Genetik och informationsteknik

![AS](/wp-content/PICT1/PICT1255.jpg @alignleft)I förrgår läste jag en intressant understreckare i SvD skriven av Håkan Lindgren på Agamemnon. Ämnet, genetikens förhållande till informationstekniken, ligger i och för sig lite utanför min vanliga sfär, men jag valde att se detta som en utmaning.

I allra största korthet kan man sammanfatta innehållet så här: Texten slår ett slag emot en fatalism och ett predestinationstänkande om människan som grundas på ytliga tankar kring genetik kalkerade på informationsteknologin – det vill säga att generna skulle vara programvaran och människan hårdvaran, som bara gör det som den blivit programmerad till. I stället hävdar Håkan ett till förvirring komplicerat samspel mellan arv och miljö, egenskap och intryck, utifrånimpulser och inifrånimpulser som en bättre förklaringsmodell till den enskilda människans genom livet växlande karaktär och sätt att vara som kropp och som själ.

Ett litet förtydligande och lätt groteskt exempel på vad som kan följa ur idén om människan som ”hårdvara” och generna som ”mjukvara”, är tanken att en persons politiska inställning är gentiskt betingad.

Här finns hela Håkans artikel att läsa.

PS
Samma dag som jag läste artikeln, åkte jag till Göteborg. När jag promenerade uppför Avenyn mot Humanisten, uppfattade jag ett brottstycke av ett samtal mellan två tjejer som gick i motsatt riktning. En röst med Stockholmsuttal sa så här: "Det beror på vilka gener man har." Eftersom jag tyckte att det angick mig spetsade jag öronen, men nej, jag var redan för långt ifrån.

5 tankar om “Genetik och informationsteknik

  1. Jag inser att vad jag just kommer att säga, är en mycket personlig åsikt. Bara varnar lite.

    Genom hela mänsklighetens histora, har somliga små grupper ansett sig vara av ”den rätta sorten” och resten av mänskligheten en sorglig, okunnig och lortig pöbel. Sokrates berättade för sina adepter, ”att tänka rätt är stort, att tänka fritt är större” och genast beslutade ”den rätta sorten” att de inte ville ha en fritt tänkande pöbel och man tvingade honom att tömma en giftbägare. Romarna delade in sig i patricier (”den rätta sorten” och plebejer.

    Under medeltiden i Europa, ansåg sig kyrkans män vara av ”den rätta sorten” och de rika, priviligierade, som knappt berördes av kyrkans förtryck har förstås alltid ansett sig vara av ”den rätta sorten”. Kyrkoförtryck och feodalism höll pöbeln på plats (en och annan omgång med pest också, förstås) – i somliga länder var det belagt med dödsstraff att lära sig läsa. (Också senare för svarta slavar i Amerika.)

    Renässansen kom med en stor suck av lättnad, men bara för ”den rätta sorten”. För pöbeln ändrades mycket lite. Spöstraff, dödsstraff, häxprocesser, inkvisitioner, fattigdom, svält, krigsplikt… Detta skänker kontroll.

    Upplysningstiden sveper in och här börjar vetenskapsmännen tillhöra ”den rätta sorten”. Allt skall förklaras i vetenskapliga termer, det finns ingen Gud bara natur, växterna indelas i sitt eget sexualsystem, man anklagar kyrkan, förklarar tyngdlagen o.s.v. Merkantilismen börjar organisera och kontrollera pöbeln. Vetenskapsmän och rika anser sig ha rätt att utföra experiment och offra pöbeln – de är okunniga och anses mindre värda, knappt ens fullvärdiga människor. Idén om den oförstörda människan, ”den ädle vilden” växer fram. Tyngdpunkten ligger inte på ”ädel” utan på ”vilde”. Därför utrotar ”den rätta sorten” urbefolkningen i de länder man erövrar i Amerika, Afrika, och Sydamerika. ”Vildar” anses inte ha mänskligt värde.

    Romantiken, som enastående nog sammanfaller med industrialismens intåg skapar en ny ”rätt sort” – konstnären, som kan tolka Guds röst och vilja i konsten, gärna under ett rus av opium. Medan opieröken vilar tung bland konstnärerna, inrättas ett nytt samhälle för pöbeln, där de trängs ihop, tätt, tätt i huslängor och tvingas in i industrin. Tuberkulos, löss, leda, svält, förlust av stolthet – allt frodas i arbetarkvarteren. För att hålla koll på dessa uppretade folkmassor, bygger ”den rätta sorten” – de besuttna pubar och andra ställen med utskänkningsrättigheter. Fylleriet rusar i höjden – det gör också arbetsolyckorna.

    Realismen skildrar sedan detta elände och det är första gången som pöbeln faktiskt förekommer i sin egen rätt i böckernas värld. Man skriver om arbetarnas usla villkor, om fattigstugor och barnhem, änglamakerskor och sjukdomar. Naturligtvis, är det inte arbetarna själva som skriver, utan ”den rätta sorten”, d.v.s. de med tillräckligt hög utbildning och med rätt bakgrund för att se hela samhället som ett system. Med bästa välvilja, börjar man forska i om det möjligen finns en överlägsen ras, om kriminalitet, mental sjukdom, fylleri o.sv. kan konstateras hos pöbeln innan det bryter ut. Man mäter skallar och lyssnar på Darwin. För rasens bästa, steriliserar man människor med mentala sjukdomar, Downs syndrom och zigenare, vilka anses vara särskilt hotande för ett fungerande samhälle. Frenologin kommer fram till, att ju större huvud man har, desto större hjärna och därmed intelligens. Européerna har ganska stora huvuden – speciellt de män man mäter. Författarna skriver i rasande vanmakt, att det kanske är de usla sociala förhållandena som orsakar brottslighet.

