Kategori: Berättelser ur livet

Mulen dag här i Zagreb. Jag är lätt frånvarande, fast ”lätt” är fel ord märker jag nu, kanske ”tungt” skulle passa bättre. Jag bär mig framåt med den möda som krävs. För några veckor sedan, fast nej, egentligen vet jag inte när, tiden har blivit en tunnel, men låt oss säga ”för några veckor sedan” ändå för tidsangivelser, även vaga, ger lite stadga – för några veckor sedan drömde jag att jag med Londi satt på ett tåg mellan Berlin och Dresden. ”Så du bor i Berlin nu?” frågade någon, jag vet inte vem. ”Nej, i Brno”, svarade jag och sedan minns jag ingen fortsättning. Men jag är nog ofta i Brno i tanken i den där oändliga månaden februari, när vi gick och gick uppför backar, nerför backar, längs gator och över torg, upp till Špilberk, ned från Špilberk, längs Masarykova, över Zelný trh och varje dag många gånger ner och upp igen längs Čápkova. Ofta gick vi för att vi måste, vi hade ärenden till begravningsbyrån, till banken, till adresser som skulle ge oss andra adresser. Men ibland gick vi också bara för att gå och kanske för att slippa ha något mål. På bilden här kommer vi nog ned från Špilberk – fast lita inte på mitt lokalsinne för det finns inte – och mot den blå himlen ser ni katedralens spiror.

Sakta, sakta rör jag mig mot något som kanske kan bli balans eller till och med en bit framåt: harmoni. Men bräckligt är det än så länge och jag måste hålla mig i mycket strama tyglar och följa mycket strikta scheman: arbete, gymnastik (tre gånger om dagen), promenader med Miki (fem gånger om dagen, inte för korta), mediciner, terapi och då och då kaffe med någon av vännerna på en bar med säkra avstånd. Varje tanklöst avsteg straffar sig – senast igår fick jag mig en smäll för ett försök att trappa ner medicineringen. Solen ger en viss styrka och Miki förstås. Och Hoffmann-översättningen och vännerna som följer den och ger råd under arbetet. Och vid Pašmanska blommar en blå liten blomma jag inte vet namnet på.

Kanske är det här för många ingen hemlighet, kanske är det något som går att begripa, men jag famlar i ett töcknigt dunkel. Varför finns dessa inre vågrörelser? Varför är den ena stunden dräglig och liksom i balans när nästa utan förvarning blir en störtning ner i djupet? Kanske är detta orons signalement.

Först har jag ägnat kraft och energi åt att genomsöka de senaste månadernas yttre katastrofer. Jag har identifierat dem, räknat upp dem, undersökt dem, försökt förstå vad som är värst eller vad som är kärnan i våndan. Sedan har jag insett – fast ”inse” är nog inte rätt ord – kanske har jag kommit till en förnimmelse av att kärnan i våndan nu är jag själv, sådan jag blivit efter det som hänt. Det svåraste just nu är nog att jag inte längre är riktigt hemma i mig själv och att de där vågrörelserna är så oförutsägbara. Jag undrar ibland om jag blivit främmande också för Miki.

Jag frågar honom, men vad ska han svara med sin hundröst? Han ser på mig och säger ingenting och jag tackar honom för att han inte säger ”ta en dag i taget”, för vad gör man med en sådan uppmaning om man inte vet hur man ska få minuterna att gå?

Jag stretar runt i den cirkel som finns och som har sitt ”knäppe” och sitt slitnaste ställe i början av februari detta ödesår (egentligen förbjuder jag mig att säga ”ödesår”, men jag lyder inte). Idag är jag tillbaka på förmiddagen den sjunde februari och vi lever ännu i vad man skulle kunna kalla sorglöshetens tid, fast vi alla vet att det aldrig funnits någon sådan tid. Alex, Miki och jag är på Molo Audace, platsen där Trieste på ett särskilt sätt möter sitt hav.

Ännu har inget hänt och ännu anar vi ingenting och jag har glömt den underliga teckenfyllda natten i Ljubljana – natten mellan den femte och den sjätte. Senare skulle jag se den i ett annat ljus – eller mörker. Alex och jag har planer så där som man kan ha när allt är lugnt och bra. Var ska vi äta lunch? Buffet da Pepi? Ja. Och så kom det också att bli.

En av människans största brister är att ingen någonsin mer än till en väldigt liten del kan sätta sig in i hur en annan människa har det i sitt inre. Det finns väl undantag men dessa undantag ser då ut så att den där väldigt lilla delen stundtals är lite större, lite alltså. Och kanske är en av våra största uppgifter att uthärda detta utan att förhärdas. Att vara beredd att försöka förstå är en stor sak, särskilt om man är medveten om det oerhörda avståndet mellan försöka och lyckas.

Bilden låter jag vara suddig för att ”tydligt visa” hur otydligt och otydbart allting är. Nej, den här dagen är inte alls en av de värsta. Och jag bär mask av alla de skäl ni kan tänkas komma på, utom att det inte är av yttre tvång. Det är förresten Irina som sytt även denna.