Religionens ställning i samhället och människornas liv verkar sedan några årtionden vara på väg mot en ganska genomgripande förändring både här i Sverige och i andra delar av Europa och världen.
Jag minns ett paradigmskifte från min barndom – när jag var nio flyttade jag från stockholmsförorten Bagarmossen till Varberg på Västkusten. Jag flyttade från en sekulariserad värld till en strängt schartauansk sådan. I Bagarmossen hade religionen, det vill säga kristendomen, varit något som dök upp i skolan kring jul och vid skolavslutningen, som ett slags ornament eller dekorativt tillbehör. I Varberg bad man fyra gånger om dagen i skolan, åtminstone i den klass jag gick i under folkskoleåren, och de viktigaste ämnena var kristendom och Varbergs historia som också hade ganska mycket kristendom att göra. Jag minns att jag kände mig ganska udda till en början, men också att jag varken blev utstött eller förtryckt och att det inte heller kostade mig särskilt mycket att anpassa mig till de nya sederna. Det hela stannade på ett sätt på ytan på det viset att jag tydligt såg den här nya världens yta. Jag visste en hel del om den här världsbilden eller livsförklaringen. Och någonstans där stannade det.
Längre fram, under tonåren, kom andra bilder av religionen. Det talades mycket om religionsfrihet och om ekumenik (till exempel om det ekumeniska klostret Taizé), om friheten att inte tro alls, friheten att tvivla. Och ibland beskrevs religionen/religionerna som en lykta med olikfärgade glas, där också ateismen kunde ha en plats, där ljuset kunde symbolisera livet eller världsalltet. I allt detta stod det klart att religion handlar om tro, om att försöka att förstå livet och döden, människans villkor på jorden som dödlig varelse, om att söka efter mening.
På senare år har jag från tid till annan tyckt mig se en utveckling i det som både religionerna och ateismen står för eller uttrycker – en förändring mot ett slags nygammal fanatism som har inte så få infantila element i sig. I mycket har de religiösa krafterna kommit att släppa målet att förklara och försona oss med livets tunga villkor för att i stället bli korstågsaktigt militanta igen på ett nästan arkaiskt sätt. Samtidigt har en vidsynt sekulariserad syn på tillvaron förlorat mark till ett slags religiös ateism vars vanligaste uttryck är ett slags religiös korrekthet (som med enögd besserwisseriver bannlyser alla religiösa dogmer) som också den är militant på det här trångsynta och fanatiska sättet. Man ägnar mycken missionärsaktig energi åt att håna andra människors tro och föreställningar. I detta sammanhang har yttrandefriheten allt oftare kommit att omtolkas till ett slags egendomlig rättighet till pajkastning med griniga och småskuret moraliserande förtecken. Allt mindre talas och tänks det om religioner som tro eller ett sökande efter mening. I stället för att sträva efter tolerans och försoning hävdar allt fler (igen) den egna förklaringen av tillvaron som den enda rätta ja, egentligen den enda möjliga. Det öppna samtalet mellan olika synsätt – ett samtal som naturligtvis aldrig har varit lätt eller bekvämt – har alltmer trängts undan av låsta positioner med allt hårdare beskurna utvecklingsmöjligheter.
Det är som om både religionen och den sekulariserade världsuppfattningen håller på att krympas ihop till politik i dess elementäraste form, till något som vi på ett slagordsmässigt sätt kan ha rätt eller fel om. Platsen för det visa eftertänksamma tvivlet blir mindre och mindre. Tillvarons mysterier löses upp med hjälp av präktiga (men samtidigt militanta) handböcker (”Livet och döden i femton punkter”, ”Så här är det”) – och en påk i skallen på den som inte inordnar sig i ledet.
Religionen får ju en rätt märklig ställning – i media. De flesta troende antar jag är rätt stillsamma och faktiskt fortfarande toleranta.
Det är andra figurer som ger religionerna de här märkliga formerna de nu har.
Jag skulle vilja säga att media förvanskar alla religiösa uttryck. Blåser upp detaljer, fäster sig vid avarterna – konfronterar de eventuella olikheterna.
Omformar vår bild av religionerna och styr på så sätt våra tankar om dem.
Det är som om både religionen/religionerna och ateismen har vulgariserats och liksom tömts på sitt idéinnehåll. Det kan nog vara så som du säger att det är ”medialiseringen” som är orsaken till den förgrovningen och det här förytligandet. Fast det kanske också är något av en förenkling eller förgrovning att säga så. Det märkliga är att man liksom nöjer sig med de här egendomliga förvrängda bilderna.
Em fin text, litet annorlunda den här gången. Ursäkta en något lång kommentar.
