ges de bästa av möjligheter.
Den andra sidan av problemet är t.ex. de franska förorterna som då och då exploderar i pur frustration över segregation och utanförskap.
Då åker franska politiker till Rinkeby och Tensta, och under storögt vad vi gör i Sverige.
Du skriver att ”ribban ligger lägre” i Sverige. Möjligen är det så, men på vilket sätt skulle det hindra de verkligt ambitiösa och duktiga i deras utveckling. Svensk forskning lider ju inte brist på begåvningar utan på ekonomiska medel att bedriva omfattande kvalificerad forskning.
/Bengt
Bengt,
Ja, det franska utbildningssystemet är elitistiskt, åtminstone om man jämför med det svenska. På gott och ont skulle jag vilja påstå.
Det där att den stora befolkningen gör att det finns plats för en intellektuell elit är en myt, det är snarare den andra förklaringsmodellen som kan leda någonstans – skolan, språket, kulturen formar folk i den här riktningen. Och många fler (än i Sverige) trillar av på vägen.
Det franska systemet fungerade mycket bra för begåvningar, oberoende av bakgrund länge, de kunde tack vare sin begåvning och ett utbildningssystem som bara såg till densamma klättra, göra klassresor.
Idag är det si och så med den flexibiliteten, elitskolornas försprång mot de vanliga universiteten har blivit allt större, och hemmiljön – samma orsak som i Sverige – spelar större roll.
För det är ju något av både Frankrikes och Sveriges paradox, samtidigt som medellängden för en ung människas utbildning ökar, så ökar klyftorna i samhället, liksom arbetslösheten är stor för unga – även akademiker.
I Frankrike är det väl mer eller mindre uttalat så att all universitetsutbildning leder inte till jobb. I Sverige verkar det vara likadant, men man talar mindre om det.
Slutligen, riktigt duktiga och kvalificerade forskare tror jag klarar sig utmärkt oberoende av vilket land de kommer ifrån.
De har kapaciteten att flytta på sig, och sedan kanske komma tillbaka. Till gagn för alla. DE kommer aldrig att utgöra något ”problem” för respektive samhälle.
Bengt: Jag är inte riktigt redo att släppa diskussionen, för jag tycker det är så spännande att äntligen få ha en riktig företrädare för det moderna svenska systemet här. Vill bara lite kort svara, innan jag kastar lite frågor tillbaka.
Att det inte finns någon evig kunskap är vi överens om. Men låt oss göra distinktionen ”grundläggande kunskaper” eller ”allmänbildning”. Dit hör ju de fyra räknesätten plus lite ekvationslösning (ursäkta, jag har glömt resten), läsa, skriva, allmän kunskap om Sveriges/Europas/världens historia – jag behöver väl inte fortsätta, principen torde vara klar. Kemi och fysik hör ju också dit. Det är kunskaperna jag menar.
Sedan får jag nog rätta mig själv när det gäller dansskolan. Naturligtvis står det dem fritt att välja inriktning. Det jag vänder mig emot är tilldelningen av medel för ett politiskt syfte, det därpå insättande sökandet efter en situation som passar in på dessa medels målbeskrivning, och den följande anpassningen. Jag tror inte att du någonsin kommer att förstå vad jag menar, eftersom detta förmodligen är ditt levebröd. Men det finns alltså andra sätt att se.
Låt oss sedan skilja mellan begåvade barn som får en chans till ”elitutbildning” och barn med rika föräldrar som får samma chans. Elitutbildning verkar bara då som en cementerare av klasskillnader när det inte finns några mekanismer som ger människor utan kapital chansen. (nej, jag är inte mot all styrning). Men med stipendier och andra utjämnande medel exempelvis kan samma elitära utbildning verka för att göra begåvning istället för kapital till det avgörande. Vad som inte verkar utjämnande – och varför förstår ni det aldrig? – är en sänkning av standarden. Karin säger det i sista stycket. Tror du att svenska familjer med kapital är så dumma att de låter sina telningar gå igenom det svenska utbildningssystemet?
Jag är alltså fortfarande nyfiken på exakt när rättvisan kommer att anses vara uppnådd. Det är ingen gigantisk fråga, snarare en principiell. Jag undrar också hur ni ser på kunskap. Är det omodernt? Eller är kunskap idag något annat än vad det var för 30 år sedan? Varför finns det ämnen som festplanering, videofilm, etc på gymnasiet som kan väljas ISTÄLLET för t ex språk?
