I cirkeln

Jag stretar runt i den cirkel som finns och som har sitt ”knäppe” och sitt slitnaste ställe i början av februari detta ödesår (egentligen förbjuder jag mig att säga ”ödesår”, men jag lyder inte). Idag är jag tillbaka på förmiddagen den sjunde februari och vi lever ännu i vad man skulle kunna kalla sorglöshetens tid, fast vi alla vet att det aldrig funnits någon sådan tid. Alex, Miki och jag är på Molo Audace, platsen där Trieste på ett särskilt sätt möter sitt hav.

Ännu har inget hänt och ännu anar vi ingenting och jag har glömt den underliga teckenfyllda natten i Ljubljana – natten mellan den femte och den sjätte. Senare skulle jag se den i ett annat ljus – eller mörker. Alex och jag har planer så där som man kan ha när allt är lugnt och bra. Var ska vi äta lunch? Buffet da Pepi? Ja. Och så kom det också att bli.

Kommentera