Nu har jag fått veta att min text om Eva Runefelts senaste diktsamling visats av Hufvudstadsbladet för dagar sedan, så nu får den komma tillbaka till mig. När jag nu återser den minns jag att jag skrev den i ett slags lugn panik trängd mellan coronaisoleringen och jordbävningen. Och jag vet att det var den enda boken jag då kunde läsa. (Det är inte så värst annorlunda nu.)
För några veckor sedan kom en bok hit, den kom ända till min brevlåda i en tid då nästan inget kommer någonstans, i en tid då rörelser stannat och närhet är fara, sot eller privilegium. Den heter ”Ur världen” och är djupt förnimbart av denna världen, mer än det mesta nu. Jag läser i den varje natt, en dikt eller två eller fler. Den talar om liv och sorg och död på ett sätt som tröstar och styrker och suddar ut de förfärande avstånden. En dikt heter ”Ord” och jag ser orden så levande och kroppsliga i den, jag ser hur de böljar fram och jag följer deras kroppars rörelser och vridningar: ”rygg böjd krokig rak”. Jag ser en bokstav bli till varmt liv ”som en frottéhandduk/ hängd över närmaste dörr”. Och linjen mellan liv och död kan man gå över åt båda håll och jordelivet öppnar sig mot värmen: ”Kan du återuppstå om jag andas/ på det du skrev före döden?”
I vissa dikter känner jag igen mig på ett särskilt självklart sätt som på de ”sällskapliga träbroarna” i den lilla staden Samobor eller när jag möter en viss vandrare, den där sträva hunden med ”lädernosen”. Men jag känner också igen världen i dikten ”Djursorg” och jag återupplever min egen största djursorg och jag söker i den varv efter varv:
”En särskild tid äter
längs armarna
Denna hans dygnslösa
efterlämnade långmånad”
Vad jag finner är smärtans uttryck och jag är lättad över att jag orkar läsa den och hålla mig kvar i den. Många av dikterna i samlingen handlar om djur, om vad djur kan vara i människors liv. Någonstans läser jag om ”sorgens vita eufori” och det är märkligt, men det går att finna värme och närhet också i detta.
Det finns så många ord som jag inte visste fanns, men som jag genast förstår: ”hjärngrottan” till exempel – ”Form u lera sig, fladdermöss/ i hjärngrottan, att ljuda högt denna tanke/ kall eller varm”. Jag stannar en stund i bilden som ju också ger något till både hörsel och känsel.
Även om det kanske inte alls var menat så, så tänker jag på barndomssomrar och milt fläktande vindar när jag läser det där om reflexen i ögat, som kanske inte alls är någon reflex. Men ögat är där: ”Jag har ett rött trähus i mitt/ högra öga, som ett frimärke följer det mig”. Och jag känner hur nära själva upplevelsen detta är.
Denna jords materia talar ur dikterna till mig på ett välsignat vis och jag vill gärna höra detta och tänka att så här är det, fast jag kanske inte vetat det innan: ”Klena plankor fryser/ fort isär av kalla springor”. Ja, och så dyker det glömda men ändå inte glömda ordet ”påpetare” upp och jag ser vår påpetare i handen på en av mina småbröder vid matbordet i Bagarmossen eller på Nußanger. Och några sidor och tider senare inser jag att det är självklart att sädesärlan har en sträng stjärt: ”Sädesärlan vippar sin stränga stjärt/ som purken dam med infälld solfjäder”. Varelserna ritas upp så att jag känner igen dem. Ibland för första gången.
I dikten ”Paus i skogen” känner jag fukt och växande och djuren och annat som lever tar sig former som säkert alltid funnits och namn som förtrollar: ”uggleglo” och ”kottefink”. Och allra bäst trivs jag med slutraderna ”en stinn rödbrun skogsluva mot/ söder lutad, steg som fukten plockar”. Jag minns mina skogar. Där fanns också stinna skogsluvor.
Kajorna dyker upp mer än en gång och också i stunder då de är frånvarande. Med ett slags lätt yrsel läser jag några rader i ”Ljusfall”:
”En dimflock utan fåglar samlas
Det finns en zon utan tid, ur den
hörs kajor ta sats, svarta djur
nyper luft som ynkar, ett
gnäll som skyndar före”
Jag försöker inte förstå ”en zon utan tid” utan jag låter den vila i mig och skrattar inåtvänt åt uttrycket ”nyper luft som ynkar”. Mycket tyst men helt av hjärtat.
Några gånger händer det att den som talar ur dikterna rinner ut ur sig själv. Det känns farligt och jag försöker att inte tänka för mycket på det och så letar jag mig vidare och finner ofta öppningen ut: ”Barn roterar hur de vill/ ut ur sina kroppar som fågelungar”. Och många stigar för genom kroppens – djurets och människans – mikrokosmos och vi känner på brosk och leder och litar på att allt detta finns.
Sorgen i dikterna är ofta varm och liksom till tröst för att roliga ord är lagda bredvid allvarliga och tunga. Ordet ”borstig” talar till mig på ett glatt och uppmuntrande sätt:
”Denna dag har borstig luft
Lukten av varmt bröd
finrund som mammas gravsten”
Jag vet inte hur detta gått till, men nog känns väl detta som närvaro? Allt detta sker här. Och också gravarna är levande och de känns som några vi kan känna:
”Gravarna
och deras artrosiga leda
I november vädrar de sina
styva grå överrockar och
slitna kappor, ruskar runt
som hundar i regn”
De där styva grå överrockarna är lätta att tycka om eller att i alla fall känna ett slags lite ofrivillig sympati för. Jag har ju sett dem.
Jag kunde säga något om varje dikt i samlingen, men hejdar mig nu och tar ett slags farväl genom den så väldigt handgripliga kritan och dessa så väldigt sanna streck i den sista dikten:
”Den motsträviga kritans
bumliga streck liknar
ormars maskars ryggar”
Och detta inte bara för det härliga och jordnära ordet ”bumlig”.
Hela tiden medan jag läser vet jag att denna jord finns än.
°°
°
Eva Runefelt
Ur världen, 2020
Albert Bonniers Förlag