Några klargöranden: Jag har och har haft goda kontakter med högskolevärlden, jag har jobbat med frågor om rekrytering – men jag får inte mitt levebröd från högskolan.
Däremot skiljer jag mig från de flesta av mina generationskamrater (jo, jag är 50+) som i tid och otid lamenterar över den svenska skolan. Vet ni att de som är mest kritiska mot den svenska skolan är medelålders män utan barn?! Man kan undrar varför och vilken kontakt de har med skolan och vad de faktiskt vet.
Mitt eget ställningstagande grundar sig i huvudsak på en kritik mot den gamla skolan, som jag i många stycken tycker var usel. Den skola jag gick i (en normal Stockholmsskola) hade ganska låg kunskapsambition. De var mer intresserade av ordningsfrågor än kunskapsförmedlning. Man skulle komma i tid, sitta tyst, ”vara hel och ren och med nödiga läroböcker försedd”. Om man sen lärde sig så mycket var inte så viktigt. Lärarna tuggade vidare på samma osmälta, obearbetade kunskap de en gång själva blivit korvstoppade med. Mina universitetstudier gav ungefär samma intryck.
Det må finnas många konstigheter i dagens gymnasieskola (som festplanering och videofilm), men efter mina erfarenheter från närstående ungdomar så är kunskapsnivån relativt hög. Min systerson är femton år och går i nian. Han läste nyligen historia och kan t.ex. nu redogöra för hur första världskriget startade. Det är mer än vad de flesta vuxna klarar av. Hur kom det sig att ett skott i Sarajevo utlöste ett världskrig? Vet ni inte det, kan ni fråga min femtonåriga systerson. Han kan dessutom redogöra för den politiska och sociala situationen i Europa som gjorde kriget möjligt.
Det grundläggande antagandet från din (och kanske även Agnes och Bodils sida) är standarden har sjunkit. Jag vill påstå att detta inte är sant, däremot har statusen sjunkit. När alla kan ta studenten, så faller värdet av studentexamen även om en studentexamen idag är betydligt mer kunskapsdiger än den var för 30 år sedan. Sådan är dessvärre den sociala logiken, och det kanske är där skon klämmer. De medelålders lamentationerna kanske i första gäller den förlorade statusen – de finner sina examinas värde devalverade och de känner sig vintrigt missnöjda året runt.
Vad du skriver om dansskolan kan jag helt enkelt inte tyda. Kan du förtydliga dig?
/Bengt
Bengt C,
jag tycker att det ”statistiska material” du baserar dina uttalanden på är väl smalt för att göra anspråk på någon relevans. Du bygger dina omdömen dels på att du själv inte lärde dig/fick lära dig särskilt mycket i skolan eller på universitetet och dels på att din femtonårige systerson kan redogöra för hur första världskriget började. Detta är tunt. Själv har jag under många år undervisat i tyska, italienska och svenska på gymnasiet och i tyska i över tio år på universitetsnivå. Utan att gå in på några detaljer (detaljer har jag tagit upp vid ett antal tillfällen här tidigare) kan jag säga att kunskapsnivån har sjunkit på de senaste 10-15 åren på gymnasiet och fallet är ännu tydligare på högskolan. Jag kan inte längre läsa texter på samma nivå, jag kan inte föra samtal på samma språkliga eller innehållsmässiga nivå som tidigare. Lärare tvingas att ägna sin tid åt tusen andra saker än undervisning, så det blir naturligtvis inte mycket krut kvar till det som ju är huvudsaken.
Värre och mer groteska saker händer: Sedan lärarhögskolornas lärare och bossar fick makt över blivande språklärares ämnesundervisning finns det till och med krav på och bestämmelser om en mängd saker som blivande lärare inte ska kunna eftersom det ju ”räcker om de kan det de ska undervisa om”. Jag har vid flera tillfällen blivit tillrättavisad eller snarare trakasserad för att mina litteraturkurser höll för hög nivå för blivande lärare. ”Kunskap är en färskvara” är en typisk slogan jag fått mig livs. Eller när jag hävdade betydelsen av gedigna ämneskunskaper, så blev jag avsnäst med nonsens som: ”Du vet inte vad ett ämne är idag”.
Jag vet att det är många med mig som ser det så här. Läs någon av Inger Enkvists böcker om det svenska utblidningssystemets förfall. De är baserade på noggranna och mångåriga undersökningar.
PS Under rubriken Utbildning/forskning finns en rad texter kring det här ämnet med en mängd kommentarer till. Och jag planerar att skriva ytterligare något inom kort.
