Kanske har jag – åtminstone tillfälligt – hittat ett slags fotfäste. Ja, bräckligt, men jag skymtar ändå ett slags möjligt inre lugn. Nej, jag litar inte på min känsla eller aning men jag orkar låta det vara som det är. Jag tittar på en bild från den 21 februari. Miki och jag sitter på tåget och färdas från Zagreb till Brno – det är en av alla de där resorna i detta års februari-mars. Vi är i Slovenien och passerar just den lilla staden Sevnica (och jag tänker inte tala om någon som är född där) vid Sava. Jag tittar upp mot den vita lilla trindtornade borgen, som jag med eller utan skäl aldrig tagit mig upp till.
Bilden lägger jag här för att den hjälper mig att för en stund hålla kvar den lugna andningen.