Jag har placerat det här inlägget i kategorin ”politik”, men hade jag haft kategorin ”absurditeter” hade den kanske passat bättre där. På bilden här under ser ni en åldrad diktator som bläddrar eller läser i sitt husorgan ”Juventud rebelde” (Rebellisk ungdom). Han är klädd i en tröja som på ett dagisaktigt sätt är märkt med hans namn. Tröjan är av märket Adidas.
Oh, but I was so much older then
I´m younger than that now
(Bob Dylan)
Allvarligt talat: i hela den kommunistiska världen tycks en idé om odödlighet ha frodats. I Nordkorea är det ju fortfarande Kim Il Sung som är officiell statschef, att han sedan länge är död tycks inte spela någon roll.
Jag minns Albanien när Enver Hoxha dog, till och med hans motståndare bröt samman i tårar. Det var som om de inte trott det vara möjligt. Hoxha, den evige, död?! Otänkbart.
Castro odlar själv myten. Han vill framstå som odödlig, men hans plågade folk vet att hans tid är ute. På ett sätt fruktar jag tiden efter hans död, risken för inbördeskrig är säkert stor, starka krafter i Miami väntar på att återvända beväpnade. Och ändå kan man inte annat än välkomna hans bortgång – ju fortare desto bättre.
Ett annat exempel på den kommunistiska ungdomlighetsmyten: Jag minns från min DDR-tid att FDJ-ledaren var över femtio. FDJ står/stod ju för ”Freie deutsche Jugend”, ”Fri tysk ungdom” och den var ju varken fri eller ung, bara tysk, men det passar förstås inte som namn på ett ungdomsförbund: ”Deutsch”/”Tysk”, eller gör det det?
Och Castro ser sig alltså som en ung rebell i sin egen diktatur, eller vad?
Bodil, det slår mig också, när du berättar om ordföranden i FDJ att nazism och kommunism haft och har detta ungdomsideal gemensamt. Dyrkan av Den Unge Mannen och Den Unga Kvinnan tycks vara en integrerad del av den totalitära världsbilden. Lustigt nog tycks denna dyrkan fortsätta i vår tid, trots att den moderna kapitalismens främsta dygd tycks vara just infantiliseringen av det offentliga rummet: joggingdressen, mobiltelefonen, mp3-spelaren, jargongen ”typ” och ”liksom”. Hur får en aktivist i kommunistiska partiet eller nationalsocialistisk front idag sin ungdomsdyrkan att fungera i en sådan omgivning? Eller är det helt enkelt bara så att de i sitt klass- respektive ras-ideal ser en motbild till samtidens Ungdom?
Det är i och för sig klart att det ligger närmare till hands med en ungdomskult än med, ska vi säga, en ålderdomskult eller en medelålderskult. Att vara fascinerad av ungdomen är väl något begripligt och i sig inget dåligt. Men det hela blir farligt när andra åldrar än ungdomen betraktas som något utan värde eller ännu mera tillspetsat, som avskräde.
PS Joggingdressen är väl ett slags förstorad sparkdräkt, när den börjar användas i alla sammanhang…
Jo, det är sant Bodil, men infantiliseringen innefattar – tycks det – automatiskt föraktet för andra åldrar. Jag åker en busslinje till stan som först passerar ett gymnasium och hållplatsen därpå är centralsjukhuset. Vid gymnasiet kommer det alltid på ett stort antal ungdomar som tar varje sittplats i anspråk. Tror du de reser sig frivilligt ens om det kommer en gammal dam med käpp vid sjukhuset? Nej, det får bli jag eller någon annan som uppmanar dem att göra det. Det är, som jag ser det, resultatet av en långt gången infantilisering. Ja, joggingdressen som sparkdräkt, ingen dum jämförelse alls! Men Stalin hade knappast tagit av sig generalsuniformen för en joggingdress. Hade Hitler eller Mao? Möjligen gör Irans president det, han är ju så ”folklig” (idag ser jag honom i min danska tidning tillsammans med Chavez – båda med revolutionärt knutna nävar i luften!)
