Jag läser på kultursidorna i SvD att brittisk press jublar över att Nobelpriset gått till Harold Pinter. Man menar att ”utmärkelsen kom i rätt ögonblick för pjäsförfattaren”. Lite längre ner står det så här:
Lika positiva var pressens lovord över Pinter som frän fredsaktivist. Det påpekas att inte sedan JB Shaws dagar har en brittisk dramatiker blivit så uppmärksammad för sina politiska ställningstaganden och The Independent ägnar hela förstasidan åt sammandraget av ett tal i vilket Nobelpristagaren fördömer misären och tortyren, ”som världen har släppt lös i frihetens tecken”.
Efter det står det några rader om hur Pinter reagerade på tillkännagivandet och sedan finns två korta stycken om hur den amerikanska pressen behandlat händelsen.
Det känns egendomligt att läsa om de positiva omdömena beträffande Pinters politiska ställningstaganden utan att dessa alls kommenteras. Vid det här laget är väl Pinters inställning till Milosevic allmänt känd. Och vilken engelsk press förutom The Independent är det som tycker så här?
Med det här menar jag inte att jag tycker att att författare måste vara moraliskt ofelbara eller högstående för att deras verk ska ha något värde. Nej, jag tycker bara att det är stötande att Pinter hyllas för just sin politiska verksamhet.
 Jag läser både Brecht och D’Annunzio med stor behållning – för att bara nämna två exempel – även om jag inte hyllar deras politiska ståndpunkter eller handlingar. Intressant är kanske just när man jämför dessa båda – den ene lierad med DDR-diktaturen och den andra med fascismen – att det egentligen bara är D’Annunzio som straffats av historien. Under många år var hans verk i det närmaste bannlyst – det är först nu han börjar bli ”rumsren” igen.
Jag har ju skrivit flera inlägg i lätt raljerande ton där jag uttryckt min förtjusning över Pinters politiska ”verksamhet” som du skriver. Det avser dock endast delvis innehållet i hans åsikter(Irakkriget osv.) utan mera det faktum att priset därigenom lyckats reta upp stora delar av det konservativ/liberala etablissemanget i Sverige (vilket innefattar större delen av bloggosfären). Dels tycker jag att dom gärna kan ha det, dels tycker jag det är kul att en litterär händelse kan väcka sådana känslor.
Annars är det en allvarlig fråga du väcker. Jag skulle vilja citera Octavio Paz som skrev ang. Frida Kahlo och Diego Rivera: ” the weaknesses, taints, and defects that show up in the works of Diego and Frida are moral in origin. The two of them betrayed their great gifts, and this can be seen in their painting. An artist may commit political errors and even common crimes, but the truly great artists–Villon or Pound, Caravaggio or Goya–pay for their mistakes and thereby redeem their art and their honor.”
(Se Döden i Coyoacán skriven som en direkt reaktion på domen mot Mihailovic).
Du nämner inte Pound f.ö. Varför Brecht har förlåtitits och inte d’Annunzio (men Pound?) har jag min egen uppfattning om men den vågar jag inte skriva här 😉
Horace Engdal sa på KUlturnyheterna 13 oktober, att Pinter inte fått nobelpriset för sitt politiska engagemang, utan för sina pjäser och evetuellt lyrik. Inga hänsyn hade tagits till Pinters tid som fredsaktivist eller uttryckandet av andra politiska åsikter.
Bengt: Du citerar Octavio Paz – ”An artist may commit political errors and even common crimes, but the truly great artists–Villon or Pound, Caravaggio or Goya–pay for their mistakes and thereby redeem their art and their honor.” Hur tolkar du det andra ledet i meningen (från ”but” och framåt)? Betalar inte konstnärer som inte är ”truly great” för sina misstag och betalar alla som är det verkligen för sina?
Att jag inte tar upp Pound beror på att jag inte känner till hans verk särskilt väl – Brecht och D’Annunzio har jag läst mycket av och också en del om. Jag tycker inte om att tala om sådant som jag bara har dimmiga idéer om. Dessutom finns det många andra än just dessa tre (fyra) som skulle kunna nämnas i sammanhanget.
