Mulen dag här i Zagreb. Jag är lätt frånvarande, fast ”lätt” är fel ord märker jag nu, kanske ”tungt” skulle passa bättre. Jag bär mig framåt med den möda som krävs. För några veckor sedan, fast nej, egentligen vet jag inte när, tiden har blivit en tunnel, men låt oss säga ”för några veckor sedan” ändå för tidsangivelser, även vaga, ger lite stadga – för några veckor sedan drömde jag att jag med Londi satt på ett tåg mellan Berlin och Dresden. ”Så du bor i Berlin nu?” frågade någon, jag vet inte vem. ”Nej, i Brno”, svarade jag och sedan minns jag ingen fortsättning. Men jag är nog ofta i Brno i tanken i den där oändliga månaden februari, när vi gick och gick uppför backar, nerför backar, längs gator och över torg, upp till Špilberk, ned från Špilberk, längs Masarykova, över Zelný trh och varje dag många gånger ner och upp igen längs Čápkova. Ofta gick vi för att vi måste, vi hade ärenden till begravningsbyrån, till banken, till adresser som skulle ge oss andra adresser. Men ibland gick vi också bara för att gå och kanske för att slippa ha något mål. På bilden här kommer vi nog ned från Špilberk – fast lita inte på mitt lokalsinne för det finns inte – och mot den blå himlen ser ni katedralens spiror.