Jag delar naturligtvis helt din uppfattning i de två sista stycken i din post. Men hur har det blivit så här med all sorts fundamentalism och enkla gör-det-själv-lösningar? Jag har själv en förenklad förklaringsmodell. Människan behöver strukturer att rätta sig efter. När de religiösa och politiska (socialism, liberalism, konservatism) strukturerna vittrade sönder uppstod ett vaccum som snabbt och automatiskt fylldes av en blind tro på självreglerande mekanismer. Det gick lätt att förkläda den i form av ”nyliberalism”, ”etisk egoism” och annat frihetstänkande. Solidaritet försvann som begrepp och ersattes av var-och-en-för-sig ideologi, omförpackad till ”individens frihet.” Att det i själva verket var frånträdandet av personligt ansvar ville man inte inse eller kanske förstod man det inte, invaggad i säkerhet som man blev av högt prisade opinionsbildare, kulturpersonligheter, politiker och ekonomer. Men sedan visade det sig att endast den riktigt starke eller av födsel gynnade personligheten kunde dra full fördel av detta system liksom de länder och områden som redan hade ett ekonomiskt försprång. Den osäkra massan, de individer som insåg att att de räckte till i frihetsdjungeln, de som fann sig undanskuffade och föraktade letade efter nya strukturer och fann dem i fundamentalism, ockultism, post-modernism och alla möjliga andra ismer.
Att, som du skriver, sträva efter tolerans och försoning, ett öppet samtal eller eftertänksamt tvivel är oerhört jobbigt och osäkert. Man måste hela tiden ompröva sina egna ståndpunkter, leva i ovisshet och inse att det inte alltid finns entydiga lösningar. Vem orkar med det i längden speciellt om omvärlden hela tiden tutar ut enkla och ofta angenäma budskap. Då är det enklare att försvära sig till en stark ledare eller till en enkel tro.
Det enda jag är tveksam om i din text är när du skriver om att ”yttrandefriheten allt oftare kommit att omtolkas till ett slags egendomlig rättighet till pajkastning med griniga och småskuret moraliserande förtecken”. Ja, så är det och så måste det få vara. Men vi som inte vill behöver ju inte kasta småskurna och moraliserande pajer 😉 Men, å andra sidan, nog blir väl Bush eller stormuftin av Jerusalem betydligt mindre skräckinjagande med litet grädde i ansiktet?
Just så ligger det till och kom inte och säg något annat! 😉
Bengt,
jag går in i det hörn där du ställer dig tveksam till det jag säger. Jag börjar med att säga att min formulering kanske inte är så helt lyckad. Jag ska därför nu försöka klargöra vad jag menar med de här orden. Det är viktigt att det råder yttrandefrihet, det vill säga att man har en rättighet att uttrycka sin mening och att man inte ska kunna bestraffas för att man tycker något som till exempel inte är populärt eller modernt vid ett giviet tillfälle. Yttrandefrihet har ett självklart värde; detta framgår tydligt om man till exempel ställer begreppet emot åsiktsförtryck. Vad jag menar är att begreppet eller kategorin yttrandefrihet mer och mer används som ett tillhygge eller ett skynke som man hänger över alla möjliga låga mål och handlingar som till exempel att säga oprovocerade elakheter om sådana man inte är överens med. Om yttrandefrihet främst och oftast används till att förnedra och håna sådant som andra håller högt, så tycker jag att yttrandefriheten har blivit ett slags gisslan för något som egentligen står i motsats till yttrandefrihetens högsta mål. En yttrandefrihet som frånsagt sig ansvar, avvägning och eftertänksamhet är inte något jag odelat kan tycka om, men naturligtvis föredrar jag den framför förtryck och diktatur.
Det där med yttrandefriheten du skriver här (Bodil) är jag helt överens med.
Jag har också ”svårigheter” med den beroende på alla dem som överutnyttjar den.
Och när chefredaktörerna rusar man ur huse för att unisont förklara för oss andra att så måste det naturligtvis vara! Även de mest korkade och småsinta åsikterna måste få plats på löpet (typ) – ja, då får jag en känsla av att vi fått ett nytt prästerskap och en ny religion.
I brist på andra, så att säga
En sorts yttrandefrihetsfundamentalister.
Att pressen använde sig av yttrandefriheten med förnuft vore ju faktiskt önskvärt. Eller?
Karin,
jag önskar också att det funnes en väg att få pressen att använda yttrandefriheten med förnuft. Inte genom tvång förstås, men vad finns det för vägar egentligen? Ibland ser det ut som om det inte skulle finnas något alls emellan det här fria idiotflödet av hån, glåpord och kuriosasökande och förbud och förtryck. Det är som om anden (småskurenhetens skvallerande) hade släppts ut ur flaskan – och att stoppa tillbaka en ande i en flaska det är kanske inte möjligt.