Marita: Jag tror inte att det finns något i mitt inlägg som säger något om varför Pinter fick Nobelpriset, än mindre att det skulle ha något med politik att göra. Texten har jag placerat under rubriken ”Politik” inte under ”Litteratur” och ämnet för den är lite abstrakt uttryckt skrivandet och makten eller mera konkret olika författares förhållande till diktaturer. Pinter är ett exempel, Brecht och D’Annunzio är två andra. Bengt tar i en kommentar här ovanför upp Pound.
”…jag tycker bara att det är stötande att Pinter hyllas för just sin politiska verksamhet.” Brittisk press drog omedelbart slutsatsen, att det var för Pinters politiska hållning som han fick nobelpriset. Allt jag sa var, att HE förnekar detta.
OM det är sant, att Pinter faktiskt av egen fri vilja satt sitt namn på listan för Milosevics försvar, så att det inte bara är ett påhitt av Milosevictrogna, är det högst anmärkningsvärt att Pinter fått något pris överhuvudtaget och speciellt ett med den dignitet som nobelpriset tillmäter en författare.
Personligen vet jag inte om man egentligen kan skilja författaren/konstnären från sina verk eller om det är möjligt att gottgöra sina politiska eller andra ”felsteg” genom sin stora konst. En människa är en komplex varelse, men kanske har man i alla fall tänkt från Svenska Akademiens sida, att det är möjligt att särskilja konstnären från sina politiska åsikter och premiera just den absurda dramatiken.
Inte vet jag vad som är den gängse uppfattningen om Brecht, men nog gick hans budskap inom dramat långt bortom någon som helst liering med diktaturen, tycker jag. Få dramatiker har väl som Brecht tvingat publiken att ta egen ställning och dra egna slutsatser av pjäsen. Man vet inte vad som driver en människa att ta ställning för eller emot någonting, kanske var det som biskop Brask och hans lilla lapp med ”Härtill är jag nödd och tvungen”, för att Brecht skulle få arbeta alls. Jag säger inte att det var så, för därtill är jag för dåligt insatt, men möjligheten finns kanske.
Ezra Pound åtalades för landsförräderi i USA vid krigsslutet, eftersom han i sin ivriga kamp mot kapitalismen totalt misstolkade Hitlers och Mussolinis avsikter och drogs med i vågen av antisemitism. Någon gång mitt under kriget höll han ett tal i radion, som var rena attacken på USA. Vill minnas att rättegången slutade med att han förklarades som förvirrad och icke fullt tillräknelig och låstes in på ett mentalsjukhus. Tragiskt! Tyvärr, blev denna skandal/dessa vanvettiga åsikter vad man minns av denne modernismens frontfigur, som med lysande ironi häcklade samhället. Men, kanske är det så, att man helt enkelt inte kan skilja författaren från verken och åsikterna. Att han var antisemit råder det inget tvivel om, även om detta vad jag vet, sällan återspeglades i hans skrifter före kriget. Han blev inte förlåten!
Vet att vi diskuterade detta någon annan gång och det verkar som om författare som stöttat nazismen och fascismen inte blir förlåtna, medan de som stöttat DDR blir det. Dock inte de som stöttade kommunismen som sådan, såvida de inte gjorde någon form av avbön. Vad detta beror på? Tja, jag TROR att det har något med de olika diktaturernas verkan att göra – nazism och fascism var främlingsfientliga teorier och hittade syndabockar utanför sig själva, främst då i judar, zigenare och homosexuella. Detta är oförlåtligt. Kommunismen hittade sina syndabockar inom nationen, vem som helst kunde bli anklagad för vad som helst. Detta gjorde befolkningen osäker och man låtsades ha sympatier man inte hade, ofta för att rädda livet. Detta tycks vara en förlåtlig synd, mänsklig svaghet framlockad av omänskliga förhållanden. Tror jag, tra-la-la.
Ja – det var ju inte jag som sa det utan en annan Nobelpristagare. Jag tror nog att han menade att man är ”Truly great” om man betalar för sina misstag och så exemplifierar han det med några lysande exempel. Men jag vet inte. Jag använde ursprungligen citatet i ett mycket speciellt sammanhang. Kahlo, Rivera och Neruda var alla insyltade i mordet på Trotsky, de två förstnämnda hängav sig dessutom åt en bisarr Stalinkult. Jag upprepar att jag tycker frågan är intressant och skulle förtjäna en utförlig och seriös diskussion.
