Kategori: Politik

Alldeles strax åker jag till bokmässan i Göteborg och planerar att stanna där till och med lördagen. Nästa inlägg här under pausträdet kommer alltså först på söndag, tänker jag mig. Här följer nu två 24 år gamla dagboksanteckningar från min tid som utlandslektor i Greifswald:

29.9 1981

Det har varit en hård dag. På förmiddagen var jag kallad till en konferens som officiellt skulle handla om höstterminens uppläggning i stort. Vi samlades i en lokal i källarvåningen (där jag aldrig hade satt min fot tidigare) ; de flesta språklärare var där men också en del andra för mig helt obekanta personer. Sammanlagt var vi kanske tio-tolv personer. Inledningsvis togs ett antal alldagliga punkter upp, och jag satt där tämligen uttråkad och väntade på att det hela skulle ta slut. Men plötsligt bytte sammankomsten karaktär och tog formen av ett förhör och i detta förhör var jag den anklagade: ”Varför använder du inte ’Neues Deutschland i undervisningen?” ”Det är din plikt!” ”Hur vågar du vägra?” ”Du måste ge oss en förklaring nu!” (Den enda som stod på min sida var den norske utlandslektorn Jan Knutsen, men han kunde egentligen inte göra någonting för att hjälpa mig.) Jag blev nervös och kunde inte tänka klart: Vad skulle jag svara? Hur farlig var min belägenhet? Panikslagen famlade jag efter något att säga och ut kom några helt uppriktiga ord, mycket uppriktigare än om jag hade haft full kontroll över mig själv: ”Jag mår illa när jag ser den där tidningen.” (”Es wird mir übel, wenn ich die Zeitung sehe.”) Ingen sa något. Det var totalt tyst. Ingen hade väntat sig ett sådant uttalande (inte jag heller) och först efter en stunds rådlöst tigande började några viska med varandra. Det viskades en god stund och jag bara satt där helt lam utan en tanke i huvudet. Så föll då slutligen ”domen” (de var ju tvungna att lösa problemet på något sätt): ”Du är inkompetent för översättningsundervisning. Från och med nu undervisar du bara i konversation i den här gruppen.”

30.9 1981

Även om det är förbjudet för studenterna att tala med oss ”lärare från kapitalismen” utanför undervisningen, har jag talat med en av studenterna om förhållandena här idag. Samtalet skedde i smyg och det var mycket kort. Bland annat fick jag veta att de allra flesta studenterna bor fyra och fyra på 16 kvadratmeter och att det finns minst en partimedlem i varje rum, så att ingen kan läsa ”fel” böcker eller ta emot”fel” slags brev.

PS Till den som är intresserad av hur militärtjänst i DDR kunde te sig, rekommenderar jag att klicka här. Texten är på tyska.

Här kommer (som utlovat) den första lilla dagboksanteckningen från mitt år som utlandslektor i Greifswald:

22.9 1981

Igår träffade jag för första gången rektor Joachimi. Han höll ett slags inledningsanförande till mig. Det började så här: ”Vi i DDR är för freden. Du får inte göra någon krigspropaganda.” Sedan gick han vidare: ”Du ska ha ett mänskligt, alltså inget djuriskt förhållande till dina kolleger.” ( Det här sista förstår jag egentligen inte alls. Men kanske hänger det på något sätt ihop med att jag härom dagen sa till några av de andra språklärarna att jag inte tänker använda ”Neues Deutschland” i min undervisning. Men ”djurisk” förstår jag ändå inte…) Joachimis tal fortsatte sedan bland annat så här:”I undervisningen har du naturligtvis fria händer, men du måste rätta dig efter de andra lärarna och ”Neues Deutschland” är den viktigaste delen av kurslitteraturen för översättningskursen.”

Jag hoppas det inte blir värre…

Idag presenterar jag den sista delen av Freya Kliers essä ”Elitens förhindrade återkomst”. För nytillkomna läsare kan jag berätta att essätexten är en tolkning eller snarare en konsekvent genomförd analys av orsakerna till den mycket långsamma utvecklingen i Tysklands östra förbundsländer. Intressant i sammanhanget är också att två personer – Gregor Gysi och Oskar Lafontaine – som figurerar i Freya Kliers text har relativt framskjutna positioner i det nu stundande tyska valet.