Jag vet – världen är vrång och orättvis, och alla är vi offer för ett oblitt öde. Du skulle väl antagligen helst vilja välja ut de tio mest intresserade och begåvade elever för givande seminarier och litteraturanalyser. Men nu har politikerna, de dummaste av alla här i världen, bestämt att även några av de inte fullt lika begåvade, ska få del av undervisningen och då måste du SÄNKA STANDARDEN. Det är verkligen hemskt och orättvist.
Nej, inför betyg så tidigt som möjligt och reservera gymnasierna och universiteten åt de bästa av de bästa. Tänk så mycket roligare det kommer att bli för alla lärare – då kan de verkligen få ägna sig åt att förmedla KUNSKAP!
De som inte kommer in på utbildningarna kan väl alltid hitta på något annat att göra – om inte annat så kan de få ägna sig åt att utföra hushållsnära tjänster. Det viktigaste är ju att standard inte sänks.
Men när vi nu talar om standard så kan jag inte låta bli att påpeka att man inte skriver ”dels… och dels…” utan ”dels…., dels….”. Det är inte heller lämpligt att omotiverat blanda tempus i meningar. Se t.ex. ”…har blivit … tillrättavisad ….. för att… höll…”
Standarden! Tänk på standarden!
bengt, dra upp byxan liksom typ standarden
Bengt C,
Du säger:
”Du skulle väl antagligen helst vilja välja ut de tio mest intresserade och begåvade elever för givande seminarier och litteraturanalyser.”
Du har inte förstått ett dugg.
Jag får tacka för besöket på din blogg, Bodil. Det har varit lärorikt. Jag har ingen egen blogg och jag läser vanligtvis inte bloggar. Din blogg hittade jag när jag sökte på ”blogg Heidegger”.
Jag har läst några av dina övriga inlägg i olika ämnen och vidhängande kommentarer. Ni tycks alla vara överens om det mesta. De kommentarer du får bekräftar vad du säger och spär på med ytterligare exempel.
Jag tror jag börjar förstå vilken funktion bloggen fyller och vad deltagarna har för behov och intressen. Ni verkar ju ha det trevligt i er lilla klubb där alla tycker likadant – det äääär ju så hääärligt att bli bekräftad.
Tack för mig.
Bengt och Bodil,
Jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är synd att det blev så här.
Å andra sidan blir det gärna så i en diskssion där ingendera parten är särskilt benägen att lyssna på motståndaren/den andra sidan.
Det är också svårt att diskutera saker på en blogg, det blir bara texten som räknas, man ser inte minspel, gester, hör inte den där lilla tvekan som finns i en röst.
Man sitter och filar på sin kommentar, suddar, skriver nytt, skärper sina argument.
Kanske kräver bloggdiskussionerna en lyhördhet ingen av oss riktigt gjort till sin.
Diskussioner leder ju lättare någonstans, till en ny insikt eller till något berikande om man har ett öppet diskussionsklimat. Att alla som deltar är beredda att ifrågasätta också sina egna utsagor, eller förklara dem närmare.
Som sagt, jag tycker att det är synd att det blev så här, även om Bodil, Karin och Agnes inte är överens med Bengt i allt, så finns det säkert några grejer vi kan enas om.
Det hade varit roligare och mer givande för alla om vi hade kunnat finna dem och vad gäller resten konstatera att vi just inte var överens, men att det inte är hela världen.
Jaja, till Bengt: Lycka till på andra bloggar, och det ÄR roligt att blogga och det är roligt att både läsa och skriva bloggar. Hoppas att du inte helt tappade lusten!
Tack Karin,
för dessa sansade och kloka ord.
Å andra sidan så kan man väl se sådana här små arga övertramp (så länge det inte urartar till personangrepp eller grovheter) som en ”krydda i anrättningen”. Om man brinner för något är det ju lätt att det slår ut lågor också där det inte är riktigt ”rumsrent”.
Så Bengt C, jag hoppas att vi inte har blivit fiender genom denna ordväxling. Titta gärna in här igen.
Trots att jag lovade att hålla mig borta, så har jag några sista försenade ord att förmedla.
Nej, Bodil, vi är inte fiender. Lite kryddor i anrättningen tål jag – jag är rätt bra på att krydda själv om jag får lust.
Jag är dock inte van vid diskussioner på bloggar och har väl inte helt begripit hur dessa forum fungerar. De tycks vara relativt slutna rum där en grupp människor som känner varandra (genom nätet eller i den s.k. verkligheten) diskuterar och kommenterar tidens gång och annat, vartefter andan faller. Dessa privata diskussioner pågår dock i ett skyltfönster, med en formell inbjudan till andra att delta.