”Jag tycker inte om att tala om sådant som jag bara har dimmiga idéer om. Jag förstod nog piken fast den var fin….;-) Jag vet heller inte så mycket om Pounds verk men jag har läst en massa om honom och vad hans författarkollegor tyckte (hur många författare är det inte oändligt roligare att läsa om än av, Joyce är väl det lysande exemplet). Jag tog upp Pound därför att han brukar anföras som det klassiska exemplet i den här sortens diskussion. T.S Eliot -en av mina absoluta favoriter om man får uttrycka sig så vulgärt- lär ju ha varit antisemit. P.O. Sundman har ju skrivit åtminstone ett par mästerverk på svenska och han frigjorde sig nog aldrig från det bruna lägret. Ingen av dem hade nog godkänts som ”truly great” av Octavio Paz.
Hade inte läst Maritas insiktsfulla kommentar när jag skrev ovanstående. Vi jobbar i ”real time” som det verkar…
Marita: Jag har nu för säkerhets skull läst om den lilla artikeln ”Lovord över Nobelvalet i brittisk press” i SvD:s kulturdel av igår. Jag vet inte hur det verkligen är med reaktionerna från brittisk press, det vill säga om de uttrycker föreställningen att Pinter fick priset på politiska meriter. I SvD-artikeln kan man läsa att brittisk press tycker att priset dels var välförtjänt på rent konstnärliga meriter, dels att man hyllar honom för hans politiska ställningstaganden. Mer framgår inte där och själv vet jag inte mer om vad brittisk press sagt i frågan. Du skriver: ”Brittisk press drog omedelbart slutsatsen, att det var för Pinters politiska hållning som han fick nobelpriset.” Här vet jag alltså inte. Här överlåter jag åt dig eller någon annan visa att/om det verkligen förhåller sig så.
Lite längre ner i din kommentar skriver du: ”OM det är sant, att Pinter faktiskt av egen fri vilja satt sitt namn på listan för Milosevics försvar, så att det inte bara är ett påhitt av Milosevictrogna, är det högst anmärkningsvärt att Pinter fått något pris överhuvudtaget och speciellt ett med den dignitet som nobelpriset tillmäter en författare.” Jag tycker att mycket pekar på att han verkligen skrivit under på listan- se min länk till Thomas Nydahl i texten. Och Pinter kan ju själv rätta till det om det skulle vara en bluff eller ett ”misstag”. Du skriver att det är högst anmärkningsvärt att han nominerats till priset om det är sant – här kommer vi till det egentliga ämnet för mitt inlägg: Är konst och moral över huvud taget förbundna med varandra?
Bengt: Jag höll allt isär dina och Octavio Paz’ ord – jag undrade som sagt bara hur du tolkade hans i citatet du hade med i din kommentar. Och det berättade du ju också…
Nej, de där orden om dimmiga idéer var inte menade som pik varken fin eller grov – det var faktiskt ett helt rakt uttalande, en förklaring till mitt urval. I övrigt tror jag att man också kan få en hel del kunskap och vetande om en författare också genom att läsa OM honom/henne. Det finns så vitt jag kan se ingen anledning att tro at man enbart kan lära känna en författares verk på direkt väg.
Bodil: Helt kort – mitt yttrande om brittisk press grundar sig inte på någon som helst artikel, utan på de reaktioner ledande journalister spontant anförde, när de fick veta att Pinter fått priset. Hörde kommentarerna direkt i TV. Dock sa man inte ett ord om Milosevic, utan man talade varmt om Pinters politiska fredsivran, för vilken han är mycket känd, tydligen.
Tycker att jag redan skrivit om ifall man kan skilja på konst och moral eller som jag uttryckte det, konstnären och verken/åsikterna. Svenska Akademien tycker uppenbarligen att detta är möjligt. Personligen, tycker jag att man mycket väl kan läsa en icke politiskt korrekt författares verk eller beundra en moralist förfallen konstnärs tavla helt i sin egen rätt. Så länge författaren/konstnären inte försöker trycka på mig sina åsikter i boken/konstverket, är det fullt tänkbart att man kan beundra verken, men inte personen eller hans moral.