En talande rankinglista

Många människor i Brandenburg och Sachsen har av rädsla för morgondagen valt gårdagen. Det är inte bara skamligt utan också – om man tänker på det ekonomiska läget – otroligt dumt. För den enda möjligheten att få fart på ekonomin i Öst och därmed ge nya arbetstillfällen, är att skapa ett klimat som lockar till sig företagare. En tillväxt av högerradikala partier lika väl som ett fasthållande vid de gamla förtryckarna skrämmer emellertid bort internationella intressenter.

Nyligen offentliggjordes i det ekonomiska magasinet ”Wirtschaftswoche” en studie som bland annat innehöll en rankinglista över alla de tyska förbundsländernas ekonomiska tillväxtpotential. Resultatet kan användas som en illustration till mina utläggningar här:

På de sista platserna bland de 16 förbundsländerna hittar vi Brandenburg, Mecklenburg/Vorpommern och Berlin – alltså just de förbundsländer där PDS är med och regerar eller – som i ”Stolpe-Land” – där det råder ett andligt klimat som i hög grad påminner om det som fanns i DDR. Dessa ”jumbo”-länder får enligt ekonomiska experter ingen ordning på något, de har stora skulder och de har jagat viktiga investerare på flykten med sina ideologiska och politiska trätor.

Och: de är identiska med de förbundsländer som fortfarande behandlar främlingar speciellt aggressivt och arrogant… och ännu mer mobbad eller ignorerad blir man om man hör till gruppen av hemvändande östtyskar. Det framgår klart att det råder ett samband mellan trångsynthet och utebliven ekonomisk tillväxt – man får dock naturligtvis inte glömma att det visst finns kreativa människor också här, men dessa lider själva under trångsyntheten och fegheten. Thüringen ligger en bit efter Bayern och Hessen och ännu längre fram när det gäller den ekonomiska utvecklingen ligger Sachsen-Anhalt. Detta gör förbundslandslandet dock först sedan ett drygt år: Sachsen-Anhalt har sedan PDS inte längre är med i regeringen tagit sig från plats 12 till plats 4. Högst upp i toppen hittar vi Sachsen: Förbundslandet har inte tvekat att ta in medborgare som härstammar från Västtyskland i de viktigaste styrelserna, bara dessa har visat sig dugliga. Här spelar det knappast någon roll om någon kommer från kvarteret intill, från en stad i Ruhrområdet, från Polen eller Amerika. Nu får man hoppas att ökningen av högerradikaler inte tillintetgör det här försprånget. Man får hoppas att det uppstår ett klimat öster om Elbe som välkomnar sådana människor som är bra för Östtyskland.

Här kommer nu det fjärde och nästsista avsnittet av min översättning av Freya Kliers essä om eliternas förhindrade återkomst till östra Tyskland.

Återkomst med förhinder

1996 fastslår förläggaren Wolf Jobst Siedler att Östtyskland är en region som förlorat sin elit; han föreslår en massiv återinvandring av bland annat två dussin preussiska junkrar och 2000 berlinska judar…

Det låter polemiskt tillspetsat. Och ändå är det absolut sant att man hade behövt korrigera den genom massutvandringen uppkomna intellektuella snedfördelningen i Tyskland 1990 för att ge östtyskarna bättre framtidsutsikter. Många har efter murens fall haft funderingar på att återvända. Men av de få som till sist verkligen bröt upp är det bara en minoritet som lyckats slå rot i den gamla hemlandet. Varför är det så?

Ganska snart klarnade det för dem att deras återkomst inte var önskvärd. De östtyska pamparna hade inte bara fördelat köttgrytorna mellan sig utan också de fördrivnas fastigheter. De kontaktnät, som de hade utvecklat under årtionden, visade sig 1990 vara så täta att de utan att det märktes kunde utestänga inkräktarna – särskilt sådana som själva genom egen erfarenhet av förhållandena i landet och i motsats till de flesta rena västtyskar kunde tyda också de vagaste tecken. Eländet når efter 1990 en symbolisk höjdpunkt när det gäller fallet Wolf Biermann. Poeten och vissångaren försökte i åratal att återvända till sin legendariska lägenhet i Östberlin. Biermann misslyckades som bekant, eftersom PDS’ talesman Harnisch sedan länge gjort sig bred i Biermanns lägenhet och försmädligt vägrade att flytta ut igen.