Det är inte svårt att hålla med om andemeningen i det ni skriver mina damer men ni undviker sorgfälligt frågan varför har det blivit så här? Om man inte svarar på den så kommer era väbefogade krav på att använda ”yttrandefriheten med förnuft”, talet om ”yttrandefrihetstalibaner” osv. att komma farligt nära det krav på självcensur som ställde till så mycket skada i debatten efter Muhammedteckningarna. En bra ”case study” är ju också svensk press under WWII, jag tänker då på Arnstads bok om Günther som jag skrivit om flera gånger.
Hydo compo? Hur kommer det sig alltså att jag tycker att medmänniska X är en löjlig idiot och att jag måste tala om det för alla som vill höra? Hur kommer det sig att mitt dyrkande av Den Stora Pumpan ger mig rätt att bomba ihjäl dom som hellre tror på Spagettimonstret? Varför köper ni min tidning när jag skriver om Viktorias kärleksliv men inte när jag diskuterar subsidiaritetsprincipen? Det är de avgörande frågorna. Inte i vilken grad jag skall hålla tyst.
Sorgfälligt och sorgfälligt. Jag vet inte om jag just undviker frågan du tar upp. Och några ”krav” har jag inte ställt. Jag har börjat i någon ände (inte i alla) i hopp om att hitta någon/några jag kan utväxla tankar kring det här med och den förhoppningen har ju redan infriats eller börjat infrias.
Nu kan jag inte låta bli att ställa den fråga du med dina ord här ovan lagt i munnen på mig? Vad tror du, Bengt, är orsaken till att det blivit så här?
I och för sig tror jag, tillfrågad eller ej, att Bengt har en del av svaret då han talar om söndervittrade -ismer. Och minskad tro – över huvud taget.
Men kanske räcker det inte som förklaring?
Något som var kollektiv och solidaritet har brustit, men också de förtryckande mekanismerna i kollektivet. Jantelagen överskrids gång på gång och det applåderas snarare än skakas det på huvudet åt.
Indiviualism i kombination med masskultur och masskonsumtion.
Värdenivellering.
Kanske är det den mest slående saken bland förklaringarna, ingenting (utom egentligen pengar och framgång) är mer värt än något annat.
Som Bodil var inne på, yttrande- och tryckfrihet uppstod ju, om jag minns rätt, då de var nödvändiga för samhällets utveckling – också.
Nu tänker jag inte nödvändigtvis komma fram till att man borde ändra på de här grunderna, de är och förblir grunder för ett demokratiskt styrelsesätt, och vi kommer väl fortfarande inte på något bättre – trots allt?
Mitt gamla tjatexempel om Frankrike drar jag igen. Här skyddas individens namn och bild (foto) av lagen. Det innebär en mycket beskedlig skvallerpress jämfört med många andra.
Om jag minns rätt var Gustav III snäppet tidigare med ändringar i konstitutionen än det som blev resultatet av den franska revolutionen.
Men också här är tryckfrihet och åsiktsfrihet GRUNDER.
Ändå är det inte en katt som menar att lagen, som faktiskt skyddar individen mer än tryckfriheten i frågor där det kan bli tvist, skulle vara ett uttryck för censur.
Förespråkar man samma sak i Sverige, ja, då jamar alla: Jamen det går väl inte?
Gör det inte?
Nu finns det ju inget foto av Muhammed, men hade det gjort det så hade hans ovilja att låta publicera det respekterats. (Om han nu hade uttryckt en sån.)
Det finns ju f ö en massa människor som menar att bilder är heliga. Ortodoxa kristna, utövare av ”primitiva” religioner, kanske ligger det i människans natur att lägga in magik i bilder.
Kanske ÄR faktiskt bilder magiska? Jag menar, vad vet vi, egentligen?
Jaha, nu spårade det möjligen ur.
Ni får ta det för vad det är.
Jag är fortfarande inte 100% övertygad om just yttrande- och tryckfrihet.
Men så är jag också en religiös människa.
Däremot.
Tja, ”krav” eller ”önskan” – det är naturligtvis en viss skillnad men jag hoppas att den inte skall påverka vår diskussion. Förlåt om jag var ovarsam. Jag försökte ju i första stycket av min första kommentar att skissa på hur jag tolkar utvecklingen, troligen var jag väl alltför allmän och generaliserande. Som materialist (i filosofisk mening) ser jag utvecklingen som ett resultat av ekonomiska faktorer och deras samspel där den frånvaro av politiska korrektiv som varit en vouge sedan sjuttiotalets början (men naturligtvis med långt äldre rötter) drivit fram ett klimat där egoism, girighet och ovilja att ta ansvar blivit förhärskande. Det gäller både på mikro- (individer) och makronivå (stater, regioner). Det urartar naturligtvis till hänsynslös hedonism och förnedrande attacker mot potentiella konkurrenter.
