Med buss genom Montenegro

Idag vänder jag blicken mot det förflutna. Det här är fortsättningen på resetexten som går under namnet ”Stalagmit” här under pausträdet:

När Rizah släppte av oss i utkanten av Priština pekade han ut busshållplatsen för oss – det var därifrån vi skulle ta oss till Dubrovnik. Han visade också var man kunde köpa biljetter, ett litet skjulaktigt hus i bortre ändan av hållplatsområdet. Vi gjorde ett försök direkt, men dörren var förbommad och framför biljettluckan var det en brun trälucka och på den satt en papperslapp med albansk text och några siffror, som väl syftade på öppettiderna. Klockan sju på morgonen skulle det vara öppet igen, tydde vi det till. Just när vi skulle gå, närmade sig några män och en av dem frågade: ”Parlez vous français?” ”Un peu”, tyckte C. ”Très communal”, klämde en av männen då till med. Jaha, tänkte vi, hur fortsätter man nu? Mannen upprepade sin fras och gestikulerade ivrigt till den. Sedan vinkade han till två äldre män lite längre bort. De kom fram och ställde sig framför oss. ”Oncles”, sa vår konversatör och vi nickade åt varandra, onklarna och vi. Det hela avslutades med ”très communal”. Nickande tog vi avsked och sedan gick vi åt vårt håll och männen åt sitt.

Nästa morgon stod vi strax före sju vid den bruna träluckan. Några stora rykande bussar körde kors och tvärs över den stora, gropiga platsen. Luften var full av fint, brunt lerstoft. Vi väntade, klockan blev sju och ingenting hände. Den blev kvart över och C. började oroligt trampa hit och dit. Vi tittade på bussarna och jag gick fram till en av dem och frågade chauffören: ”Dubrovnik?” Han funderade lite och pekade sedan på bussen intill och sa: ”Titograd.” Titograd var ju på vägen till Dubrovnik, så vi gick mot den bussen. C. frågade med en gest mot klockan om avgångstiden. Chauffören visade åtta fingrar. Vi köpte våra biljetter och klättrade på. Där satt redan några små gummor med bylten och påsar. Vi slog oss ner en bit bak i bussen och väntade och tittade. Vid åttatiden var det ganska fullt där inne, det var till och med några hönor med. Efter ett tag började den ena efter den andra fråga chauffören om något och han slog gång på gång avvärjande ut med armarna och pekade utåt busshållplatsen. Det är något fel på bussen eller är det något med chauffören, är det egentligen någon annan som ska köra? C. och jag funderade hit och dit. Tiden gick. Plötsligt började folk att resa på sig och den ena efter den andra gick mot dörren och klättade ner på marken. Vi följde med, vad skulle vi annars göra? Undan för undan matades vi in i en annan buss och bara några minuter senare startade den med ett ryck och vi guppade ut över busshållplatsen i ett stort brunt moln.

Färden gick så småningom upp i en bergstrakt, vägen smalnade och blev allt krokigare. Snart såg vi knappast någon bebyggelse alls, bara skog, mörk skog och berg. Ibland åkte vi längs ett hissnande stup, ibland var det som om bussen pressade sig fram mellan bergväggarna, då och då hördes också mycket riktigt ett skrapande ljud. Någon gång på eftermiddagen stannade vi på en smal grusremsa under ett stup. En del av passagerarna sprang över vägen upp i skogen, var och en åt sitt håll för att uträtta sina behov. Jag passade på jag också. Längs en bergvägg hade en grupp av männen radat upp sig med ryggarna mot vägen. Snart strömmade alla in i bussen igen och resan gick vidare. Landskapet blev allt vildare och den slingrande vägen var djupt nedskuren i berget. Timmarna gick och då och då slumrade jag till, även om jag egentligen ville vara vaken för att se att vi verkligen var kvar på vägen. Plötsligt reser sig en liten mager man med en stor flaska i handen. Han går ostadigt några steg framåt i bussen, tar ett snett kliv och ramlar in över ett par gubbar. De ryter något barskt och knuffar ut honom i gången. Han för flaskan till munnen, lutar huvudet bakåt och tar ett par rejäla klunkar av den genomskinliga vätskan. Flaskan är nästan tom. Mannen ropsjunger ett slags fanfar ut över sina medresenärer, sedan faller han ihop. En stund ligger han där och ingenting händer. Ute har det börjat mörkna. Då reser sig en kvinna och går fram till den liggande mannen. Hon böjer sig ner över honom och gör något, jag kan inte se vad. Sedan vänder hon sig mot några andra passagerare och säger något. Någon föreslår något och någon annan har en annan idé, man tittar lite villrådigt på varandra, då en kvinna äntligen säger det förlösande ordet: ”Doktor!” Fler och fler pekar mot en man snett framför oss: Han är större, ja mycket större än någon annan i bussen. Han sitter värdig och nästan orörlig på sin plats, hans ansikte är också mycket stort, hans hår är grått och lite glest mitt uppe på hjässan, han har buskiga ögonbryn över lite rödsprängda mörka ögon, en rejäl, nästan tjock örnnäsa och ett kraftigt hakparti. Han ser sig omkring och reser sig sedan upp, mäktig ser han ut, han liksom tornar upp sig inför de andra passagerarna. Han kommenderar busschauffören att stanna och blir genast åtlydd. Böjd över den lille fulle ger han ytterligare en order till chauffören. Jag tycker jag hör ett ord som påminner om ”hospital”. Busschauffören gör en halsbrytande backningsmanöver, det skrapar och kratsar, han backar och backar. Till slut är han framme vid en liten avtagsväg. Jag stänger ögonen och C. sitter alldeles tyst bredvid mig. Det känns som om vi vänder på något sätt och sedan är vi uppe på vägen igen, fast nu åker vi åt motsatta hållet.

Det kacklar lite svagt från hönorna. Det är nästan helt tyst i bussen och den lille fulle ligger där han ligger, någon har lagt en jacka över honom. Lever han? tänker jag, men jag säger ingenting. Det är kolmörkt ute och jag förstår inte hur vi kan hålla oss kvar på vägen. Jag somnar och vaknar först av att vi har stannat. Två män lyfter av den fulle medan Doktor ger anvisningar om ett och annat. När männen är tillbaka vänder bussen och färden går vidare. Jag somnar om, men efter en stund väcker C. mig. Han pekar på något i fjärran, han pekar på en smal, oändligt smal bro som sträcker sig över ett bråddjup. I bortre ändan av bron öppnar sig en tunnel och i tunneln ser man ett flackande ljus. Hjälp, bara vi inte ska dit, vi kommer att ramla ner. Men jo, det är dit vi ska. Jag stänger ögonen under hela broöverfärden, det knakar och då och då skrapar det vasst. Först inne i tunneln öppnar jag ögonen, men stänger dem fort igen. Hur ska bussen klämma sig igenom det här? Det skrapar igen och vi blir stående, sedan backar vi en bit och så skrap, framåt igen.

I gryningen är vi framme i Titograd eller nej, var är vi någonstans? Bussen stannar på ett stort tomt fält och vi stiger av. Det finns inga andra bussar där och inga hus utom en halvfärdig, skelettartad och ändå redan nedsliten grå betongbyggnad utan fönsterrutor. På en skylt ovanför porten står det ”Titograd”.