Därmed har vi kommit till dem som drar nytta av den årtiondelånga åderlåtningen: Det är just de människor som har åstadkommit den – före detta SED-funktionärer, Stasispioner, juridiska hantlangare, partitrogna lärare… De sitter på de fördrivnas tjänster och ger sig nu ut för att vara genuina representanter för den östtyska själen. Självbelåtet påpekar PDS att religionsundervisning inte har någon plats i Östtyskland, att landet sedan länge är sekulariserat. Cyniskt konstaterar PDS att socialdemokrater, medborgarrättskämpar, gröna eller liberaler fortfarande irrar omkring i marginalen i Östtyskland… Bara partipamparna själva finns överallt och i massor och de skördar ännu 2004 frukterna av skadeverkningarna de under årtionden har utsatt landet för.

En del av emigranterna har emellertid inte låtit sig avskräckas av denna maffia utan de har återvänt till sitt gamla hemland – som till exempel Erich Loest. Författaren har inte bara återvänt för sina vänners skull utan också på grund av sina fiender, som han inte vill överlämna fältet till utan kamp. Långt utanför Leipzigs gränser försöker han nu att höja nivån på sina landsmäns självgoda diskurs. Han serverar dem sanningar som de inte vill höra. Han håller fram en spegel för dem och han försöker ge dem förklaringar till stadens minskade anseende, speciellt nu efter OS-fiaskot. Till det behövs det mod för något beröm för Loest inte. På mig verkar Loest lite ensam. Därför försöker jag föreställa mig att inte en utan hundratals av de många tusentals människor som flytt eller friköpts till Västtyskland bara från Leipzig – kristna, sossar, partilösa – skulle stå vid Loests sida idag tillsammans med de demokratiska krafter i staden som så småningom börjar gripas av en känsla av obehag. Tänk vilken fruktbar utveckling som Leipzig skulle kunna uppleva – och jag ser liknande chanser för andra städer i Öst! I stället är det Oskar Lafontaine som år 2004 är på väg upp i toppform i ”hjältestaden” – en man som har mindre att göra med höger och vänster än med vinningslystnad och personlig fåfänga. Låt oss inte glömma: Om det hade gått som Lafontaine ville skulle DDR fortfarande finnas idag inklusive ekonomiskt fiasko och förtryckarapparat. Att se den mannen flankerad av PDS-pampar spankulera omkring på gatorna i östtyska städer – femton år efter störtandet av SED-regimen – en falskare bild kan man knappast tänka sig!

Jag undrar om den demagogiske Lafontaine hade vågat agera så skamlöst i Leipzig om det hade varit mer än en handfull rådgivare, som hade givit sitt stöd åt dessa demonstranter och som tillsammas med dem hade valt ut vilka av deras krav som är berättigade och vilka som däremot är kontraproduktiva?

Tillbaka till huvudfrågan igen: Hade tusentals hemvändande talanger – företagare, forskare, läkare, konstnärer eller lärare kunnat vända utvecklingen i de östtyska förbundsländerna och hade de kunnat fylla ut den uttunnade östeliten igen? Mitt svar är ja! Vilken förnyelsekraft hade Östtyskland inte kunnat bjuda på just i en tid då så många var fyllda av pionjäranda. Då skulle man säkert också ha hört mer än några enstaka tunna röster påminna om vem som egentligen är skuld till det ekonomiska eländet i Östttyskland. För det var ju inte sossarna, de var förbjudna i DDR i fyrtio år – det var de makthavande SED-pamparna.

Sedan murens fall rasar kampen om tolkningsföreträdet av DDR:s historia. Och sedan den tiden beklagar socialisterna att man efter återföreningen utestängt eliten i DDR från skeendet. Jag håller inte med: Det är inte efter murens fall som man har utestängt eliten utan under en fyrtioårig diktatur – de kastades ut från gymnasierna och universiteten, de förlorade sina yrken, de fyllde fängelserna och tågen västerut. Kvar blev den knappt hörbara rösten från en handfull hederliga människor som föredragit den inre exilen framför den yttre. Kvar blev den högröstade massan av pampar och deras hantlangare som efter ”orättsstatens” undergång lever ännu bättre än förr.

