Det här är fortsättningen på gårdagens inlägg, fortsättningen på min översättning av Freya Kliers essä om det stora upproret i DDR 1953. Inte minst Brechts roll i sammanhanget är intressant och skrämmande.
Och för dem av er som vill läsa texten i original, så finns den här.
Den 17:e juni
Den 17:e juni kommer väl ingen av dem som upplevde dagen att glömma. På morgonen den dagen drar tiotusentals människor mot centrum i hällande regn. Strejken har spritt sig till nästan alla stora företag och nästan alla typer av verksamhet. Från stålverket Hennigsdorf och de omkringliggande byggnadsplatserna rör sig ungefär tolvtusen arbetare tvärs igenom Västberlin, de tågar igenom Brandenburger Tor till Marx-Engels-Platz. En kemistudent från Humboldt-Universität minns den euforiska stämningen på det här torget: ”Allt var helt oorganiserat, fullkomligt spontant. För mig var det en stor upplevelse när ett tåg av snickare svängde in från Breite Straße och Rathausstraße, alla iförda sin välkända snickarmundering med de stora hattarna. De bar en fana i färgerna svart, rött och guld utan DDR-emblem och överst en blombukett. De möttes av ett öronbedövande bifall från alla håll…”
Mycket sker spontant under denna förmiddag. På gatorna nära gränsen förenas rebeller från öst och väst, det uppkommer tumultartade scener. Överallt i centrum pågår manifestationer och protestmarscher.
Den 17:e juni 1953 har många ansikten och det är verkligen inte alla som lyser av hopp. Erich Honeckers ansikte är förvridet av anspänning; den 41:årige ordföranden i ungdomsförbundet FDJ tillika kandidat till SED:s politbyrå försvarar denna förmiddag tillsammans med andra pampar sin arbetsplats, FDJ-högkvarteret vid Unter den Linden, han försvarar den mot möjliga ”överfall från kontrarevolutionärer”. Med en röst som gång på gång slår över i falsett vädjar han till partifunktionärerna att stå fasta och enade bakom Ulbricht. FDJ-funktionärerna har utrustats med pistoler och de sprider sig över byggnadens olika våningar. Genom fönstren tränger ljudet av hotfulla protester in. När läget hotar att tillspetsas ytterligare ringer Walter Ulbricht från sitt kontor i SED:s centralkommitté och uppmanar FDJ-ledningen att förbereda de högsta pamparnas familjer på en flykt till Sovjetunionen – ungdomsvännen Honecker ser då lättad ut. Han välkomnar den erbjudna skyddsåtgärden: ”Vem ska senare bygga upp kommunismen om vi faller offer för kontrarevolutionen?” frågar han ilsket de funktionärer som i farans stund inte vill lämna sina platser.
De hårt prövade arbetarna i storföretagen lämnar sina arbetsplatser. Vid universiteten i DDR lämnar studenterna sina hörsalar, historien känns handgriplig denna dag. I Görlitz avsätts borgmästaren – om så bara för några timmar – och ersätts av en stadskommitté, som försöker att hålla upproret i ordnade banor. I Leipzig tränger ett par hundra demonstranter in i det statliga radiohuset och river ner de kommunistiska propagandaaffischerna från väggarna. I Sömmerda i Thüringen går åttatusen männiksor i strejk. I skördetröskfabriken i Weimar väljer tretusen män och kvinnor ett utskott på 17 personer som i fortsättningen ska leda företaget. Det här är bara några exempel, upproret rycker med sig 563 städer och kommuner.
Det är en väldig kraft som utgår ifrån folket denna den 17:e juni, och till och med demonstrationstågen i hällregnet är fulla av hänförelse. I hela landet reser sig medborgarna mot härskarna åtta år efter krigsslutet och gör ett försök att skaka av sig den nya diktaturen. Allt går inte fredligt till, den uppdämda vreden från en och en halv miljon människor kräver sex dödsoffer bland partifunktionärer och säkerhetspolis. Det flesta aktioner sker dock utan våld: De ungefär trettiotusen arbetarna från kemifabriken ”Walter Ulbricht” i Leuna står på morgonen först avvaktande utanför fabriksbyggnaderna. Plötsligt är halva personalen samlad på ett ställe – snickare, mekaniker och kemister… Fabrikens radiobil tas fram, många känner sig nog osäkra inför mikrofonen. Sedan stämmer någon upp den tyska nationalsången – nära femtontusen sjunger med och på många rinner tårarna. Så småningom lär man sig handskas med ljudanläggningen: Den stora strejken proklameras. Partiledningen i byggnad 200, av arbetarna kallad ”Kreml”, har under tiden lämnat fabriken genom en sidoingång.
Efter ett tag sätter sig massan i rörelse… i riktning mot Merseburg, där man kommer att sammanträffa med arbetarna från Buna. Några timmar senare – precis som när DDR-regimen störtas 36 år senare – flyger dokument och handlingar genom fönstren, den här gången rör det sig om pappren från polishögkvarteret i Merseburg. De fladdrar ner bland människorna tillsammans med delar av kartoteket från Leunafabrikens första spioner.
