Varje dag är ett nytt försök att hantera den nya tillvaron efter sammanbrottet. Tanken sträcker sig inte långt och planer är något nästan okänt utom sådant som handlar om vandringen genom dagens timmar. Imorse var Simpas terrass nästan tom, så jag tog en kaffe med Miki som fick vatten och en gotta av Hana. Vi växlade några halvtrötta men vänliga ord. Miki log sitt hundleende.
Jag läser Nora Ikstenas ”Modersmjölken” för sjätte gången, har bosatt mig i den och märker att den blir bättre och bättre. Någon gång – kanske snart – kommer jag att skriva något om den. Den är så djup och så nära det som är tillvarons hemligheter och öppenheter. Ja, och så lever jag det äventyrliga livet med min Hoffmann-översättning tillsammans med mina omistliga rådgivare. Långsamt sköter jag också mitt arbete – rättar, sätter betyg… Och så går Miki och jag runt kvarteren här under solen och i trädens skugga. Ibland träffar jag någon av mina vänner och vi vänder tillsammans lite på livets stenar… Framtiden är avlägsen, nuet har tagit all plats.
Så märkligt ändå, Bodil. Just i dag cyklade jag in till Laholms lilla bokhandel för att hämta böckerna jag har beställt. Vilka? Eva Odrischinskys ”Som alla andra” och Nora Okstenas ”Modersmjölken”. Jag började med den sistnämnda och jag är redan alldeles, alldeles uppslukad.
Ingrid
Ja, Ingrid, väldigt speciellt detta sammanträffande! ”Modersmjölken” är ett mästerverk och jag har som sagt snart läst den sex gånger och jag hittar varje gång något nytt.
Och nu ser jag att jag också känner till Eva Odrischinsky, visserligen från en annan bok men: http://bodilzalesky.com/blog/2016/08/20/jerusalem-en-bok-som-hjalper-dig-att-ga-vilse-ny-version/