Livet

lupin

Hon kommer cyklande den vanliga vägen. Det är morgon och solljuset glittrar i kanalens vatten där borta bland träden. Och lupinerna vid vägkanten står i full blom. Hon tänker på ingenting särskilt, allt känns ganska lätt. I en krök sitter en tjock katt. Den leker med en liten åkersork. Hon saktar in lite utan att riktigt veta varför och då, just där i svängen, möter hennes blick åkersorkens dödsförskräckta. Skakad av sorkens ångest ropar hon högt, rakt ut i luften: – Men vad är det här? Två flickor som går framför henne på vägen vänder sig om och tittar.

23 tankar om “Livet

  1. Fantastiskt blå lupiner … och härligt att få ta del av en liten värld för knappt mer än ett ögonblick. På mindre än en sekund kastas jag på ett halsbrytande sätt in i en annan minivärld där skeendet varade strax över 30 sekunder. En fullständigt oförglömlig upplevelse I Dordogne, en vår (då de vackert gula himlanycklarna hade kastats ut lite slarvigt här och där av en förströdd Gud),på promenad på zentemplet Kanshojis ägor. Jag satte mig ner i det solvarma gräset, och, hörde ett starkt och förtvivlat men ”litet” skrik. Det kom från marken! Vad kunde det vara? Jag vände mig om och blev åskådare till något som jag aldrig hade kunna drömma om. En extremt fokuserad höna hackade mellan jämna pauser på en stackars grön mask. (Ni förstår nog själva vid vilka tillfällen masken gav ifrån sig sina miniljud.) Jag blev paralyserad. Efter ca drygt 30 sekunder stod jag inte ut mer, utan reste mig, vände mig om och gick snabbt iväg. Kände mig förfärligt grym som inte hade ingripit (men masken var ju säkerligen redan skadad … men jag hade ju kunnat ge den nådastöten … men jag var lite rädd för hönan, som inte hade verkat vara att leka med …).

  2. Bodil,
    för några år sedan var jag på flykt undan villakvarteret i Önnestad, där vi som granne hade en kennel med 14 små bjäfsande och ylande hundar. Jag hamnar i ett torp i småländska Brännhult, långt från farbara vägar. Jag satt där i tre månader, skrev hela del ett av min politiska geografi och begrundade livet.
    På dagarna hörde jag ofta ett krafsande i väggarna och tänkte att det var ovanligt tidiga möss. Men en dag gick jag ut för att se, ljudet kom från gaveln. Där tittade en vacker ekorre mig rakt i ögonen. Och rädd var den inte, tvärtom kom den närmare när jag talade med den. För mig var detta magiska minuter och efter det visste jag att jag hade ”folk i huset” också när det verkade som mest ensamt. Fantastiskt. I Brännhult fick jag för första gången också se älg, en ko med kalv som stod i trädgården och åt äpplen. Det var en enastående stund, hade aldrig sett en levande älg förut.
    Varmast, Thomas

  3. Fram till 2000 hade jag ingenting emot hundar. Men så utbröt helvetet i Önnestad. I början försökte jag leva med det, men eftersom vi aldirg kunde sitta i trädgården och jag aldrig sommartid kunde arbeta med öppet fönster vändes jag emot alla hundar. Ett hundskall kunde göra mig fasansfullt upprörd. Allt pga denna kennel där man lät hundarna springa fritt dagar och nätter och de inte sällan smet under staketet och stod under vårt sovrumsfönster och ylade. Det var en sann fasa. Men nu är det tre år sedan vi lämnade platsen och allt börjar kännas lättare, jo jag kan uppskatta en hund idag också, men då ska det vara en riktig hund och inte en sådan där minisak som ylar och bjäfser och förkroppsliga aggressiviteten

  4. Så fint, det tror jag också! Det finns sådana hundar i min vänkrets och de är sannerligen inga problem, snarare tvärtom. Jag har sett din Londi på bild, den ser fin ut.

