Sakta letar jag mig bakåt i mina egna fotspår och Miki går bredvid. Jag försöker hitta vägen tillbaka till förr, till det som fanns innan så mycket föll. En av vägarna för till Simpa. Jag sätter mig där på terrassen och tittar ut över ”parken” och försöker finna mig själv från förra sommaren. Miki ser på mig som om jag var jag och det hjälper.
Han är min tålmodige modige vän. Och det bor mycket glädje i honom.
Varje dag är ett nytt försök att hantera den nya tillvaron efter sammanbrottet. Tanken sträcker sig inte långt och planer är något nästan okänt utom sådant som handlar om vandringen genom dagens timmar. Imorse var Simpas terrass nästan tom, så jag tog en kaffe med Miki som fick vatten och en gotta av Hana. Vi växlade några halvtrötta men vänliga ord. Miki log sitt hundleende.
Jag läser Nora Ikstenas ”Modersmjölken” för sjätte gången, har bosatt mig i den och märker att den blir bättre och bättre. Någon gång – kanske snart – kommer jag att skriva något om den. Den är så djup och så nära det som är tillvarons hemligheter och öppenheter. Ja, och så lever jag det äventyrliga livet med min Hoffmann-översättning tillsammans med mina omistliga rådgivare. Långsamt sköter jag också mitt arbete – rättar, sätter betyg… Och så går Miki och jag runt kvarteren här under solen och i trädens skugga. Ibland träffar jag någon av mina vänner och vi vänder tillsammans lite på livets stenar… Framtiden är avlägsen, nuet har tagit all plats.
Nej, jag varken kan eller vill berätta något mer än att jag nu ser ett slags ljus i slutet av den långa mörka tunneln. Jag går med Miki vid min sida, jag vilar, träffar lite vänner, arbetar lite, kan ibland läsa lite igen. Planerna sträcker sig några timmar framåt. Utåt ser jag nog ut som vanligt igen, bara lite tunnare, inåt ser jag lättare det osynliga än det synliga. Men i en halvskuggig trädgård vid Rapska som vi nyss gick förbi blommar rosorna vackrare än i någon dröm.
Någon gång ibland, ja, ytterst sällan, smyger sig en dag av ljus och glädje in i denna orons och sorgens tid. Igår var en sådan dag. Den började tunn och tanig och tvekande och såg inte ut att bli något annat än den där vanliga väntan på att få ta den första lugnande tabletten, men förmiddagen stannade liksom vid obehag och olust, blev inte värre. Och så kom eftermiddagen och Gabi och Miki och jag skulle ses i den härliga vidsträckta parken Maksimir vid ingången där. Det var första gången jag vågade mig på att åka spårvagn efter att kollektivtrafiken börjat gå här igen. Jag tittade noga på de andra passagerarna och såg att bara ett fåtal av dem bar mask. Å andra sidan var det ganska tomt i den ena vagnen, så Miki och jag klev på där och jag drog upp masken, en av de där vackra maskerna som Irina sytt åt mig. Vi åkte de sju hållplatserna, jag nervöst räknande, Miki flåsande i värmen. Men vi kom fram och där helt nära ingången mötte vi Gabi. Hon låste sin cykel vid en stolpe och så började vi gå in i grönskan och fågelsången. Vi gick länge och den smala vägen var här och där mjukt sviktande och på andra ställen torrt grusig. Vad vi pratade om minns jag inte men jag vet att jag mycket snart kände mig lugn och fridfull till sinnes. Så kom vi till vårt vanliga kafé på höjden och vi bestämde oss för ett bord med stort parasoll och på lagom avstånd från allt annat. Framför oss hade vi en stor mycket grön gräsmatta kantad av höga träd och längst borta skymtade vi det ”schweiziska huset”.
Vi beställde något att dricka och Miki fick vatten från pumpen bland buskarna mitt emot.
Och sedan satt vi där precis lagom länge, en helt omarkerad tidsrymd. Vi pratade om tusen ting och jag skrattade för första gången på länge riktigt hjärtligt och ogrumlat. Fast jag vet att tanken ”det här är en gåva” fladdrade förbi. Sedan reste vi oss och fortsatte på andra vägar i skogsparken. Efter någon timme kom vi till en av sjöarna och stannade vid strandkanten en stund och tittade på sköldpaddorna och hägrarna.
På ett underbart sätt hände ingenting. Vi såg på trädens lugna grentunga grönska och det vänligt småböljiga vattnet.
Vi lämnade sjön och kom så småningom in i skogens gröna ljusdunkel igen.
Tiden gick och vi gick ända tills eftermiddagen började luta sig in i kvällen.
Igår morse gick Miki och jag till Simpa för första gången efter den där gången i mars då allting här sedan stängdes. Jag valde det yttersta bordet på hörnet, nej, det var inga andra gäster där, men ytterst verkade säkrast. Hana kom ut och tog upp min vanliga beställning. Hon var lite blek och blicken liksom matt. Hon tittade på Miki och sa att han blivit tjockare men att jag blivit smalare. Jag mumlade något om att det är svårt att äta och så frågade jag hur hon hade det. Hon suckade och slog ut med armarna lite vagt och utan sin vanliga kraftfullhet: Svaki dan, ista stvar. (Varje dag, samma sak.) Vi gav varandra en lång blick och vi visste det vi visste.
