Ibland tycker jag att det kan vara intressant att lägga lite tid emellan en händelse och skildrandet av den – eller av skildrandet av skildrandet av den. För drygt fem år sedan skrev Freya Klier (som jag har översatt flera texter av här tidigare) den här texten apropå Günter Grass’ bok ”Im Krebsgang” (”Krabbans gång ” heter den svenska översättningen) om hur fartyget ”Wilhelm Gustloff” sänktes av sovjetiska ubåtar. Ombord på fartyget fanns omkring 10 000 flyktingar, de flesta kvinnor och barn.
Freya Klier kritiserar i sin artikel Grass för hyckleri och för att ha tvingat andra till tystnad om vad som verkligen skedde ända tills han själv ansåg det lämpligt att ta bladet från munnen. De fem år som gått sedan Klier skrev artikeln ger ytterligare en resonansbotten, inte minst eftersom Grass’ bekännelsebok ”Beim häuten der Zwiebel” kommit ut i mellantiden.
Man skulle sammanfattande kunna säga att det här handlar om förhållandet mellan sanningen och tiden.
FAZ söndagen den 10 februari 2002:
Nu äntligen får vi (kommentar till Günter Grass)
När Günter Grass utvaldes till Nobelpristagare (för de skadeglada ”a fitting gift to Germany”) kunde man befara att det inte längre bara skulle ”grassla” över Tyskland utan att det skulle prassla eller knastra. Med växande oro slank man iväg till tidningskiosken, för nu försvann hoppet om att ens för en vecka bli förskonad från Grass. Till det fanns det skäl: Just i Tysklandsfrågan har den här författaren ställt till med stor skada och gömt undan åtskilligt av sann historia. Det man minns är påträngande uttalanden utan sakkunskap, inte minst i den där romanen om Treuhand (Ein weites Feld) som faktamässigt är så illa underbyggd att de 70% DDR-pampar som ingick i där inte alls förekommer i boken… vilket fick PDS att falla i hänryckning och gjorde Grass till partiets favoritförfattare nummer 2 strax efter Gregor Gysi.
Nu är det dags igen, hela Tyskland är dömt till att finna en författares nu övervunna förträngningsprestationer utbredda på den plats där man väntar sig information om världspolitiken.
”…Ingen ville ju höra om det, inte här i Väst och verkligen inte i Öst”, resumerar författaren Grass den ihjältigna sovjetiska sänkningen av fartyget Gustloff. Ännu en enerverande lögn, ännu en skev bild av verkligheten: I den ”komfortabla DDR-diktaturen” hade fyra miljoner människor som fördrivits från de tyska östområdena tvingats till tystnad; den som skrapade på den ärevördiga bilden av sovjetarmén straffades med fängelse – straffades av just det parti som herr Grass favoriserar så idag.
I Väst däremot hade tigandet sina orsaker i feghet och politisk korrekthet – det straff som hotade var på sin höjd reprimander från media. Att den här skillnaden fortfarande inte är tydlig kan vi också tacka herr Grass för.
Är det inte äntligen dags att hedra de författare som under den decennielånga förträngningen hade modet att tala sanning och på grund av det trängdes ut i marginalen?
Det skulle väl betyda att man tog risken att göra ett första verkligt tabubrott i den fortfarande så politiskt korrekta mediala sfären och det skulle betyda att man äntligen kom med försenade ursäkter till dem som man tanklöst hade plågat, dem som hade haft modet att inte simma med i den tyska huvudfåran. Men i stället är man tillbaka i ett auktoritetsberoende av gammalt tyskt mönster, ett mönster som är resistent mot reflektion: Om det nu är Richard von Weizsäcker, Friedrich Schorlemmer eller Günter Grass – Låt oss nu se vad har för klokt att sägas oss igen?
I och med de östeuropeiska diktaturernas sammanbrott har en yngre generation av historiker, författare och journalister börjat ta itu med att korrigera lögner och rensa upp bland halvsanningar i framställningen av de komplicerade förloppen och att sätta historisk trovärdighet som måttstock i det nya århundradet. Processen pågår tvärs över hela Europa och den är så framgångsrik eftersom den förkastar både kollektiva mentala spärrar och gamla förträngningsmekanismer.
Det är tack vare envisheten hos dessa historiker, författare och journalister mellan Moskva, Berlin och Paris som tidigare tabuteman idag är en del av den europeiska diskursen. Men knappt har man börjat varsebli uppbrottet i Tyskland, så förvrängs bilden igen:
TV-journalister som helt nyligen ängsligt backade inför frågan om de fördrivna, uppträder nu som om de var pionjärer i ämnet; författare äntrar nu snabbt det fartyg, vars sänkning de i årtionden inte ansett vara värd att skildra.
Och den tyska offentligheten? Som vanligt visar den undfallande lydnad: Nu äntligen får vi! Den store ledaren blåser i hornet, kultursidorna är saliga. Och den politiskt korrekte läraren får nu tala om torpederingen av ett fartyg med tusentals kvinnor och barn ombord utan att ”Auschwitz blir förminskat”…
I stället för Goldhagens ”Alla tyskar är skyldiga” blir nu Grass’ ”Också andra har förorsakat lidande” till en historisk paroll. Nu kommer också bombningen av Dresden att finna en romanförfattare och en förläggare som har mod att trycka den.
Kanske kommer också de konservativa att vilja ösa sina priser över författaren till Gustloffboken – och han kommer naturligtvis då att betacka sig, så att vi får en tidningskiosk full med Grass igen.
Ingen bok är överflödig som kan ge oss närmare kännedom om den historiska sanningen. Och är den dessutom välskriven – så desto bättre. Men varför kan man i Tyskland inte sluta kyssa falska hjältars fötter? Hur ska kommande generationer kunna finna en kompass som kan hjälpa dem ut ur den blinda politiska korrektheten, om detta mönster inte äntligen bryts?
Grass’ bok släpar långt efter en redan framskriden process. Det gör inte hans novell sämre. Men han borde äntligen bespara oss sina förträngnings- och övervinningsutgjutelser.