Jag tror jag begick någon form av etikettsbrott när jag huvudstupa kastade mig in i diskussionen. Min erfarenhet från nätdiskussioner har jag från diverse öppna diskussionsforum. Bloggar är något annat – de är mer som en picknick i parken, där man formellt bjudit in alla i kvarteret, men där det ändå är meningen att det är vi som redan känner varandra som ska ha fest.
Detta var det ena skälet till att jag drog mig ur diskussionen. Diskussionen var privat och den formella inbjudan att delta borde jag inte ha tagit så bokstavligt. Läser man de första sju inläggen, är det uppenbart. Ni har diskuterat detta tidigare och ni är i stort överens. Nu har något nytt dykt upp, som får er att åter lufta lite gamla bekanta åsikter. ”Kunskapsföraktet tar livet av oss”, utbrister Marita. Troligen inte för första gången. Ej heller för sista.
Det andra skälet till att jag drog mig ur, var att jag inte såg någon öppning för den diskussion jag ville föra. Det verkade som om ni såg den förändring som den svenska skolan genomgått de senaste 10-20 åren som ett socialdemokratiska politikers idiotiska påhitt. Förändringarna tycktes framstå som helt omotiverade, endast drivna av felriktade, nivellerande jämlikhetssträvanden.
Jag skulle vilja anbefalla en smula samhällsorientering, och hoppas då att ni skulle se att näringslivet, tjänstestrukturen, yrkesfördelningen och mycket annat har förändrats, vilket i sin tur har gjort en förändring av utbildningen absolut nödvändig. Det bredare rekrytering till gymnasiet/högskolan är inget som politikerna hittat på, utan är ett svar på förändringar i hela samhällsstrukturen. Både i Sverige och i många andra länder i Europa.
Om sedan skolans förändring innebär att några skolor har videofilm och festplanering på schemat är trots allt en detalj och inget att haka upp sig på.
Tackar återigen för mig. Nu har jag sagt ”allt”.
Det gör mig på lite dåligt humör att Bengt C först ger sig in i en diskussion, och sedan när ingen håller med honom (men det är väl bara i den här lilla syjuntan kan tro) så blir han sur. Hur ser det ut i de fora där Bengt C oftast befinner sig, tro? Är man där öevernes med honom och därför på en upplystare nivå? Nej, jag tror tvärtom att det här blåser en lite främmande vind som tydligen blir lite för stark.
Jag ser inga argument, inga sakskäl i de sista kommentarerna. Jag har inte fått några svar på mina frågor som var vänligt om än kritiskt ställda. Jagtycker inte det är en petitess att gymnasieungdomar frestas välja festplanering eller dylikt istället för tyska eller franska för att förbättra sitt betygsgenomsnitt.
Det är inte samma sak att plädera för en kunskapsbaserad skola som att vilja ha kadaverlydnad och noll ifrågasättande. Men det är ju symptomatiskt att den differentieringen inte existerar i Bengt C:s värld.
Jag upprepar: vi kommer aldrig att förstå varann.
Bengt C,
du säger:
*Jag är dock inte van vid diskussioner på bloggar och har väl inte helt begripit hur dessa forum fungerar. De tycks vara relativt slutna rum där en grupp människor som känner varandra (genom nätet eller i den s.k. verkligheten) diskuterar och kommenterar tidens gång och annat, vartefter andan faller. Dessa privata diskussioner pågår dock i ett skyltfönster, med en formell inbjudan till andra att delta.*
*Jag tror jag begick någon form av etikettsbrott när jag huvudstupa kastade mig in i diskussionen. Min erfarenhet från nätdiskussioner har jag från diverse öppna diskussionsforum. Bloggar är något annat – de är mer som en picknick i parken, där man formellt bjudit in alla i kvarteret, men där det ändå är meningen att det är vi som redan känner varandra som ska ha fest.*
Till detta kan jag säga att jag inte tycker du ska basera din syn på vad bloggar är på vad som händer i just min blogg. Den är nog inte särskilt typisk. Dessutom har jag givit den ett slags innehållsdeklaration under rubriken ”Om den här bloggen”. Där kan man till exempel läsa att jag främst intresserar mig för litteratur. Vad gäller livet i kommentarfunktionen, så regisserar jag naturligtvis inte det. De som besöker bloggen och då och då eller någon enda gång kommenterar det som skrivs här gör detta för att de tycker att det är intressant eller trevligt att samtala om det ena eller det andra eller för att de har något de vill dela med sig av. Så föreställer jag mig det. Jag kan berätta att de flesta av dem som dyker här har jag aldrig träffat, men en del har jag börjat lära känna och några har jag också träffat efter en tids samtalande här. En av anledningarna till att jag skriver den här bloggen är att jag vill skapa en plats för samtal och faktiskt – det här kan man kanske tycka är lite löjligt – gemenskap. Jag ser min roll i förhållande till mina läsare i ganska hög grad som en tjänande roll. Jag vill hålla det jag lovar, nämligen att varje dag ha någon form av text kring något av de ämnen jag har valt att behandla redo för den som vill läsa. De dagar jag inte skriver något förannonserar jag, till exempel om jag ger mig ut på en resa. Naturligtvis skriver jag också för att jag tycker det är roligt.