Thomas,
den här ungdomarnas respektlöshet som är så utbredd i en hel del samhällen kan förklaras på många sätt..men det krävs att man går in i saker och ting väldigt djupt för att eventuellt hitta några svar……det jag reagerar på är när folk som ”aldrig smakat på ett äpple” berättar om dess underbara eller bittra smak. I min kultur finns sådan slags respektlöshet inte..och gissa var jag är uppvuxen…i ett kommunistiskt samhälle där folk respekterade varandra..där man hade sina idealer och ”idoler”, dvs. individer som förtjänat att bli respekterade, älskade och som man självklart betraktar på något sätt som odödliga..de har gjort så mycket för sitt folk…folk älskar och nästan avgudar dem..de som inte respekterat någon med en sådan kraft kan inte, eller bör inte yttra sig negativt om det….jag hade också en ideal, eller en idol..det är min för alltid älskade och respekterade kommunistiske ledare Tito, som befriat oss från allt elände och vars död resulterade i att just eländet återvände i våra liv i form av ett inbördeskrig…….men vi lärde oss att älska och respektera..om inget annat så våra äldre…. det är en annan sak att i västvärlden den här respekten aldrig varit så utbredd…….idag är idolerna för det mesta någon som..vad vet jag..Britney Spears och liknande som säkert inte lär våra ungdomar respekten utan hur man på bäst möjliga sätt kan ”göra två kjolar av en” och därigenom visa så mycket kött som möjligt…
så, kort sagt..när jag respekterade och ”avgudade” eller grät efter att den respekterade och avgudade gått bort, levde jag lycklig……när den avgudade gick bort så gick också halva min släkt bort..slaktade eller på andra omänskliga sätt………. det kanske blir så även när den där lille mannen på bilden ovan går bort…….
-apropå ungdomsidealer- respektive kommunistiska ungdomars idealer….de senare har säkert inte för ideal hur man klär sig bäst med så lite kläder som möjligt eller vems mobil som har coolaste ringsignal…………
Sejfo, det var fint att läsa din kommentar! Tack. Jag känner många människor – bosnier, albaner, serber, kroater – som älskade och fortfarande älskar Tito. Jag känner många albaner som älskade och fortfarande älskar Hoxha. Men jag tycker det är viktigt att sakligt diskutera vad dessa män betydde för sina respektive länder – Jugoslavien och Albanien – och att denna diskussion leder framåt.
För övrigt håller jag helt med dig om det sista du skriver: de nakna magarna, de piercade navlarna, mobilerna… mitt i prick att kalla det två kjolar av en! Godkväll från en trött man i Skåne.
Sejfo, Thomas,
eftersom jag är god vän med er båda, eftersom jag värderar er mycket högt båda, så känner jag mig lite olycklig över det här. Nej, det har inte hänt något och jag tror inte heller att ni skulle tycka illa om varandra om ni möttes och talades vid.
Nu till mig: Jag har vissa erfarenheter av kommunismen både direkt och indirekt. Direkt – från min tid i Östtyskland. Indirekt – från upplevelser/umbäranden från medlemmar i min familj i Östtyskland och Tjeckoslovakien. Alla dessa erfarenheter har varit onda. Och nu till dig, Sejfo: Det som har hänt i Jugoslavien efter Tito vet du bara alltför mycket om och det har varit elände. För mig är inte Tito jämförbar med Stalin – han lämnade ju det spåret. Inte heller med Castro, vad jag kan se. Men att det skedde större katastrofer efter Titos tid än under den ger mig ingen tro på kommunismen. Där står jag och du står någon annanstans. Och ändå tänker jag mig att man faktiskt kan vara vänner över sådana här gränser.
Thomas,
vad Hoxha betytt för sitt land och hur det uppfattats i albanernas ögon vet jag inte..men vad Tito betytt för före detta Jugoslavien..det vet jag….och själva uttrycket har en lösning i sig..före detta………det var en gång, om du förstår vad jag syftar på….under Tito är lika med gemenskap och kamratskap…utan honom är lika med Hiroshima på något sätt…..det smälde något stort och smärtsamt, utplanade många och som är mest betydelsefullt för sammanhanget och dem som ”skrattar sig till döds” åt detta elände..det är att just gemenskapen och kamratskapet försvunnit……….
Dock inte ska detta tolkas som att alla under kummunistiska ledare hade underbara liv….kommunismen är som allt annat i världen..som den mänskliga naturen..det finns så otroligt många olika former…man kan idag nästan inte prata om någon gemensam ideologi..vilken som helst..i olika länder eller olika människors tänkande….det är som kunskap…den är annorlunda i ditt huvud än i mitt………
Gokväll till dig också…..
Självklart är vi vänner…som jag sagt till dig…sådant här är något jag ”pratar om” precis som om allt annat……….mänskliga relationer och respekt för varandra är viktigast……..jag är ingen ”extremist” när det gäller i stort sett allt…..förutom kanske rättvisan..då är jag lite extrem…..lägger mycket vikt på rättvisan……..alltså, sådant här snack om ideologier och liknande är bara ett samtalsämne i mina ögon..som alla andra samtalsämnen………….och det är fantastiskt att man kan prata om så mycket…..och framförallt lära av varandra…..det gör jag själv hela livet…….
Så, jag är också säker att vi inte skulle tycka illa om varandra…vi har ju ingen anledning till det………..
Inga problem Sejfo, absolut inte. Jag är glad att vi kan diskutera trots att vi har olika syn på Tito, och jag respekterar din syn starkt. Vi fortsätter – vi är bara människor som vill diskutera, och det är mycket bra!
allt gott till dig från en gammal balkanresenär, Thomas