  5. Det finns ett citat av Thomas Bernhard om hundar i kapitlet om Önnestad i Ökenvandring. När du ser det ska du läsa mot bakgrund av vad ju berättat. Bernhards vassa texter passade mig perfekt i den situationen

  6. Livets små sammanträffanden är så underbara! Läser just Bodil Malmstens lilla bok ”Det är fortfarande ingen ordning på mina papper”, vilken jag för övrigt varmt rekommenderar. Hon nämner på flera ställer sin absoluta favoritförfattare, nämligen Thomas Bernhard. Så går jag in på din blogg, Bodil och vad finner jag, om inte små upplevelser ur vardagen (som Malmstens bok) och Thomas Bernhard. Kan detta vara ett tecken? Borde jag bekanta mig närmare med Thomas Bernhards verk? Känner mig fåkunnig.

  7. Marita: Jag är också fåkunnig. För säkert över tio år sedan läste jag ”Wittgensteins Neffe”, det är allt – och vad minns jag? Något smärtsamt och intensivt…

    Men du Thomas, kanske kan säga något värdefullare? Eller någon annan som tittar in här?

  8. Thomas Bernhard är en av de största. Läs hans barndomssvit, de heter sådant som Källaren, Kylan… tror det är fem böcker, har dem alla här men inte där datorn är. Och så Wittgensteins brorson som är mästerlig. Bernhard är ju Jelineks stora förebild, men så ohyggligt mycket bättre. Malmsten älskar Bernhard och hon har bl.a. översatt den pjäs av honom som Riksteatern just turnerar med. Gå ut på Google, där finns massor av honom. Bonniers Alba gav ut honom på svenska. Tranan har givit ut en av hans sena romaner, som har Glenn Gould, pianisten och Bach-interpreten, som huvudperson. Gack och njut av denne språkets mästare! Thomas

  9. Hej igen
    nu har jag tagit mina böcker till datorn. Läst har jag gjort följande böcker av Bernhard:
    Ett barn, Kylan, Andhämtningen. Det är barndomsböckerna, det finns två till som heter Orsaken och Källaren.
    Utplåningen är en tegelsten, ganska svårläst.
    Betong är ett nihilistiskt mästerverk
    W:s brorson hade vi redan talat om.
    Helt enkelt komplicerat är en textsamling, både vin och vatten.
    Undergångaren heter den senaste, som Tranan gav ut. Underbar!
    Allt detta rekommenderas!
    Thomas

  10. Thomas: Tack för rekommendationerna. Jag inser att jag försummat något. Nu gäller det att slå ett hål emellan några böcker någonstans.

    Och allt detta för den arma åkersorkens ångestblick…

  11. Ja, är det inte fantastiskt! Det ena leder till det andra som leder till det tredje. Så ska det vara och när det blir så är jag med till 100%! Se naturen, se litteraturen!

  12. För kalendern menar du? Det tror jag inte, jag tror han skrattar åt oss. Men en vacker kalender med fina foton av en författare man känner stor respekt för – kan det vara fel? Jag tycker inte det. Hellre det än ICA:s ständiga landskapsbilder med reklam

  13. Thomas: Nu är det min tur att – om inte vända mig i graven – så i alla fall flåsa till lite kort – ständiga landskapsbilder…

  14. Nej, så menade jag inte: tyngdpunkten i min klagan låg i landskapsbilder i kombination med reklam. Dina är härligt befriade från det!

  15. Thomas: Jag borde väl ha satt dit en sådant där gult ansikte som grinar upp sig (vad heter de nu) – men jag kan inte riktigt vänja mig vid det ”mediet” och jag har en känsla av att du inte heller… Alltså: jag bara skojade –

  16. Kan inte heller vänja mig vid de gula ansiktena och allra minst om de håller upp en tumme. Då måste jag ta ett djupt andetag…

Kommentera