Jag menar att de grundläggande problemen ligger här. Det behövs ett nytt paradigmskifte av det slag som man ser kanske en eller två gånger per århundrade.
Naturligtvis skall man använda yttrandefriheten med förnuft. Men man måste acceptera att många inte gör det (och det skriver ju du, Bodil, också uttryckligen.) Men vill man minimera de mörka sidorna måste man börja med de mycket mera grundläggande problemen. Självcensur är inte svaret och jag glömmer aldrig den chock jag fick när jag lästeGöran Rosenbergs artikel under Muhammedkrisen där han bl.a. menar att ”Yttrandefriheten förutsätter …en kontinuerlig ’avstämning’ mellan medborgarna i ett samhälle om hur yttrandefriheten kan användas och hur det som yttras i offentligheten kan uppfattas och förstås ” m.a.o. man får inte säga något som kan ”kränka” någon.
För tydlighets skull: det är helt klart att vi delar uppfattning om yttrandefriheten men kanske vill betona något olika saker när det gäller att komma till rätta med avarterna.
Men det här var ju en detalj egentligen i ditt inledande inlägg som jag tycker var en bra och intressant ehuru något oroväckande beskrivning av fundamentalismens utbredning i vitt skilda läger. ”Religiös ateism” är en fin term – kampanjen mot
hotellbiblarna tycker jag är ett utmärkt exempel på detta. (Jag får väl erkänna att jag själv delvis hänfaller åt sådan när det gäller ”alternativ medicin” ”parapsykologi” och dylikt där jag finner det omöjligt att låtas bli att kasta pajer. Men något roligt skall man väl få ha.)
Kvick uppdatering: skrev min senaste kommentar innan jag läst Karins. F.ö. har jag med största förtjusning följt turerna kring ”la First lady”, Stiliga Cecilia. Bilder fattas inte om man vet var man skall leta 😉
Bengt,
”politiska korrektiv” är det något du efterlyser och hur skulle dessa i så fall se ut? Ser du ”självcensur” som väl ändå skulle komma inifrån var och en som något värre än ”korrektiv” utifrån? Kanske missförstår jag dig här eller så förgrovar jag det du vill säga – nå, i alla fall kommer jag inte riktigt åt det. Vi kanske helt och hållet får ge upp missionärstanken (i form av till exempel religiös förnuftspredikan) också på det här området. Vi kanske inte alls kan eller ska påverka några andra än oss själva – kanske är det enda som finns att göra detta att inte gå med i de här missionärsrörelserna alls. Av övertygelse inte på grund av självcensur.
Sedan kan vi naturligtvis ändå tycka och tänka och säga att vi tycker att det är platt och trist att så mycket av vad människor ”friyttrar” har sjunkit ihop eller hasat ner till pajkastning eller korståg för diverse ytligheter och likriktningstendenser.
Nej, ”politiska korrektiv” skall inte sätts in på den nivån utan i ett betydligt tidigare skede. Det gäller att dämma in de blinda ekonomiska krafterna så att de verkar förcommune bono i stället för den personliga girigheten. Det gäller att betona solidaritet och ha mod till omfördelningar. Det gäller att utkräva personligt ansvar. Kanske mer eller mindre på köpet kan man då få ett samhälle där bildning och utbildning har återupprättats vilket möjligen skulle motverka en del av de avarter vi talat om i den här tråden.
Jag tror att det är ordet ”censur” som får mig att reagera. När jag tänker efter skulle man kunna ersätta begreppet ”självcensur” med ”omdöme.” Kanske är det det det gäller.
Hälsningar från glashuset.
Så uppfattade också jag det du skrev, de politiska korrektiven började krackelera redan på sjuttiotalet.
Och svaret skulle alltså vara ett ”paradigmskifte”?
Det du skissar på ovan?
Ska vi tro att det kommer av sig självt, eller vad ska till för att det ska bli av? Katastrofer? Ett mer och mer hårt och brutalt samhälle, och var går i såna fall gränsen? Är vi inte, egentligen, redan där?
Vad gäller fotona på Cecilia så får man väl säga att hon spelar med. Hon, liksom franska politiker är en del av mediakulturen.
Det skulle antagligen vara en katastrof för henne och Sarko, om tidningar och tevekanaler började porta henne.
Hälsningar från ett annat glashus,
Varenda bloggare som skriver om religion och ateism bör klicka på bannern för ”brännande, aktuell namninsamling” på ”http://bildning.se” och sen reflektera över och skriva om initiativet på sin blogg. En utmaning!