Och de intellektuella? Medan Erich Honecker förskansar sig i FDJ-högkvarteret, kämpar sig inte långt därifrån en äldre herre med Brecht-frisyr fram mot Brandenburger Tor. Tittar man lite noggrannare ser man att det är mästaren själv – han går rakt ut i verkligheten och beblandar sig med mängden, för att göra sig en egen föreställning av vad som pågår. Men vad är det som sticker honom i ögonen redan på långt håll, där han tränger sig fram i folkmassan: De har redan halat den röda fanan!
Egentligen är det hans elevers fel att han nu måste träda i närkontakt med den klass som han tillägnat sitt verk, nämligen proletariatet. Dagen innan hade han intet ont anande lämnat sitt hus i Buckow för att påbörja arbetet med en ny rollfördelning på teatern. När han kom dit var det ingen som visste något närmare om det plötsliga upproret och den hotande generalstrejken var inget man pratade om på konstnärernas partimöte. DDR-medierna teg, bara RIAS gav varje timme direktrapporter, där arbetarklassen ropade ”Bort med regeringen!” och ”Vi kräver fria val!”. Var det verkligen arbetarklassen som ropade?
Vid Brandenburger Tor fullbordar redan en blandning av öst- och västtyskar återföreningen, i alla fall provisoriskt. För Brecht är den här synen en spöklik uppenbarelse. Det ser ut att vara början till DDR:s undergång och något sådant är han absolut emot: För honom är DDR ännu för ungt för att dö… och dessutom har han just nu fått möjligheten att grunda en egen teater! Sina lojalitetsförklaringar har han formulerat redan på morgonen: En till den sovjetiske ambassadören, en till ministerpresidenten Stoph och en till den ”värderade kamrat Ulbricht”, som slutar med följande mening: ”Jag vill i detta ögonblick uttrycka min samhörighetskänsla med SED. Er Bertolt Brecht.” Visserligen skriver han också något om en ”stor diskussion”, men i partitidningen ”Neues Deutschland” finns bara den sista meningen med.
När sedan luften fylls av ett dån när ryska stridsvagnar kör fram och människor springer för sina liv, vinkar Brecht till stridsvagnsförarna. För att hejda bojkotten av sina pjäser – efter händelserna i juni är man inte så vänligt inställd till Brecht vid teatrarna ute i världen – skriver han i efterhand en liten dialektisk-ironisk dikt om den 17:e juni.
Det är ett uppror som initierats av arbetare, de intellektuella i den unga DDR-staten är bara passiva åskådare under detta korta demokratiuppvaknande. En del av dem kommer tre år senare att utveckla sig till dissidenter, en del kommer aldrig att göra det. De flesta konstnärer och författare visar under dessa junidagar Walter Ulbricht och hans anhang sin solidaritet. För de bärs av socialmens stora idé… och de har bättre ransoneringskort än vanliga människor.
Det euforiska uttrycket i ansiktena förbyts så småningom mot ett uttryck av rädsla och förfäran. Vid tolvtiden kör tunga sovjetiska stridsvagnar av typen T34 upp på Alexanderplatz, på Unter den Linden, på Potsdamer Platz, på Leipziger Straße. Undantagstillstånd utfärdas i Östberlin. Från nordsidan av Alexanderplatz rycker sovjetiska soldater fram med fällda bajonetter mot människomassan som belägrar polishögkvarteret. I panik försöker ett hundratal människor att rädda sig upp på estraden i Lustgarten, när sovjetiska stridsvagnar rullar fram emot dem i högt tempo. Som genom ett under hamnar ingen av dem under larvfötterna. Men överallt slutar det inte lika lyckligt – man antar att ett femtiotal av demonstranterna dödades denna dag.
Stridsvagnarnas styrka demonstreras också i andra delar av landet: Tretton av de fjorton distriktshuvudstäderna ställs under sovjetisk krigsrätt och undantagstillstånd utfärdas för 80% av landet.
Innan vi går in på den påföljande terrorn och arresteringarna, vill jag berätta om en episod bland tusen andra, en episod full av komik och djärvhet. Låt oss därför en sista gång vända tillbaka till Brandenburger Tor. Medan sovjetiska stridsvagnar redan rullar genom gatorna och poliser har öppnat eld mot demonstranterna från karbiner och maskinpistoler… medan Erich Honecker har börjat vänja sig vid tanken på en flykt till Moskva och Bertolt Brecht erbjuder DDR-radion sin Berliner Ensemble som propagandainstrument mot folkupproret, genomför en ung lastbilschaufför en storslagen symbolisk handling:
Tillsammans med en annan ung man klättrar Horst Ballentin uppför den smala spiraltrappan till plattformen uppe på Brandenburger Tor. Under ögonen på polis och sovjetsoldater misslyckas först försöket att ta loss den röda fanan ur sitt fäste. De båda männen drar sig hastigt tillbaka i säkerhet. Men den 22-årige lastbilschauffören vill göra ett försök till – den här gången lyckas han och han låter den avskydda fanan fladdra ner på människomassan under honom och människorna river sönder och bränner upp ockupationsmaktens symbol. Ballentin tittar på den tomma flaggstången och får en idé – flaggan med björnen, symbolen för Berlin, ska få ta den röda fanans plats. Han klättrar ner för att gå till verket: Han ger sig av samlar ihop lite pengar och köper sig sedan en Berlinflagga, samma flagga som också vajar över rådhuset i Västberlin. Några timmar senare – under tiden har undantagstillstånd proklamerats – dyker Ballentin upp med sin flagga vid Brandenburger Tor. Detta hade hänt medan han var iväg: Några människor hade klättrat upp på Brandenburger Tor och låtit den tyska flaggan i svart, rött och guld vaja däruppifrån. Men de hade hastigt måst dra sig tillbaka igen, eftersom maskingevär började riktas mot dem nerifrån marken. Den unge lastbilschauffören springer ändå för tredje gången uppför spiraltrappan och hissar Berlins flagga däruppe – nerifrån skjuter man på honom. Björnen i flaggan träffas men inte Ballentin. Han klarar sig till och med undan arrestering, han försvinner i mängden. Det är inte många historier från den 17:e juni som slutar så lyckligt som denna.