En intern studie i ett östtyskt förbundsland fick till resultat att det år 2004 var 42% av lärarna som hade PDS-sympatier – en siffra som förmodligen är representativ för Östtyskland i dess helhet. Är det då så konstigt att inte så få östtyska ungdomar springer omkring med DDR-symboler på bröstet eller klär sig i FDJ-skjortor? När jag ställer lite stickprovsfrågor till sådana här DDR-fans, kan jag konstatera att deras vetande om vad DDR var, är lika med noll. Detta får mig att undra om demokratin inte borde finansiera demokratidugliga pedagoger i stället för dessa föråldrade DDR-lärarna. Skolan har väl ett bildningsuppdrag, eller hur?

Men det är inte bara i skolorna utan också på andra områden som man måste göra något åt alla luckor som uppstått under DDR-tiden. Vi ska alltså ta emot goda medkämpar med öppna armar, antingen det nu är hemvändande östtyskar eller rena västtyskar. Också deras erfarenheter är viktiga för ekonomi och demokrati. Tillsammans skulle de demokratiska krafterna i Östtyskland kunna ge liv åt ett offentligt samtal, där tankeskärpa, mod och tillförlitlighet skulle dominera igen. De skulle till exempel kunna påminna om att SED/PDS, som DDR-befolkningens fångvaktare kallade sig under en övergångsperiod, närmare bestämt mellan januari och april 1990 – det var den tiden då det blev klart att det skulle bli en tysk återförening – de skulle kunna påminna om att medlemmarna i detta parti stoppade ofantliga summor av folkets tillgångar i egen ficka genom att grunda det ena aktiebolaget (GmbH) efter det andra. Kommer de väljare som röstar på PDS också den här gången att fundera en enda sekund på att ta sig en titt på siffrorna över de miljarder PDS har roffat åt sig – sedan 1998 är dessa siffror tillgängliga för allmänheten? Jag tvivlar på det.

Östtyskland har många städer som kämpar med gigantiska ekonomiska problem – och med en massutvandring av unga människor. Utvandringen efter murens fall från de utvecklingshämmade östliga förbundsländerna ter sig för mig som en absolut logisk fortsättning på den massiva fördrivningen under tiden före. Med den fortsatta rörelsen västerut tilltar obalansen mellan västra och östra Tyskland och den intellektuella och moraliska förödelsen i Östtyskland inverkar destruktivt på utvecklingen i hela Tyskland.

Texten som följer här är en fortsättning på de texter som publicerades här igår och i förrgår. Den är min översättning av en essä av den tyska regissören och författaren Freya Klier. För den som inte läst de båda föregående delarna rekommenderar jag en genomläsning av dessa först.

Flykten från den slutna anstalten

Vi befinner oss redan mitt i den period som kallas det ”kalla kriget”, ett utryck vars innehåll jag ser mer och mer anledning att ifrågasätta: För mig var det kalla kriget i första hand ett krig som den sovjetiska ockupationsmakten och dess tyska vasaller utkämpade mot DDR:s befolkning; ett Sovjetunionens kalla krig mot de folk i Östeuropa som påtvingats socialismen… Försöket från PDS att dölja begångna oförätter bakom uttrycket ”kalla kriget” är inte bara en cynism utan det ställer verkligheten på huvudet: DDR-medborgarna befann sig inte i något kallt krig – de längtade efter att bli befriade av sina förmenta fiender.

Efter att muren byggts stannar rörelsen mot väster upp och för varje år är det allt färre som lyckas fly ut ur den slutna anstalten. Nya sätt att ta sig över gränsen bir vanligare; den statligt organiserade människohandeln håller sitt intåg eller man ansöker om utresetillstånd och utsätts då för trakasserier och ändlösa väntetider. Efter ett årtionde av enstaka flyktförsök – allesammans med fara för livet – och en tilltagande förlamning i befolkningen, blir under sjuttiotalet den nya legala metoden att ta sig ut allt mer spridd; enligt västtyska bedömningar hade år 1976 redan 100 000 östtyskar ansökt om utresetillstånd.