Det du säger om skolan eller snarare min – enligt din tolkning – syn på skolan tvingar mig till ytterligare ett klargörande: Jag är inte ute efter en elit- eller nivelleringsskola utan efter en skola där kunskaper står i centrum, kunskaper och hårt arbete. Jag tror att en urvattnad skola med lägre och lägre krav är till speciell nackdel för de elever som inte kommer från hem med hög bildningsstandard. Jag kämpar hårt emot denna urvattning av skola och utbildning. Jag kämpar hårt för de elever som är beredda att anstränga sig och arbeta. Detta har ingenting med deras bakgrund eller hemekonomi att göra. De som inte vill anstränga sig försöker jag locka till det, men jag lägger ner mest arbete på dem som arbetar. Samtidigt går min energi till att kämpa för en bättre skola, emot förflackning och utjämning neråt.
Nu ska jag återigen bryta mot mitt löfte och skriva ytterligare några rader.
Agnes skriver att hon vill ha en kunskapsbaserad skola och Bodil vill ha en skola där kunskaperna står i centrum. Ja – det vill jag med. Och jag undrar vem som vill något annat. ”Kunskaperna i centrum” är väl själva affärsidén för all utbildning.
Nu underförstås det väl i era resonemang att så var det förr, men så är det inte längre. Jag hävdar att det är precis tvärtom. Förr gick kanske 20-30% i gymnasiet. Resten slutade efter nian eller gick till olika yrkesutbildningar. Idag finns inte jobb för ”resten”, så frågan är vad man ska med göra dem. Ska de gå sysslo- och arbetslösa, eller ska man försöka erbjuda dem utbildning?
När politikerna (alla riktningar) ställs inför detta problem är valet givet. Man kan inte låta 40-50% av ungdomarna gå sysslolösa. Man måste ordna utbildningar som rymmer även dessa grupper. Så man skapar ett gymnasium för alla. Och då är det väl inte så konstigt att den genomsnittliga standarden sjunker. Men att konstatera det är en osanning som ser ut som en sanning, eftersom man då jämför hela populationen med de 20-30% som klarar studierna bäst.
Skulle man göra en rättvis jämförelse – dvs alla i de aktuella årsgrupperna nu och för 20 år sedan, skulle man se att den genomsnittliga nivån har höjts. De svaga som förut inte fick någon utbildning alls får idag en hel del utbildning, och de starka har också höjt sin nivå.
Vad som däremot har förändrats även för de bästa, är att en hög utbildning inte självklart ger jobb. Så var det inte förr. En fil. kand. var en merit och öppnade många dörrar. Idag krävs på många områden en doktorsexamen för att samma dörrar ska öppnas. Fler har hög utbildning och konkurrensen om positionerna har ökat dramatiskt. Eftersom föreställningen att man får jobb bara man har en ”bra” utbildning fortfarande lever starkt, så tenderar man att klandra utbildningen när inte jobberbjudandena kommer flygande. Det kan synas vara en paradox att trots att kunskapsinnehållet i de flesta utbildningar har ökat, så har deras marknadsvärde sjunkit. Men det är inte utbildningarnas fel utan beror helt enkelt på att det är många om budet.
Detta är inte bara min egen privata uppfattning utan en som jag delar med forskare på Lärarhögskolan i Stockholm. (Lärarhögskolor är ju visserligen er förhatliga, men något korn kanske de ändå hur plockat upp.)
Och till Agnes: Att jag inte svarade på dina frågor berodde inte på något annat än ren tidsbrist. Ursäkta.
Tidsbrist?