Bengt: T.S. Elliot (som förresten blev känd gonom Ezra Pounds ivriga stöttande) är också en ”favorit” till mig. Han har bl.a. skrivit en liten dikt som heter ”The Naming of Cats”, som är alldeles underbar. Jo, också han var nog antisemit, men han höll ju inga uppseendeväckande, stötande, allmänna tal i ämnet.
Bara en helt kort kommentar: eftersom jag under hela 1990-talet drev förlag och gav ut en rad böcker om Bosnien-, kroatien- och Kosovo-krigen (Agrell, Gutman, Julliard m.fl) följde jag noga vem som agerade för Milosevic. Det fanns bara två internationellt kända och respekterade författare som gjorde det: Peter Handke och Harold Pinter. Om man går in på den internationella kommitténs sida, ser man Pinter som namn nr 10 på den lista av personer som satte sitt goda rykte på spel. Pinter drivs i sitt ”fredarbete” av en enda princip: USA:s fiender är mina vänner. Detta slags fredsarbete bedrevs under hela efterkrigstiden av den fredsrörelse som trodde att det var en vit duva som härskade i Kreml. Alltså: mot Vietnamkriget men för eller möjligen bara tyst om Afghanistan. Så förhåller sig Pinter till dagens situation: den lille bödeln måste gå fri så länge den store bombar oss. Ingenting om konsekvent frihetsbegrepp eller en fred som gagnar också den lille bödelns offer.
Detta är allt jag vill säga om saken. Kommer inte att kommentera den ytterligare. För mig är Akademien död efter detta.
Intressant -om än något emotionell- kommentar från Thomas Nydahl. Utan att därför ta ställning till Pinters politik tar jag mig friheten att sammanfatta Nydahls inställning sålunda:”Knölar skall inte få nobelpriset i litteratur.” Undrar om det är hållbart.
Handke nämndes i sammanhanget. Hans bok ”Rättvisa för Serbien” gjorde honom naturligtvis till anatema i Österrike.
Glömde meddela att adressen till kommittén är:
http://www.icdsm.org/files/members.htm
Thomas: Du såg det nog inte, men jag länkade till den adressen (i din blogg) i mitt inlägg, men så här blir det förstås ännu tydligare.
Och Handke har läst en hel del av och jag tycker om hans stil. Jag störs av hans politiska ställningstaganden, men jag vill ändå inte sluta läsa honom.
Bengt: Jag måste medge att jag är nyfiken på det här som du skrev allra först: ”Du nämner inte Pound f.ö. Varför Brecht har förlåtitits och inte d’Annunzio (men Pound?) har jag min egen uppfattning om men den vågar jag inte skriva här”
Allmänt:När det gäller själva huvudfrågan – nämligen om en författares storhet på något sätt bör förbindas med moral – så är jag mer böjd att säga nej än ja. De moraliska bristerna är något annat och de ska naturligtvis inte förtigas, men hög moral är inte ett måste för en hög konstnärlig halt.
Lustigt nog tycker P. O. Enquist att det finns anledning att berömma Pinter just för hans politiska engagemang:
”… att han dessutom är en modig och artikulerad homo politicus gör inte saken sämre. Han var en ledande kraft i den engelska antiwarkampen i Irakkonflikten, men långt dessförinnan engagerad i till exempel stödet till östeuropeiska dissidenter”
(Expressen 14 okt.)
Håkan: Jag måste en gång till medge mina kunskapsbrister när det gäller Pinter både som författare och som politisk varelse – i mitt inlägg var han egentligen bara ett exempel på det som var kärnfrågan, nämligen frågan om relationen mellan konst och moral. Alltså kan jag inte säga så mycket mer om Pinter och politiken än det jag sagt här ovanför, men jag kan förstås fråga mig hur Enquist ställer sig till Pinters helt uppenbara stöd för Milosevic…
Mina kunskapsbrister är minst lika stora, men jag frågar mig samma sak. Det här får mig inte att tvivla på Pinter som pjäsförfattare, men kanske på Enquists omdöme.
Även jag är intresserad av Bengts teori kring varför Pound är salongsfähigare än D’Annunzio.