En konsekvens av detta blir att den demokratiska oppositionen tunnas ut ännu mer, mod och tillförlitlighet fortsätter att tömmas ut västerut. Många av dem som var med i motståndsrörelsen i Jena stöts ut precis som Biermann, Bahro eller Reiner Kunze… Så småningom blir utfrysningsmetoderna subtilare och staten koncentrerar sig på att bryta ner människor genom ryktesspridning om yrkesmässiga och personliga misslyckanden. Också dessa åtgärder förfelar på intet sätt sin verkan. Nya utresevågor, som kommer att pågå ända till DDR:s undergång, fortsätter att tunna ut landets potential och lamslår dess förmåga till förnyelse: 1984… 1987… massflykten till Ungern under förhösten 1989…

Hade en tredje, av Västtyskland oberoende, väg varit möjlig för DDR efter murens fall? I efterskriften till min bok ”Ljug fädernesland. Fostran i DDR” som utkom i februari 1990 skrev jag:

”DDR har ingen chans till en egen väg, en uppbrottsstämning i stil med den som fanns 1945 kommer inte att uppstå igen. Under fyrtio års tid byggde patiet upp en apparat som inget regimskifte kan rucka på i första taget. Huvudena på dem som satt överst har fallit, men den kolossala kroppen är kvar. På slutet var medlöparna så många att om man kastade ut dem skulle landet falla ihop som ett korthus. Och vilka skulle komma i deras ställe? Partiet hade genom sitt utbildningssystem sorterat befolkningen så att de som passade in i systemet satt på höga poster medan sådana man ville hålla borta ifrån högre utbildning hade fått bli städare och renhållningsarbetare. Med denna strategi lyckades partiet göra en utrensning av talanger och begåvningar i en omfattning som sällan skådats.”

Flykt- och fördrivningsvågor från DDR förde under årtiondenas lopp till ett gigantiskt alltyskt problem. Utarmningen av kritiskt tänkande på den ena sidan och den enorma intellektuella tillväxten på den andra har fört till en problematisk obalans i Tyskland som helhet, som det kommer att ta lång tid att komma till rätta med. I DDR var det samhällsskikt speciellt uttunnat som jag kallar samhällets ”jäst”. Utan detta skikts förnyelseförmåga, integritet och engagemang är det svårt att ta steget från diktatur till demokrati.

Men missförstå mig nu inte: För mig har DDR aldrig betytt ”Den Dumma Resten”. Jag har träffat många modiga och tillförlitliga människor – i alla generationer och samhällsskikt. Jag har lärt känna många begåvade människor som hankade sig fram i DDR och som gång på gång försökte skapa små förändringar i rätt riktning. Och vi alla som försökt hålla stånd mot förtrycket har hämtat intellektuell näring ur minsta tecken på motstånd som kunde dölja sig också i en sovjetfilm eller i en förbjuden bok av Arthur Koestler.

Och ändå: Om vi ska vara ärliga måste vi medge att vårt perspektiv blev trängre och trängre. Detta gäller speciellt för min generation, som man med våld hade hamrat fram den ”nya socialistiska människan” ur. Vi har svårt att frigöra oss från den tro på socialismen som man dresserat oss till. Inte så få var arga på dem som tog sig till Västtyskland med hjälp av en utreseansökan – de var så arga på de förmenta svikarna och förrädarna att de inte hade någon vrede över för förtryckarna som ju var orsaken till flykten. Och hur har vi till exempel hanterat upproret den 17:e Juni 1953 – det var ju trots allt den första revolten i Östeuropa mot den sovjetiska ockupationen och en av dess marionettregeringar? För oss som var småbarn vid den tiden då folket gjorde revolt, kom upproret – efter mångårig hjärntvätt – att förbindas med befrielsen av en koncentrationslägervakt…

Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Vi saknade ett fritt meningsutbyte med människor från världen utanför, vi saknade möjlighet att byta perspektiv. Vi som levde instängda var tvingade till ett grodperspektiv. Och hela tiden lämnade just sådana människor, som hade en vidare horisont än man själv, landet. Nu är jag tillbaka vid min utgångspunkt: Borde man inte ha bemödat sig om att få dem som drivits på flykten att återvända? Hade inte deras perspektiv som vidgats ute i världen varit ett perfekt komplement till uppbrottsstämningen i Öst?

Under nittiotalet gjorde jag två föredragsresor till olika amerikanska universitet: I vartannat ”German Department” hälsades jag med orden: ”Hej, jag är också från DDR!” De flesta hade flytt under femtiotalet, en del som barn tillsammans med sina föräldrar. Östtyskland har på fyrtio år förlorat mer än hundra författare och ungefär tusenfemhundra konstnärer, däribland kända målare som Gerhard Richter, Baselitz eller Penck. Och har någon räknat pedagogerna i Västtyskland som är födda i DDR? Vilka möjligheter hade inte funnits om bara hälften av dem hade kommit tillbaka.