Kategori: Berättelser ur livet

Flera gånger gick vi ut till Staré Brno för vi ville gå till Poutník där igen. Det finns nämligen en där också och inte bara den inne i centrum och vi hade alla (Alex, Rudolf och jag) varit där med René någon gång. Men snart upptäckte vi att byggnaden var riven och där nu bara fanns en tom yta, en parkeringsplats. Vi frågade oss för och fick så småningom veta att man hade öppnat den på nytt något kvarter bort, så en annan dag bestämde vi oss för att gå dit och känna på platsen och stämningen. Vi var den gången Rudolf, Alex, Federico, Miki och jag. Efter lite spanande hit och dit valde vi ett tungt träbord mitt salen. Någon kände igen oss och hälsade och vi beställde våra öl och lite vitlöksspäckad hermelín.

Vi försökte hålla humöret uppe, men det var ganska svajigt både här och där. Jag tittade på den märkliga nattvardstavlan på väggen i fonden.

Och så såg jag på Rudolf och tänkte på oss alla och på tiden. Miki var lugn under bordet.

Vi går under valnötsträden här bakom huset, Miki och jag. Han har nosen i marken medan jag låter blicken följa de gungande grenarna och de små gröna frukternas färder uppåt och nedåt och i sidled. Kanske söker jag ro i oron och jag låter vinden skriva min oros bok, mig till ro.

Vi går förbi de vackra röda rosorna här i hörnet av Hvarska. Och min tanke famlar lite och inne i mig viskar frågan: Är jorden ett sprucket krus?

Kanske var vi uppe på Špilberk mer än en gång under de där veckorna av vallfart och vandring. Jag tycker om väggarnas ljus, de rena formerna och den vida blicken ut över omgivningarna.

Här finns många minnen av ett underbart vagt slag, inga särskilda händelser, ingen som sa något eller var på något särskilt sätt. Här vilar platsens ande i tung lätthet. Här vid den ljusa väggen orkar jag låta allt vara som det är.

Och någon dag – kanske hände det mer än en gång – gick vi ut till Staré Brno för att besöka platserna från barnens barndom då René och jag ännu var (ganska) unga, från tiden när Erika ännu levde och vi bodde där några dagar varje sommar. Mitt lokalsinne som egentligen inte finns ledde oss med den blindaste säkerhet. Jag gick längs de undermedvetna vägar. Alex och Rudolf var då det begav sig alltför små för att minnas eller ens mer än på ett mycket vagt sätt känna igen sig. Jag berättade allt möjligt jag inte visste att jag visste. Vi hittade Erikas portgång och sedan gick vi runt lite och ner i den lilla parken strax bakom huset.

Vi följde rundlarna av grus genom det gröna. Sedan slog det mig att vi kanske kunde hitta till den lilla restaurangen Moravská Chalupa, som på den där tiden var det enda inte helt förkomna matstället. Ja, nu låter jag gnällig men det var helt andra tider och nästan allt var grått och slitet utom just det lilla vita huset vid floden – fast floden verkar bara ha funnits i min fantasi.

När vi kom fram såg vi att det inte längre var någon restaurang utan något slags utställningslokal. Vi hade väl hoppats lite på de där plommonfyllda knödlarna, men nej, därinne stod bara vackra saker, som jag inte minns en enda av. Vi tog några bilder av oss i ”klassisk stil” i det vita portvalvet och jag försökte att ignorera de blå plastfigurerna på taket.

Sedan gick vi ett stycke längs den berömda motortävlingsbanan, drack kaffe någonstans, men floden visade sig aldrig, fastän jag var så säker på att den skulle finnas lite längre bort där på andra sidan gatan.

Och så småningom, efter andra utvikningar som jag inte ska berätta om nu, vände vi tillbaka in mot centrum. Högt ovanför oss tronade Špilberk i lugnt och ljust majestät.