Om RIAS (Rundfunk im amerikanischen Sektor (Radio in the American Sector) berättar Egon Bahr, dåvarande nyhetschef på RIAS (Chefkommentator):
Händelserna kring 17 juni var unika, ingen av informationstjänsterna hade förutsagt dem.
En grupp strejkande kom upp till Bahr på hans kontor och ville att radiostationen skulle utropa generalstrejk i ”zonen”. Det var politiskt omöjligt för en amerikansk station, men Bahr undvek att säga det och gled undan med organisatoriska invändningar. ”Ich sehe die leuchtenden, begeisterten Augen dieser Leute noch heute vor mir und ihre Enttäuschung, als ich ihnen entgegnete: Das geht nicht.”
Däremot visade sig den blotta rapporteringen om upploppet att bli till en katalysator för de demonstrerande.
Man citerade kraven och ville sedan sända ut uppgifterna om samlingstid och samlingsplats för den 17 juni. Det förhindrades av James B. Conant, ambassadör, och Ewing på RIAS:
Dieser amerikanische Freund stürzte mit bebendem Bärtchen in mein Büro und sagte, der Hochkommissar, der Botschafter James B. Conant, habe angerufen, ob denn der RIAS den Dritten Weltkrieg beginnen wolle. Ich sagte: Natürlich nicht. Ja, aber was ist, wenn die Russen eingreifen?
Senare förstod man att USSR också ville behålla status quo och hoppades på en de-eskalation.
Detta är en av de första tillfällena i det kalla kriget där väst höll sig tillbaka för att skydda status quo. Men inte det sista. Egon Bahr säger att man i väst inte var så entusiastisk till händelserna och att den 17 juni har präglat många politiker. Hjälplöshet och maktlöshet å ena sidan, repression å andra sidan.
Originaltexten finns här:
http://www.bpb.de/publikationen/OBW93M,0,0,Tag_der_gesamtdeutschen_Geschichte.html
Tack för texten här, Agnes. Detta med hur väst gång efter annan har förhållit sig svalt till de östeuropeiska försöken att befria sig från förtrycket är en sorglig historia. Jag minns till exempel att det var många i Sverige som efter Berlinmurens fall, den tjeckiska sammetsrevolutionen, de baltiska staternas frigörelse om och om igen mumlade: ”Det här gick då alldeles för fort.” Jag tror inte att händelseförloppen hade något tempoval – det som inte hände i sitt eget tempo det stannade upp. Alternativet till ”det gick för fort” hade nog i många fall blivit att inget alls hade hänt.
Väldigt bra text.
Hedvig, så småningom tänker jag publicera fler Freya Klier-texter här. Jag håller just på att översätta en essä till.
För övrigt är den här lilla serien om den 17. juni inte den första Klier-texten jag publicerat här.
Jätteintressant!
Vill tipsa om en bra bok om DDR som jag precis läst. Claudia Rusch – ”Honeckers kanderade äpple”.
Rusch är uppvuxen i DDR och hade föräldrar som var mot regimen. Det gjorde att de ständigt hade Stasiagenter hängande efter sig. tom. sjuåriga Claudia hade dom krypkörande efter sig när hon gick för att träfffa mormor etc.
Hon beskriver i ett antal noveller – fristående, men dom hör ändå ihop – om sin uppväxt i DDR och till något år efter Murens fall.
Den var jättekul, samtidigt som man förstår att det var en ständig press att vara intelligent, tjej och med föräldrar i fredsrörelsen vilket gjorde det svårt för henne att t.ex. få studera vidare om inte Muren hade fallit. Julklappstips!
Hej Magdalena,
tack för tipset. Om du är intresserad så finns det fler texter av Freya Klier i min översättning här i bloggen – det här är den andra ”serien” jag har publicerat. Dessutom finns delar av min dagbok från min DDR-tid här under rubriken ”Greifswald, DDR”+ olika datum. Och så finns det en text som heter ”Min flykt från DDR” (eller något sådant) som handlar om just den.