sakta

Sakta, sakta rör jag mig mot något som kanske kan bli balans eller till och med en bit framåt: harmoni. Men bräckligt är det än så länge och jag måste hålla mig i mycket strama tyglar och följa mycket strikta scheman: arbete, gymnastik (tre gånger om dagen), promenader med Miki (fem gånger om dagen, inte för korta), mediciner, terapi och då och då kaffe med någon av vännerna på en bar med säkra avstånd. Varje tanklöst avsteg straffar sig – senast igår fick jag mig en smäll för ett försök att trappa ner medicineringen. Solen ger en viss styrka och Miki förstås. Och Hoffmann-översättningen och vännerna som följer den och ger råd under arbetet. Och vid Pašmanska blommar en blå liten blomma jag inte vet namnet på.