Någon gång ibland, ja, ytterst sällan, smyger sig en dag av ljus och glädje in i denna orons och sorgens tid. Igår var en sådan dag. Den började tunn och tanig och tvekande och såg inte ut att bli något annat än den där vanliga väntan på att få ta den första lugnande tabletten, men förmiddagen stannade liksom vid obehag och olust, blev inte värre. Och så kom eftermiddagen och Gabi och Miki och jag skulle ses i den härliga vidsträckta parken Maksimir vid ingången där. Det var första gången jag vågade mig på att åka spårvagn efter att kollektivtrafiken börjat gå här igen. Jag tittade noga på de andra passagerarna och såg att bara ett fåtal av dem bar mask. Å andra sidan var det ganska tomt i den ena vagnen, så Miki och jag klev på där och jag drog upp masken, en av de där vackra maskerna som Irina sytt åt mig. Vi åkte de sju hållplatserna, jag nervöst räknande, Miki flåsande i värmen. Men vi kom fram och där helt nära ingången mötte vi Gabi. Hon låste sin cykel vid en stolpe och så började vi gå in i grönskan och fågelsången. Vi gick länge och den smala vägen var här och där mjukt sviktande och på andra ställen torrt grusig. Vad vi pratade om minns jag inte men jag vet att jag mycket snart kände mig lugn och fridfull till sinnes. Så kom vi till vårt vanliga kafé på höjden och vi bestämde oss för ett bord med stort parasoll och på lagom avstånd från allt annat. Framför oss hade vi en stor mycket grön gräsmatta kantad av höga träd och längst borta skymtade vi det ”schweiziska huset”.
Vi beställde något att dricka och Miki fick vatten från pumpen bland buskarna mitt emot.
Och sedan satt vi där precis lagom länge, en helt omarkerad tidsrymd. Vi pratade om tusen ting och jag skrattade för första gången på länge riktigt hjärtligt och ogrumlat. Fast jag vet att tanken ”det här är en gåva” fladdrade förbi. Sedan reste vi oss och fortsatte på andra vägar i skogsparken. Efter någon timme kom vi till en av sjöarna och stannade vid strandkanten en stund och tittade på sköldpaddorna och hägrarna.
På ett underbart sätt hände ingenting. Vi såg på trädens lugna grentunga grönska och det vänligt småböljiga vattnet.
Vi lämnade sjön och kom så småningom in i skogens gröna ljusdunkel igen.
Tiden gick och vi gick ända tills eftermiddagen började luta sig in i kvällen.
Denna text gör mig, Ingrid, alldeles varm inombords, Bodil.
Tack Ingrid! Det var en alldeles särskild dag, en dag som visade mig vad vänskap är och kan ge. Den gav till och med lite ljus till den här ganska tomma regndagen som följde.