    Tja, så rör vi oss mot vår egen tid. På 30- och 40-talen skriver arbetarna och statarna själva om sin situation – inifrån. Vi får en tid av flykt från den hårda verkligheten med krig och annat elände och man skriver fantasy och science fiction. Vi skjuter upp raketer med män, vilka senare beträder månen. Mot slutet av 1900-talet gör vetenskapen enorma framsteg, i alla områden. ”Den rätta sorten” har skapat ett samhälle för pöbeln, som är omänskligt hårt, glädjelöst och kontrollerat. Brottslighet, självmord, mental ohälsa, stressrelaterade sjukdomar, förslitningsskador från monotont arbete – allt ökar. ”Den rätta sorten” får bråttom att förklara och till sin hjälp har man gentekniken. Vi mäter inte längre skallar, frågar oss inte vilken inverkan miljön har – vi vill ha en förklararing och helst en ursäkt. Man letar förtvivlat efter beståndsdelar i människans (pöbelns) gener, som kan förklara att denna ”sämre sort” inte kan rå för att de är kriminella, mentalt sjuka, sönderstressade etc., för de har det undermåliga beteendet förprogrammerat i sina gener. Programmera är ett bra ord, för det låter så modernt i dataålderns tidevarv. Precis som man programmerar datorn, videon och DVD:n, har också människor programmerats i generna. Om man hittar genen för cancer, diabetes eller andra handikappande sjukdomar som kan bryta ut i framtiden – eller inte – kan man informera försäkringsbolagen och så får den pöbel med defekta gener högre premie att betala – om de kan försäkras alls. Att samhället är omänskligt bryr man sig inte om, t.o.m. politikerna tycker nu, att sjukskrivningarna är för många och för långa, så man stressar sönder de defekta individerna ännu mer med att hota att ta deras försörjning ifrån dem. Det spelar ingen roll, för de defekta tillhör ”den sämre sorten” och ”den rätta sorten” klarar sig ändå. De har pengar, god inkomst, mycket makt, goda samhällspositioner, anor, förbindelser, god utbildning o.sv. och de är absolut inte defekta i generna. ”Den rätta sorten” säger till ”den sämre sorten” att de visst inte ska se sig som en grupp med samma drömmar, rättigheter och mål, utan som individer. Redan Machiavelli räknade ut, att man för total kontroll måste söndra och härska.

    Ungefär så. ”Den rätta sorten” hittar på vad de kan för att kontrollera och hålla nere ”den sämre sorten”. Nu är det genteknik. Vad det är om 20 år, återstår att se, men systemet som sådant är livskraftigt.

  2. Marita: Du har genomfört en temperamentsfull och energisk attack mot förtryck genom århundadena av dem som inte har någon makt. Medryckande skrivet, fast kanske också lite fatalistiskt. ”Den rätta” sorten kommer alltid att förtrycka ”den sämre sorten”, menar du. Ja, jag tror väl inte heller att förtryck någonsin kommer att försvinna ur människors umgänge med varandra…

    Nu undrar jag hur du egentligen ställer dig till Håkans resonemang i understreckaren. Du tangerar egentligen bara ämnet. Själv ser jag hans resonemang som något hoppingivande. Just detta oerhört komplicerade samspel mellan arv och miljö i oändliga räckor pekar bort ifrån otäckt enkla modeller av människan som en behållare för predestinerande gener. Det komplicerade betyder en oändlighet av möjligheter – naturligtvis också risker, men det finns inget som säger att det MÅSTE bli så eller så.

  3. Personligen upplever jag det kanske som skrämmande självklart att samspelet mellan arv och miljö, möjligheter och hinder, ambition och liknöjdhet o.s.v. är det som skapar oss till de männsikor vi är och så kommer det alltid att vara. Genforskningens möjligheter att fastställa vad en människa är eller blir ser jag som obefintliga. Vetenskapen har aldrig någonsin och kommer aldrig någonsin att kunna förutspå en individs framtid, lika lite som den kan säga något om vad det innebär att vara människa. Det spelar ingen roll om vi forskar i genernas sammansättning, räknar knölar på huvudet eller mäter skallen på folk. Vi blir i alla fall bara allt det vi kan bli i samspel med andra människor, oavsett vad genetikens regler säger.

    Trots detta yttrande måste jag nog tillstå, att jag inte kan se ett slut på människans lust att dela in sig i grupper av herrar och undersåtar. Den som får makt – på vilka villkor som helst – delar ogärna med sig av den. Fatalisktiskt? Ja, kanske. Jag har en väldigt ljus och positiv syn på vad enskilda människor kan uträtta, men en nattsvart, negativ syn på vart mänskligheten som helhet är på väg. Människan som en behållare av predestinerade gener är för mig en absurd tanke, kanske t.o.m. lite korkad.

  4. Varför? För att han är född sån. Människor har alltid haft en stark tendens att tänka i medfödda egenskaper, att reducera sammansatta sociala eller psykologiska problem (fattigdom, kriminalitet, alkoholism) till medfödda, individuella defekter. Den här fördomsfulla tendensen finns på alla nivåer i samhället, det handlar inte enbart om en strategi från de mäktigas sida för att hålla resten av folket nere, även om de naturligtvis använt sig av sådana argument.

    Här passar generna in som handen i handsken – eller ser ut att göra det. Läser man tidningar eller populärvetenskap ser det ut som om det vi lärt oss om generna bekräftar den här tendensen – vinnaren är född till vinnare – men om man försöker gå djupare verkar samspelet mellan gener och organism vara så komplext att det inte ger något stöd åt sådana tankegångar. Jag skulle önska att fler forskare, som verkligen arbetar med gener och vet hur de fungerar, deltog i diskussionen.

Kommentera