vågrörelser

Kanske är det här för många ingen hemlighet, kanske är det något som går att begripa, men jag famlar i ett töcknigt dunkel. Varför finns dessa inre vågrörelser? Varför är den ena stunden dräglig och liksom i balans när nästa utan förvarning blir en störtning ner i djupet? Kanske är detta orons signalement.

Först har jag ägnat kraft och energi åt att genomsöka de senaste månadernas yttre katastrofer. Jag har identifierat dem, räknat upp dem, undersökt dem, försökt förstå vad som är värst eller vad som är kärnan i våndan. Sedan har jag insett – fast ”inse” är nog inte rätt ord – kanske har jag kommit till en förnimmelse av att kärnan i våndan nu är jag själv, sådan jag blivit efter det som hänt. Det svåraste just nu är nog att jag inte längre är riktigt hemma i mig själv och att de där vågrörelserna är så oförutsägbara. Jag undrar ibland om jag blivit främmande också för Miki.

Jag frågar honom, men vad ska han svara med sin hundröst? Han ser på mig och säger ingenting och jag tackar honom för att han inte säger ”ta en dag i taget”, för vad gör man med en sådan uppmaning om man inte vet hur man ska få minuterna att gå?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *